Roger Lindqvist

 

I nära 80 år så fick de sovjetiska medborgarna "sanningen" serverad varje dag. Sovjetunionen var utåt sett en dröm för många svenskar. I landet i öst så härskade kommunismens lagar som på pappret jämnade ut klyftorna mellan hög som låg. Ett idealsamhälle med andra ord, för dem som trodde på ideologin. Men drömmen var blott endast en dröm. Sovjet var bara en i raden av totalitära regimer, vars motto var ond bråd död för oliktänkande. En diktatur i ordets värsta bemärkelse.

 

Efter Lenins död 1924, blev Josef Stalin envåldshärskare. I takt med tiden, utvecklade Sovjets högste dignitär en sjuklig parnoia. Oliktänkande sändes till Gulag eller massavrättades efter Stalins speciella dödslistor. Man beräknar att uppemot 70 miljoner människor mötte döden på uppdrag av Stalin. Man kan tycka det är konstigt att det finns människor som än i dag hyllar Josef Stalin. Lars Ohly, V:s förre partiledare, har sagt i en intervju att han än i dag kallar sig för kommunist. Sångaren Mikael Wiehe, tog i januari 2015 emot Jan Myrdalssällskapets Leninpris med högt buret huvud. Märkligt tycker jag. Vad blir då nästkommande pris? Hitlerpriset?

 

Det finns många som i dag tar bestämt avstånd från kommunismens härjningar i forna Sovjetunionen. Så även gällande fascism och nazism. Allt är lika förhatligt. Alla politiska system som sätter munkavle på sina medborgare borde djupt fördömas. Varje minsta lilla antydan borde med ens korrigeras. Alla människor är födda fria - åtminstone i teorin. Demokratins dödgrävare borde tas i örat och med bestämdhet få sina straff. I stället hyllas många, både här i landet som i andra länder. I en civiliserad civilisation borde alla få sina röster hörda.

 

ROGER LINDQVIST