Roger Lindqvist

Jag växte upp i en rätt så stor släkt. Det var många fastrar, farbröder, mostrar, morbröder och kusiner. Jag hade även mor- och farföräldrar som bodde in på knuten. Ett av mina tidigaste minnen från barndomen, är en stund av magisk karaktär hemma i vårt stora kök. Detta hände medan både farmor, farfar och mormor levde, min morfar hann jag följa ända fram till 1989. De andra gick bort långt tidigare. Men den här speciella stunden, minns jag med värme. Jag satt på ett bord tätt omgiven av far- och morföräldrar. Jag blev bekräftad av dem alla! Och eftersom jag minns detta ännu i klart minne, måste det ha betytt något alldeles speciellt. Jag tänker på det i bland och blir väldigt glad av bara tanken.

 

Sommaren 1983 satt äldsta sonen Andreas i en hängmatta på vår tomt. Han var omgiven av sin farmor och farfar till 100 procent. Det måste ha känts väldigt enormt. I dag har barnbarnen varit här, Max, Norah och Malte. Minstingen Malte, skulle åka traktor med sin pappa. Eller som Malte själv säger: - Åka John Deere med pappa! Men i dag var det den gula traktorn som de skulle använda, den gula, är en Volvo, vilket Malte inte var sen att berätta.

 

Och när man hör honom prata och berätta, peka på vissa saker och fråga "vad är det där?" så slår mig tanken att man skulle vilja konservera hans barnspråk, så att det skulle finnas kvar för alltid. Likadant med Norah och Max. Och när vi kramas så ber jag en inre bön om att livet skall vara snällt mot dem alla. Att de alla skall få ett liv fyllt av omtänksamma personer, känna sig älskade och bekräftade. För om si så där 25-30 år till, så är jag rädd att den här farfadern som skriver det här, inte längre finns till.

 

Det är då jag hoppas att dessa tre underverk också skall minnas tillbaka till en magisk stund, när dem kände sig omgärdade av kärlek. Jag kan bara hoppas. Jag kan bara be att det blir så.

 

De senaste åren har jag blivit mer och mer engagerad av det som händer därute i den stora världen. Ett uppvaknade kanske man skulle kunna säga. Ett uppvaknade mot allt det onda som står och lurar. Det är därför som jag upplevts som mer frispråkig än tidigare. Att vara frispråkig är inte alltid bra. Det kan blåsa väldiga stormvindar när man sticker ut sin haka. Det har jag fått erfara. Men som någon sa: - Du får väl skylla dig själv!

 

Javisst, det är det jag gjort - att få skylla mig själv. Men anledningen till min utstickande haka beror på tre väldigt viktiga saker: NORAH, MALTE, MAX. Hur skall deras framtid se ut? Med allt det onda som ständigt gör sig påmind. För i mina ögon finns det så mycket att ifrågasätta, sådant som innebär en ren skada både för oss, våra barn och barnbarn, om det onda tillåts att härja fritt. När man ifrågasätter kommer snabbt den där klisterlappen fram, och skall som alltid sättas i ens panna. "Jaha, är du en sån...?" "Om du säger så, måste du ju vara en sådan där...?"

 

Tänk om jag inte alls är "en sån där?". Utan endast en enkel och vanlig pappa och farfar som engagerar mig. En pappa och farfar som vågar ifrågasätta, det andra inte ens törs tala högt om, men som tänker samma saker fast endast i sin tankevärld? För tänk om...

 

Roger.