Roger Lindqvist

Jag mötte en gång en person som var väldigt duktig på en speciell sorts sak. Det vara bara det att han visste inte om det själv hur duktig han var. Ingen hade sagt det till honom.

 

I sin värld hade han inga höga tankar om sin egen person. Han var väldigt negativt inställd mot sig själv, och tyckte att han var värdelös. Ingen hade någonsin sagt till honom hur betydelsefull och unik han var.

 

Så fortsatte hans liv år efter år. Och han var fortfarande lika begåvad och duktig på sin sak. Men det var fortfarande en bedövande tystnad runt om honom och den värld han levde i.

 

Men så en dag kom jag på besök. Det dröjde inte länge innan jag såg hans rika begåvning. Det dröjde eller inte länge förrän jag sa till honom att han var en av de bästa på det han gjorde.

 

Han stannade då upp, tog ett djupt andetag och tittade på mig. - Driver du med mig, sa han, och torkade svetten ur pannan. - Jag menar det jag säger, sa jag bestämt.

 

Då satte han sig ner på en stol och tänkte. - Men om jag nu är så duktig, varför har ingen då sagt det till mig? Jag har levt många år i destruktivitetens anda. Den tystnad som har varit har sagt att jag är inte värd någonting.

 

Jag tittade på honom, och försökte komma med en slags förklaring: - Vet du, att tystnad kan beror på tre saker: 1. total likgiltighet och ointresse. 2. avundsjuka. 3. osäkerhet.

 

Jag tror att den kompakta tystnad som har funnits kring din person, beror till stor del på nummer 2. Avundsjuka! Så om du istället tänker lite annorlunda min vän, så är det inte du som är problemet. Det är dem som är tysta.

 

Det dröjde ytterligare några år innan vi möttes igen. Men den här gången var det mera liv i hans ansikte. Han verkade mera självsäker på sin person, och jag såg att nåt positivt hade hänt.

 

När vi drack vårt kaffe, så öppnade han förlåten till sitt inre: - Jag har tänkt om efter vårt samtal, du gav mig en nyckel till min låsta dörr. Och när jag väl öppnade den så började jag inse hur rätt du hade.

 

Visserligen så är fortfarande många instängda i sin tysthet, men jag ser det inte längre som ett problem. Snarare tvärtom! Dem är tysta för att dem inte vet hur jag skall hanteras. Jag är en unik person. Det vet jag nu!

 

Så fortsatte han med sitt hantverk, och en dag såg jag honom i tidningen i ett stort reportage. Han hade blivit så uppmärksammad att folk hade börjat anlita hans unika tjänster. Den morgonen smakade mitt kaffe extra gott.

 

ROGER LINDQVIST.