Roger Lindqvist

Jag är inte jättegammal, men ibland när jag ser och hör olika samhällsdebattörer, och dess inställning i viktiga frågor, då med ens är jag nära på 100.

 

Varför det då? Ja av den enkla anledningen, att jag inte alls känner igen mig i deras sätt att bemöta (och lösa) den oro som finns ute i vår omvärld. Av gammal hävd så är våra poliser till för att skydda sina medborgare. Men det går om intet när landets polischef, Dan Eliasson, sitter och stryker grova brotslingar medhårs och gullar med dem. Så blev jag inte lärd att man skulle göra. Medborgarnas väl och ve i första rummet. Inte som nu sker. Jihadister som återvänder skall inte ha några som helst fördelar i samhället. De är inget annat än mördare som snabbt skall lagföras och sedan in bakom fängelsets murar.

 

Inte konstig att medborgarna börjar bli oroliga i sina dagliga liv, när de styrande både i regering och på andra plan, lägger sig flata. Vi har många svåra brott att lösa. Så många att polisen går nära på knäna, eftersom den omorganisation som satts i verket, nära på vingklippt dem. Till detta skall det även tilläggas att våra storstäder aldrig tidigare haft så många skjutningar och mord att lösa. Man bågnar under trycket.

 

Om detta är en ny era vi blickar in i, ja då vete katten hur framtiden kommer att gestalta sig. Jag är en av många som känner djup oro inför det som nu händer och sker. Men vi kanske kan kärleksbomba bort oron?

 

 

Roger Lindqvist.