Roger Lindqvist

Hörde nyss på Thomas Di Leva i TV:s Go´kväll. Som vanligt väldigt mjuk i sin framtoning, och känslofull. Känslor ja, visst behövs känslorna. Jag känner mig ibland som icke svensk. Jag är en känslomänniska, på både gott och ont. Att visa sina känslor är lika med ett friskhetstecken, åtminstone inbillar jag mig det. Men det kan även försätta en känslofylld person i situationer som är smått obehagliga. Jag menar, en svensk ska absolut inte visa sina innersta känslor, kanske i sin ensamhet det går bra, men inte offentligt. Är man även spontan då kan det gå käpprätt åt helsike.

 

Jan Guillou hörde jag också i TV:n för ett tag sedan. Reportern kastade ut sig detta påstående: - Du har lätt för att hamna i blåsväder, eller hur? - Jodå, det händer, det är för att jag är nyfiken på att tackla livets svårare frågor. Och en sak till: jag vill gärna tänja på gränserna. Jag vill veta var dom går.

 

 

Har då detta något med känslor att göra? Absolut! Men många vill gärna tro att vi samtliga är stöpta i samma form. På sätt och vis ja, men ändå långt därifrån.

 

För en tid sedan hörde en person av sig till mig och uttryckte kritik. Han brukade alltid läsa det jag skrev, men hade nu den uppfattningen att jag börjat bli alldeles för djupsinnig. Han tyckte inte alls om allt detta skriveri om det som hände ute i samhället. Det var inte bra, som han sa.

 

Svaret på detta heter kort och gott "utveckling". Man utvecklas ju tack och lov. Det som var brinnande intressant 2008, kan idag ha bytts om till att omfatta något helt annat. Skriver jag om dansband, både på blogg i PT eller det jag gjorde på fb, då var tummarna ständigt uppåt. Man kände igen sig i det jag berättade. Men när berättaren svänger till det lite mer djupa, då tappar många intresset.

 

När Robban Broberg var Robban med hela svenska folket, då var han hemma i folkets hjärtan. Men när Robban en dag blev Zero då backade många. Han blev inte lika intressant. En person jag kände sa att han en gång gillade Östen Warnerbring, så länge han sjöng svenska schlagers. Men när Östen fann intresse att börja tolka andra genre då tappade den här personen lusten. I både Robban och Östens fall handlade detta om en konstnärlig utveckling. Man sökte sig in på nya outforskade vägar.

 

Slutsummeringen är dock denna; det många upplever som något katten släpat in genom köksdörren, tycker andra om till 100% Så kommer det alltid att vara, i evig tid.

 

Roger.