Roger Lindqvist

En vanlig dag så öppnar jag mina ögon - innan jag stiger upp ur sängen - går med (o)raska steg mot badrummet. När morgontoaletten är avslutad ber magen om att få sitt. Vid frukostbordet ligger världsbladet (PT) utfläkt med nya trycksvärts doftande nyheter. Läser ledaren i bland, läser även Stig-Björn Ljunggrens krönika, dvs om rubriken tilltalar mig. Sedan vänds det blad på blad på blad, och sida upp och sida ner så finns i regel inga större a-ha-upplevelser. När frukosten är avklarad, tar jag min kopp med kaffe och sjunker ner i soffan. Om inspirationen är på besök, så knäpper jag på televisionsapparaturen för att kolla både riks- och världsläget. För det mesta är det en högst beklämmande upplevelse.

 

Nya bomber och granater i Malmö. Gruppvåldtäkt av medelålders kvinna på Södermalm. Ännu en skjutning i Göteborg. Bilar satta i brand i en förort till Stockholm. Stenkastning mot ambulans- och brandkårspersonal. Ytterligare en våldtäkt av en ung tjej i ett motionsspår. I ett annat motionsspår mördas en 21-årig kvinna. En småbarnsmor slaktas i Sundsvall av en 17-årig kille, som besudlad med blod uppsöker närmaste polisstation och erkänner brottet. På IKEA knivhuggs en mor och hennes son till döds av en asylsökande flykting. Grovt rån i centrala Stockholm. Skottlossning i city. När TV-reportern berättar om ytterligare våldsamheter och upplopp, tar jag fjärrkontrollen håller upp den - precis som James Bond skulle ha gjort - och med ett tryck så försvinner allt inom loppet av en sekund.

 

Jag önskar att även alla de problem som vi har i landet, också kunnat försvinna i och med trycket på min fjärris. Tyvärr är detta helt omöjligt. Jag går in i mitt kök och konstaterar blott, att detta är ännu en helt vanlig dag i mitt liv som avskydd vit medelålders heterosexuell man.

 

ROGER LINDQVIST