Roger Lindqvist

 

Det är inte underligt att dansgolvet på Baldakinen i Stockholm fylls av människor på några minuter. Birgitt Wollgård & Salut från Uppsala har fart och sug i sina låtar. Dansstilen varierar från den gamla hederliga foxtroten till mer vilda danser. Klädseln är blandad. Men slipstvånget slipper ingen kille ifrån. Det är lite orättvist eftersom tjejerna kan klä sig i ett par vanliga jeans.

 

Birgitta Wollgård & Salut har ett varierande musikprogram. Deras musik är allt från svensktoppslåtar till mer hetsiga takter. Då och då kommer en "tryckare" in. Den verkar välkommen bland de dansande. Deras musik är entusiastisk. Man får helt enkelt lust att dansa när man hör dem.

 

Birgitta är 29 år. Hon är både vokalist och kapellmästare och det var hon som startade den här gruppen för tre år sedan. I dag är bandet väl etablerat. De reser land och rike runt. Scenerna varierar från flotta restauranger till mer enkla folkparksgolv. Ni kommer säkert ihåg deras stora genombrottslåt "My whole world is falling down". Det var 1974 och låten hamnade hamnade efter en vecka på Svensktoppens första plats.

 

Birgittas liv är musik. Hon har varit i branschen i femton år. Maken, Lasse Johansson, är basist och trombonist i bandet. Så även fritiden ägnas till största delen åt musik.

    - Det skulle nog inte gå annars, menar Birgitta. Det är en förutsättning i ett artistäktenskap, att båda är i branschen. Det svåraste i vårt arbete är att vi alltid måste komma med nya aktuella låtar. Mesta tiden går åt till att lyssna på ny musik. Kompisarna undrar avundsjukt vad vi gör hela dagarna. De tror att vi är lediga hela dagarna och kan göra vad vi vill. Men det är vi inte. Vi sover ju hela förmiddagen. I kväll t ex slutar vi halv tre. Vi är inte hemma i Uppsala förrän vid femsnåret. Då måste vi få sova ut ordentligt. Sen har vi inte många timmar på oss förrän vi ska i väg till nästa dansställe eller park.

 

Birgitta rör sig lätt på scenen. Dansar, sprallar och ler medan hon sjunger. Är det bara ren rutin?

    - Att stå på scenen och vara naturlig. Det är rutin. Men jag tror inte att en artist kan klara av det, om hon inte tycker att det är roligt och tycker om den musik hon sjunger. Det måste synas utåt att man tycker det är kul.

 

Det syns onekligen också. Baldakinens publik är till större del stamgäster. Och Birgitta hälsar och vinkar till flera killar i publiken. En man kommer fram och frågar när de kommer till hans hemort nästa gång.

Gruppen består av sju man med Birgitta. Sju starka musikintresserade viljor. Blirt det inte svårt att komma överens om vilka låtar man ska spela?

    - Ibland har vi kanske olika uppfattningar om det, säger Birgitta. Men vi har tagit för vana att alltid rösta oss fram till bästa låten. Det brukar vi göra i bilen, på väg till kvällens arbete.

 

Det måste vara kul att heta Birgitta Wollgård och få syssla med det man annars kanske skulle ha ägnat sin fritid åt. Få gör det på arbetstid.

    - Det är livet, erkänner Birgitta.

------------------------------------------------------------------------------------------------