Roger Lindqvist

Sverige av i dag är ett land fyllt med skarpa och djupa kontraster.

Medan jag och hustrun åkt med bilen till stan, för att uträtta några ärenden, sitter en tiggare utanför den närliggande ICA-butiken med sin mugg och tigger. När vi närmar oss entrén till secondhand butiken Kupan i Piteå, sitter en ung tjej och tittar med en bedjande blick på alla som passerar. Som jag ser så finns inga pengar i hennes mugg.

 

När vi väl kommit hem och ätit vår lunch, så kokar vi kaffe och sätter oss på vår balkong. När jag är i färd att kasta mig över kaffebrödet, så ser jag ICA-butikens tiggare komma gående mot vårt hus. Hans mål är de soptunnor som står prydligt uppradade, inte långt ifrån oss där vi sitter. Och innan jag ens hinner tänka tanken så lyfter han på locken till både de brännbara som avfallskärlen. Ur en av de gröna tunnorna tar han upp en svart plastpåse som han ivrigt öppnar. Men resultatet verkar bli noll.

 

Fikabrödet och det välsmakande kaffet smakar inte riktigt som det brukar göra, i just den stunden. Och för nån sekund så virvlar tankarna runt i huvudet. I dagens Piteå-Tidning har en moderat politiker författat en insändare. Hans förslag är att totalförbjuda tiggeriet på våra gator. Många är tveksamma till ett förbud, medan andra driver frågan allt längre. Själv så kan jag väl mest betecknas som en smula ambivalent. Men att något måste göras det är jag medveten om.

 

Tiggeriet i Sverige är sedan länge utrotat. Vi svenskar är helt enkelt inte vana att längre mötas av fattiga människor ute i vårt samhälle. Fattigdomen finns, det vet vi nu - men om jag måste ta ställning i frågan, så lutar det väl mest åt att Rumänien själva måste ta hand om sina utstötta landsmän. Rumäniens regering har många gånger vädjat åt Sverige och svenskarna att inte ge något överhuvud taget. Personligen så ger jag ingenting. Rätt eller fel?

 

Roger Lindqvist.