Nu går skam på torra land...
Jag har alltid hyllat Sverige som ett av det mest demokratiska länder på vår jord. Jag har varit stolt vid flera tillfällen då jag kommit i samspråk med människor från andra länder, när jag berättat om vårt världsberömda välfärdssamhälle. Jag har varit lika stolt när jag berättat om våran yttrandefrihet, och hur högt vi haft till tak. Sverige har för mig varit personifierat med frihet och jämlikhet!
2016 är jag inte lika förhoppningsfull längre. Nåt har hänt i gamla Svedala. Det pratas om "mörkläggning", per systematik. Jag ogillar detta i allra högsta grad. Jag blir alldeles iskall, när jag hör att jag tillsammans med andra svenska män, pekas ut som presumtiva våldtäktsmän. Jag av alla - som inte ens kan slå ihjäl en spindel. Mina händer har eller aldrig lyfts i syfte att slå. Sist jag slogs var nog i årskurs 4. Jag har så länge jag kan minnas använt min rätt att prata. Detta istället för att slåss, som enligt mitt sätt att se är det mest primitiva vi kan göra.
Jag har under mitt vuxna liv någon gång då och då skrivit insändare i Piteå-Tidningen. Min allra första skrevs ca 1984. Mörkläggning är inget bra sätt att hantera problem. Det är då problemen växer. Demokratin har alltid legat mig varmt om hjärtat. Våld mår jag illa av. Det var precis just därför jag valde att vapenvägra. Det var min lilla protest mot allt det elände som finns i överflöd ute i världen.
ROGER LINDQVIST.
Kommentarer
Trackback
