Facebook, gilla och ogilla
2011 började mitt facebook liv. Intressant och lärorikt. Det var som ett stort godisbord med många inbjudande saker. När jag blivit någorlunda varm i kläderna, upptäckte jag de olika grupperna som fanns. Det som intresserade mig allra mest, var de grupper som handlade om foto, musik, litteratur, släktforskning samt de mer lokala grupperna som exempelvis Piteågruppen, där man berättade om stadens historia. Det gillade jag! Många nya fina vänner fick jag på kuppen. Vänner som också brann för sin stads historia. Det var många och långa kommentarer, som var oerhört intressanta. Det fanns en kunskap som jag försökte insupa. Jag minns exempelvis en dam, som ofta kommenterade, hon var guld värd pga sina detaljrika skildringar av Piteå med omnejd.
Så fanns Uffe och Leif. Två riktigt historieintresserade herrar som också brann för samma sak som mig. Det var då jag kände att jag kommit hem. Jag som trott att jag var ensam i hela världen om mitt lite udda intresse. Det fanns många musikintresserade personer på min vänlista. Och jag sög på karamellen. En en del av dem hade spelat i både okända som mer kända band. Och jag lyssnade! Och lyssnade! Jag insöp varje liten detalj i deras berättande. Detta var personer av både manligt som kvinnligt kön som gav mig väldigt mycket. Det var helt enkelt intressanta personer, vilket jag tyckte alla på vänlistan var. Detta var facebooks fina sida.
Gilla-knappen tryckte jag på väldigt ofta. Det fanns 1000 anledningar till det.
Så småningom upptäckte jag en annan sida av fb. Det hände när jag gick med i de olika grupperna som handlade om ödehus, som man skulle fotografera. Det gjorde jag, massor. Men där fick två herrar en dag varsitt frispel. OBS! Jag var endast vittne, hade inget med bråket att göra. Man kom ihop sig om Photoshops vara eller icke vara. Jag lämnade gruppen. Jag var med i 60-talsgruppen, där jag njöt varje sekund. En dag var det en kvinna som svor sig svart om tungan pga ett inlägg om Ola & Janglers. Hon blev senare utkastad ur gruppen. En dag så lade man ned hela gruppen. Jag var med i 50-tals gruppen där en man plötsligt började att verbalt antasta kvinnor. Han åkte ut med fötterna före. Det blev jag också stumt vittne till.
En fb-vän lade in mig i en grupp utan min tillåtelse. Det handlade om det svenska språket, och hade rubriken Språkpoliser. Jag bidrog inte till nåt. Men så en dag när en ung tjej ville veta vad vi tyckte om ordet HEN, då vaknade jag till liv. Jag sa det jag tyckte. Blev kallad dum i huvudet av en del. Jag svarade inte, utan gick ut bakvägen.
Konversationen på fb var väl si så där. Det handlade mest om vardagliga saker, som t ex vad man ätit, att det regnade ute, (om det regnat inne hade det varit mer intressant), att man varit ut på promenad, att katten fått mask m.m. Inget ont i och för sig. Men för mig ryckte det i diksussionstarmen, pga vissa omständigheter ute i världen. Men ingen tycktes bry sig. Man fortsatte med sitt vardagssamtal.
Det jag nämnde, möttes med noll respons. Det intressanta var, att många hörde av sig via meddelanden till mig, och berättade att man minsann tyckte som mig, men att man INTE vågade stå för sina åsikter på sin tidslinje. "Jag tycker som dig, Roger, men jag vill inte skylta med mina åsikter". Det jag sa var inga hemskheter, det var saker som många tänkte på. Men åsikter på facebook...nej, för Guds skull inte det! Detta var baksidan av fb. Häromdagen blev jag less. Jag tog min Mats ur skolan och stängde fb-dörren. Det var inte längre mitt forum. Tyvärr. Men många är de fina vänner som jag fick. Dom skall ha all heder, alla...ingen nämnd och ingen eller glömd.
Tack för de här åren!
Det fanns visserligen en Gilla-knapp, men ibland saknade jag Ogilla-knappen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Roger.
Kommentarer
Trackback
