Jag är rädd...
Angående det flyktingkaos som råder. Det är inte barnen jag är rädd för. Inte eller de vanliga fredsälskande människorna. Jag är rädd för de radikala islamisterna som predikar ond bråd död. Och vem vill leva som en otrogen hund i sitt eget land? Med risk att mördas för att jag är den jag är, och inte tror på det rätta. Det finns ett stort missförstånd mitt i den här ängslan och problematiken. På grund av att så fort man vädrar dessa åsikter så är man plötsligt både SD:are, fascist och nazist.
Sverige delas alltmer. Men frågan är; vem tillhör den goda sidan eller den onda? Och vem kan klappa sig för bröstet och säga "Det är jag som har rätt!" Jag tror vi måste ta det här med rädsla på mycket större allvar än vad vi nu gör. Det finns faktiskt många människor ute i landet som går omkring och räds för vad som kan inträffa. Det är mycket våld i våra nyhetssändningar, som ständigt berättar om den eller den självmordsattacken.
Inte undra på att man tänker i dessa banor. Så man är inte nazist fastän man tänker på det här sättet. Men trots detta så fortsätter man att skrämma vanliga personer för både det ena och det andra - inte så konstigt att de allra flesta väljer tystnaden. Och tystnadens biverkningar gröper ett stort hål i vår dyrbara demokrati. Och om demokratin en dag skulle gå sönder, då vill jag inte vara med längre.
Roger Lindqvist.
Kommentarer
Trackback
