När Count Basies orkester kom till Skellefteå
Barytonsaxofonisten Charlie Fowlkes i en stilstudie.
Jubelsuccé. Perfekt storbandsjazz. Applådåskor och hurrarop. Det är kortfattat facit av Count Baises framträdande i Skellefteå Folkets Park på lördagskvällen. En förvånansvärt fåtaglig publik - omkring 2.000 personer - fick uppleva en jazzfest utan like. Sällan har den nyss 57 år fyllda "jazzgreven" och hans sexton medmusikanter förmedlat så mycket uppsluppen men samtidigt hårt disciplinerad musik på en kväll. Orkestern är en swingfabrik av stora mått. Vem som helst, från smågrabbar till pensionärer, torde ha svårt att hålla fötterna stilla inför den explosiva men ändå skickligt nyanserad jazzmusik som Basie-bandet levererar.
Vi vet av dyster erfarenhet att Count Basies prestationer varierar med tillfällig sinnesstämning. Det var därför extra angenämnt att konstatera hur uppsluppna och spelsugna orkestermedlemmarna var i Skellefteå. Den s.k. konserten i början av framträdandet måste flyttas in i danslokalen på grund av regnet. Och det vara bara bra, för utomhusscener har som bekant inte samma förmåga att utan värdefulla förluster förmedla ett storbands hela "sound".
Konserten började - efter presentation av svenske turnéledaren Jay Elfving - med traditionella Splanky, något överraskande följd av en kommersiell låt, Moon River. Men naturligtvis spelade man hela tiden i äkta Basie-isk anda. Allt som inte är genuin jazz är tabu i sammanhanget.
¤ Fenomenal Payne
Konserten innehöll också ett mycket långt trumsolo av fenomenale och inte så lite spjuveraktige So nny Payne. Hans specialiteter är att göra virvlar genom att slå stockarna mot varandra, att nonchalant jonglera med dem, och att med högerfoten bearbeta bastrumman i ett rasande tempo. Sonny Payne är en rytmmakare av stora mått. Basie vore inte Basie utan denne värdefulla stödpunkt i kompet. Och ändå var det inte riktigt samma Basie som var i Sverige i fjol. Den jazzinitierade delen av lördagskvällens skelleftepublik upptäckte säkert att det hänt väsentliga ting i orkestermedlemmarnas solistiska insatser.
¤ Modernare solister
Solisterna - särskilt då saxarna - spelar modernare än förr, alltså med mindre traditionellt inflytande, men de släpper aldrig den stenhårt distinkta taktindelningen. Så det blir ändå alltid renodlad swing, om än i nya kläder. Ska man beskriva orkestern som helhet är det bara att stapla superlativerna på varandra. Man får leta förgäves bland världens storbandsjazzorkestrar för att finna motstycke till frenesi i attackerna.
Nyanseringen är också en viktig detalj, och där märktes särskilt saxsektionens kattmjuka åkningar mellan crescendo och pianissimo. Det är hart när omöjligt för en icke-expert att göra en jämförelse mellan Basie-kompets smidiga taktfasthet, brassets fantastiska volym och tonsäkerhet och träblåsarnas behärskande av knepiga passager. Det är perfekt.
Basie själv, en butter man med
valross-uppsyn.
¤ Otur för Jimmy
Men allt igenom lyckat var det dock inte. Jimmy Rushing - som förfogar över en av nutidens allra förnämsta bluesröster - kom tyvärr inte alls till sin rätt. Mikrofoner och högtalare absorberade hans röst och släppte ut en massa "knaster" i stället. Ett par nummer bara, sedan försvann den korpulente sångaren med ett grin in bakom kulisserna, för att slutligen återkomma med ytterligare två nummer.
För att övergå till Basie själv, så var han uppenbarligen på samma sprudlande humör som mannarna i orkestern. Det var tätt mellan leendena under stubbmustaschen. Hans högerfot markerade takten i golvet i ett enda kör från nio till ett på natten, och hans pianospel var som vanligt: små finurligt utplockade tonföljder med högerhanden, massor av psykologiska pauser mellan ackorden.
¤ Basie valross
Trots att Basie var på humör såg han som vanligt ut som en ledsen valross. Vanligtvis satt han rakryggad ovanpå nothögen på pianostolen och klippte lojt med tunga ögonlock, då och då tecknade med munnen åt energiske Sonny Payne att hålla igen en aning. Det var inte bara musiken som vittnade om världsberömt jazzfrämmande i Skellefteå.
Bakom kulisserna vandrade horder av mogen ungdom, manliga musikintresserade och kvinnliga musik- och av andra orsaker intresserade. Nedanför estraden stod hela kvällen en samling "spisare", men det fanns de som dansade i trängseln. När den obönhörligt sista tonen förklingat och Jay Elfving uttryckt sin glädje över arrangemanget tog Basie till orda och mumlade fram ett "do me a favour will you, come back and listen next year".
Om Basie lyckas prestera lika fin musik vid nästa Sverigebesök är det säkert många som kommer att hörsamma den vädjan.
-----------------------------------------------------------------------------------
NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ Måndagen den 26 augusti 1963.
Kommentarer
Trackback
