Tidningshistoria, Birger Lundberg berättar
När Nordsvenska Dagbladet nu utkommer med sitt sista nummer, tystnar i den nordsvenska pressen en treklang, där Norrbottens Allehanda i Piteå ingick som den svagaste stämman såväl vid tidningsfusionen som under ND:s sjuåriga tillvaro. Det skrevs ingen nekrolog när Norrbottens Allehanda upphörde som självständigt organ - tidningen skulle ju fortleva i ny och bättre gestalt. När denna nya metamorfos nu nått till slutet, må det vara på sin plats med några korta återblickar.
Norrbottens Allehanda startades i början av 1890-talet - jag tror att dess första nummer kom ut hösten 1891. (Här skall bara anmärkas att exakta data kring tidningens historia inte står till buds i skrivande stund). I varje fall hade tidningen startats innan dess förläggare - Piteå Tryckeri Aktiebolag - den 1 augusti 1892 utgav sina första aktiebrev, tryckta på "Norrbottens Allehandas tryckeri".
När tidningen startades, utgav den sig för att vara ett "småfolkets organ". Om detta skall tolkas som att tidningen intog en ställning till vänster om den förut existerande lokaltidningen Norrbottens-Posten med dess eventuella relationer till samhällets och bygdens med besuttna, må lämnas därhän i detta sammanhang. Utvecklingen innebar emellertid att Norrbottens Allehanda fortlevde och alltmer markerat övergick till att kunna betraktas som högertidning ur politisk synpunkt. Norrbottens-Posten gled i vart fall åt andra hållet under redaktören Salomon Salomonssons (Salle Samson) redaktionella ledning.
Piteå-Tidningens grundare Salle Salomonsson
(1868-1929). Han var född i jämtländska
Åsarna.
Tidningens ägare var också i början av 1910-talet mogen för att sälja sitt organ, och det blev de dåvarande intressenterna i Norrbottens Allehanda som förvärvade tidningen. Paralellt drevs någon kortare tid två högertidningar i staden, till dess att Norrbottens-Posten slutligen lades nerefter en mer än 70-årig tillvaro. Redaktör Salomonsson, jämtlänning till börden, hade emellertid acklimatiserat sig i pitebygden och i sin publicistiska gärning liksom i andra allmänna sammanhang skapat sig en personlig good will hos sina meningsfränder som icke försvann i och med att han berövades sin tidning,
Bland bygdens befolkning hade i tidningssammanhang uppstått ett vacum, och det fanns ganska stora förutsättningar när Salomonsson med sin auktoritet och popularitet på vad som kan kallas vänsterkanten år 1915 startade en ny tidning - den alltjämt existerande Piteå-Tidningen, då ett folkfrisinnat organ. Denna konkurrent till Norrbottens Allehanda var i och för sig ingalunda märkvärdig, dess främsta attraktion utåt låg - och ligger väl alltjämt - i namnet. Den tekniska utrustningen var på den tiden mycket blygsam på alla landsorts tidningar i jämförelse med nu.
Norrbottens Allehanda måndagen den 22 november 1915.
(I min ägo).
Piteå-Tidningen november 1915. (I min ägo).
Den ideologi, som den nya tidningen förfäktade, fick en god grogrund i den allmänna politiska utvecklingen i vårt land efter första världskriget med dess grovhuggna samhällspolitiska fejder. Salomonsson stod på vänsterkanten utan att ha gett sig socialismen i våld, något som givetvis slog an på det dåvarande radikala frisinnet i bygden under rådande politiska förhållanden. In på 1920-talet hade Salomonssons tidning skapat sig en rätt stark position i bygden och redaktören var en mångbetrodd kommunalman i staden. Det kan inte förnekas att konkurrensen blev hårdare på alla sätt.
Allteftersom den himlastormande socialdemokratin mer och mer lugnade ner sig genom sin delaktighet i riksstyrelsen, närmade sig den frisinnade Piteå-Tidningen de moderata socialistiska betraktelsesätten och när Salomonsson i slutet av 1920-talet gick hädan, var allt tillrättalagt för den frisinnade tidningens övergång till socialdemokraterna. Detta var givetvis en transaktion, som sved i skinnet på det gamla folkfrisinnet i bygden och särskilt de kämpar som en gång med Karl Staaf och pitefödde Nils Edén som ledstjärnor i politiken startat tidningen och varit med om att arbeta fram den.
Epoken Axel Bengtsson.
Med socialdemokraternas övertagande av Piteå-Tidningen inleddes i Pitep epoken Axel Bengtsson. Han var väl meriterad i det politiska arbetet när han tillträdde befattningen som "huvudredaktör" för tidningen - en agitator av guds nåde med välgångs- och tacklapp på axeln av självaste Hjalmar Branting. Från ombudsmannabefattningen i partiets norrbottensdistrikt med talrika meriter från framgångsrik närkamp med kommunisterna, placerades Bengtsson på Piteå-Tidningens redaktörsstol år 1929. Allt vad borgerligt folk hette i Piteå bävade väl invärtes inför detta och befarade i värsta fall revolution eller åtminstone en i hög grad störd utveckling i samhället. Men man bedrog sig och började tänka om.
Axel Bengtsson (1900-1977).
Efter några månaders verksamhet i den goda staden hade Bengtsson nära på blivit en idol för alla kategorier. Borgarnas fruktan vändes i beundran. Men Bengtsson blev i alla fall en farlig man för borgerligheten. Han var inte den buse man trott. I stället var han personligen charmerande, tillgänglig och mottaglig även för motståndares argument. Gud vet om han inte gjorde sitt största genombrott på den borgerliga fronten när han tillsamman med flottningschefen i dennes bil åkte upp till platsen för en "vild" flottarstrejk i ett av de mindre vattendragen i inlandet och sedan med fackförbundet som återförsäkring tog arbetsgivarens parti mot de strejkande i en rafflande vidräkning med dessa i sin tidning. Den gången höll man på att tappa hakan, inte bara bland borgerligheten utan även långt in i arbetarnas (socialdemokraternas) led.
