Roger Lindqvist

Nu sticker man väl ut hakan så pass mycket, att det är risk för en stor fet smäll på käften, eller...? Men jag kan inte låta bli att fundera. Och jag vill inte dö nyfiken.

 

Det verkar som om vissa krafter ute i vårt samhälle håller sakta men säkert på att sudda ut varje gräns som finns mellan könen; dvs mellan man/kvinna, flicka/pojke. Allt skall ju vara så in i bomben neutralt att varje spår som finns måste sopas undan och det illa kvickt. Vem har då bestämt detta? Jag föddes som pojke/man. Och jag tror att det fanns en mening med det. Kom ihåg det är inte jag som designat människokroppen. Vem eller de som gjort det, det är en annan fråga.

 

Bakom designen och den snillrika idén med kroppen, var väl att vi människor skulle fortplanta oss. Detsamma med djuren. Vissa var av hankön medan andra var av honkön. Dessa två utgjorde själva grunden för allt liv på jorden. Jag kan ta ett mycket närliggande exempel. Vi har haft många katter i vårt liv. Hankatten Pelle fyllde 12 år i början av juni. När han var ca ett år, så kastrerade vi honom. Likadant gjorde vi med hans syster Sessan. Varför? Jo, svaret är enkelt: för att inte de skulle "uppfylla" hela världen med små gulliga kattungar.

 

Innan Sessan steriliserades så fick hon en kull med ungar. Och i samma stund de tittade ut, så sa det KLICK och Sessan gjorde precis vad som skulle göras. Hon tvättade dem, gav dem di, hon fick t.o.m. ett nytt läte som vi aldrig hört tidigare. Hon liksom pratade med sina ungar: "Nej, så får ni inte göra" osv. Pelle, kattgubben, låg mest och sov. Han brydde sig noll. Detta verkade på nåt sätt förutbestämt. Om jag hade överfört Genustänkandet på Sessan och Pelle, så hade det funkat noll det också. Det var bara så.

 

Samma tycker jag att det är med oss män och kvinnor också. Det finns något som ligger långt därinne i våran kropp. Och alla vet ju att vi är ett litet frö från början. Så där inne i fröets innersta kärna finns en slags kod som gör oss alla till vad vi är - man och kvinna. Även om vi inte är katter och hundar så finns det saker hos oss också som är förutbestämda.

 

Därför vill jag mena (nu sticker jag ut hakan) att det har gått till överdrift det vi håller på med. Jag kan ta ännu ett exempel; vi har den stora lyckan av att ha tre fina barnbarn. Norah som är äldst, Max är mellan, och Malte minstingen. I vår lägenhet finns en stor korg med många leksaker. Det finns Legoklossar, ritblock, färgpennor, Barbiedockor, traktorer, grävskopor m.m. Märk väl att barnbarnen har alltid fått själva bestämma vad de vill leka med. Ingen har puffat på och sagt att "det eller det ska du leka med". De har varit upp till dem!

 

Norah älskar sina Barbiedockor. Hon ritar och pysslar. Max och Malte tycker om mekaniska saker. Båda killarna kör bilar så det ryker på golven i lägenheten. Pojkarna har inte visat det minsta intresse för Barbie. Vad tyder det på?

 

Jag har sett mammor och pappor som liksom "vridit" om begreppen, allt för att deras "Hen" skall bli så könsneutral som det bara är möjligt. Hen - förresten, ett ord och benämning som jag ogillar. Men har ni då tänkt på hur en kille som heter Olle upplever det, när han en dag plötsligt blir påhängd en kjol för att mamma och pappa har bestämt så. Kjolen är ett led i att sudda ut gränserna mellan hon och han.

 

Det här har inget att göra med de personer som upplevs finnas i fel kropp. De har sin fulla rätt att korrigera det när man är 100% övertygad i mer mogen ålder. Men det jag åsyftar är att när mamma och pappa använder "sudda-ut-gränserna" i ett barns tidiga ålder. Jag ser det i alla fall som ett slags övergrepp på en person som inte själv är i stånd att välja.

 

Såja, nu har jag sagt mitt.

 

ROGER LINDQVIST.