Roger Lindqvist

Det finns ca nio miljoner medborgare i vårt avlånga land. Varje individ har sitt eget tänkande om sakernas ting. Vissa tycker si medan andra föredrar så. Eller varför inte ta till ett klassiskt ordspråk: "Smaken är som baken". I kommunistiska länder så måste alla nära på tycka lika. Kina är ett bra  exempel på detta. Så även Nordkorea. Under den Stalinska eran i Sovjetunionen, så stod "en för alla och alla för en". Ingen plats för eget tänkande kan man lugnt påstå. Kjell-Albin Abrahamsson, SVT:s korre i många år, och en stor motståndare till kommunism, sa att trots talet om arbetarnas paradis, så var Sovjet ett stort klassamhälle. Där fanns ingen rättvisa, inget utrymme för privata initiativ. Där var det de högsta i Kreml som bestämde.

 

Vad har nu detta med Pridetåg att göra? I bland känns det som om alla måste gå, både du och jag, bara för att accepteras som icke homofob. Det finns en slags rädsla har jag börjat förstå, att bli stämplad. Man behöver alls inte vara homofob fastän man struntar i pridetågen. Alla har ju rätt att kunna tycka precis det man vill. Det vore som om man skulle tvångsrekrytera människor att gå i 1:a maj tågen. Och gud nåde den som inte gjorde det! Samma här, alla sympatiserar ju inte med Socialdemokratin. Samma med att gå i Pridetågen; av de nio miljonerna i landet, finns det (antar jag) många som eller inte har sina yttersta sympatier med Pridefestivaler och det dem står för. Det är då det är risk att kallas både det ena och det andra.

 

Det bästa i kråksången, vore om vi hade respekt för varandra  istället, trots meningsskiljaktigheter. Alla gillar inte att läsa de böcker jag är intresserad av. Alla gillar inte eller den typ av musik jag diggar. Jag slår ingen gul och blå pga detta. Jag ogillar inte den som rynkar på sin näsa åt mitt val av mat eller filmer. Vi är bara så olika. Men ändå lika. Om man kan hålla isär detta, så har vi kommit långt fram i mognad och utveckling.

 

Roger Lindqvist.