Den bengtssonska attityden i samhälleliga sammanhang suddade på det lokala planet ut alla politsika begrepp av då gängse och konventionell natur. Man började på ideologiskt motsatt håll kappas om gunsten hos hos denne märklige man, som så att säga slog sina egna "på käften" och i sitt allmänna uppträdande var en så god bogerlig som någon annan. När sedan Bengtsson år 1936 övergick till den kommunala verksamheten som heltidsanställd, efterträddes han som PT:s redaktör av dåvarande redaktionssekreterare Sven Dahlberg, som Bengtsson hämtat till tidningen från tullen i Göteborg. Därmed började sluggerperioden i PT.
Sven Dahlberg född i Luleå. PT:s chefredaktör
1936-1961.
Under en utveckling av antydd art under ett par decennier fick Norrbottens Allehanda försöka fortleva med knapphetens kalla stjärna ständigt för ögonen på alla områden. En usel ekonomi skulle förbättras i början av 1920-talet genom nyteckning av aktier. Denna nyteckning genomfördes, men det tillskjutna kapitalet gick huvudsakligen åt för att täcka kostnaderna för bl a en ny flattryckspress. Några medel för konsolidering av driften blev inte över. Bristen på rörelsekapital var stundom skriande och allt som oftast hände det att företaget inte kunde utbetala de anställdas löner i vederbörlig tid. Ett par, tre veckors eftersläpning var den vanliga mallen. Trots att veckans avlöningslista för den tekniska personalen rörde sig om i runt tal endast 400 kr.
Från de åren, då tidningen alltjämt var privatägd, är det ett par, tre profiler som måste nämnas för sina kraftfulla och målmedvetna insatser för tidningens fortbestånd. Det är högerns dåvarande ombudsman i Norrbotten R. A. Hedström i Luleå, skogschefen E. A. Norberg i Älvsbyn samt rektor Anton Krook i Piteå, som nedlade oväderliga förtjänster för företagets fortsatta bestånd. En viss stabilitet så långt det var möjligt med hänsyn till konjukturer och utveckling inträdde också i och med att direktören Algot Wennman från Haparandabladet år 1931 inträtt som tidningens ekonomichef.
Det kärvare klimat som efter andra världskriget började märkas inom tidningsbranschen ledde slutligen till planer på tidningssammanslagningen. Högern var då sedan ett antal år ägare till Norrbottens Allehanda och på högsta partihåll började man luta åt planerna på en sammanslagning av de lokala organen i Umeå, Skellefteå och Piteå för att därigenom skapa en en stor provinstidning i norra delen av landet. Det kan inte förnekas, att varnande röster höjdes mot en sådan åtgärd. Folk med kännedom om den lokala läsekretsens psyke och tänkesätt kunde mot bakgrunden av de stora geografiska avstånden inte ge sin sanktion till ett sådant experiment. Det skulle så jämförelsevis stora tekniska resurser till för att kunna ge en tidning med övervägande lokalfärg åt delar av ett så stort spridningsområde, som planerna avsåg. Det visade sig också, att den "förstorade" Norrbottens Allehanda, som skulle täcka piteåområdet, kom att bestå av en visserligen större tidning men en tidning med övervägande lokala nyheter från Västerbottens vidsträckta område ända ner till Nordmaling. Hur bar tidningen än i och för sig var, hade den föga förutsättningar att vinna terräng över länsgränsen.
Norrbottens Allehanda låg på Storgatan i Piteå.
Den 15 mars 1960 brann fastigheten ner till grunden.
Det har från auktoritativt håll sagts i samband med Nordsvenska Dagbladets nedläggande, att tidningssammanslagningen var ett experiment - ett experiment som misslyckades. Detta är en hård verklighet för de många som drabbats av verkningarna och mitt i brinnande gärning ser en bister nödvändighet tvinga till omställning i tillvaron, vilket kanske inte är lika lätt som att vända ett blad i en tidning.
Och när Nordsvenska Dagbladet nu slår igen, står högern utan pressorgan inom en så stor del av landet som ligger mellan Härnösand i söder och Haparanda i norr. Inom denna ur politisk synpunkt vita fläck på kartan finns emellertid den privatägda Norrbottens-Kuriren i Luleå, som traditionsenligt fortfarande är högerorgan. Dessa spridda hågkomster från tre decenniers anknytning till Norrbottens Allehanda må icke avslutas utan en enkel erinran om några pennor som verkat i tidningen.
Den första redaktören var folkskolläraren P. A. Lindholm, då tjänstgörande i skolan i Porsnäs av nuvarande Norrfjärdens församling, sedermera verksam i Vännäs. Han redigerade tidningen bredvid sin tjänst som lärare och gick till fots två gånger i veckan den 15 km långa vägen till Piteå för att lämna eller bearbeta sitt material. Efter honom har en lång rad av gamla tidenspublicister varit knutna till tidningen - bl a den från stockholmspressen kände utlandskorrespodenten Helge Hellroth, författaren Gunnar Widegren och i slutet på 1910-talet den skaldiskt begåvade Hugo Lindgren, sedermera chefredaktör för Norrbottens Kuriren.
NORDSVENSKA DAGBLADET ¤ Onsdagen den 31 december 1958.
Kommentarer
Postat av: Ann-marie Westerlund
Kan jag få använda din bild till att göra en fototapet i hallen , på norrbottens allehanda
Postat av: Anonym
Det får du så gärna, Ann-Marie!
Trackback
