Morfar
Sanfrid Lundgren (1899-1989).
Att så här kort ge en slags heltäckande levnadsbeskrivning om morfar, är rätt så svårt, och skulle inte alls ge honom rättvisa. Hans intåg i den här världen, den 21 juli 1899, var omgärdad med ett slags tabu. Varför, jo, när jag kikade i kyrkböckerna i början av 90-talet så gav man honom den stämpel som förföljde honom i alla fall de första barndomsåren: "OÄKTA".
Morfar, hade den oturen att födas utan en känd pappa. Dåtidens moralsyn var hård och fast. Så det blev som det blev. Jag tror att morfar så småningom skakade av sig den där stämpeln. Han gjorde inget större väsen av det.
Även om jag inte upplevde morfar speciellt religiös, så hade han ändå ett behov i att läsa sin heliga skrift. Till detta tillkom också att skriva ner de bibliska texterna på allt som han kunde skriva på. När jag som barn hälsade på så satt han oftast med den Lutherska postillan på köksbordet, och med sina läsglasögon på nästippen. Morfar var ingen sträng person. Tvärtom! Han hade alltid nära till skratt, ett skratt som ibland ledde till tårar. Inte ledsna tårar, utan glada tårar.
Eftersom både mormor och morfar bodde grannar med oss, så träffades vi ofta. Det är jag glad över i dag. Som barn är det nyttigt att ha äldre människor runt omkring sig. Även mina farföräldrar bodde ett stenkast från mitt föräldrahem.
Mormor dog den 8 oktober 1964. Och jag minns morfars sorgsna tårar. Morfar var 65 år fyllda, mormor fyra år äldre. I familjen fanns sju barn varav den äldsta, Anny, som mormor hade före äktenskapet med morfar. Anny var gravt hörselskadad. En åkomma i tidiga barndomen gjorde att hon förlorade sin hörsel. På grund av detta, så sattes hon på tåget till Härnösand och den dövstumsskola som fanns där. Men Anny kallade alltid sin styvpappa för endast pappa.
En av sönerna, Tage, föddes med en muskelsjukdom och en utvecklingsstörning, som gjorde att han så småningom placerades på Tallhedsskolan i Råneå. Där avled han vid 14-årsålder 1947. Min mor har berättat om kvällen innan Tage åkte till Råneå. Mormor och morfar vankade av och an i köket i huset i Blåsmark. Gjorde man rätt eller gjorde man fel? Min mor berättade också om sömnlösa nätter då morfar gick omkring i köket med Tage i famnen. Det fanns en oro över honom, vad som skulle vara bäst. De efterföljande åren så fanns oron och ångesten kvar. Men livet fortsatte.
Ett exempel på de handskrivna texter som morfar lämnade efter sig.
Ark efter ark, sida efter sida, fanns välbevarade i morfars lägenhet,
efter hans död, 1989.
Livet fortsatte, som sagt. Morfar, var nu änkeman, och förblev ensam fram till sin död, den 29 mars 1989. Häromdagen tittade jag igenom några gamla videofilmer där morfar fanns med. Han satt hemma i vårt kök och pratade med våra barn. Det här var våren 1988. Han hade då ungefär ett år kvar av sitt liv. Jag frågade honom en gång om han skulle velat börja om från start. Svaret kom omedelbart: Nää... Han verkade nöjd och belåten över det liv han hade fått till skänks. Den 7 april 1989 fördes han till den sista vilan på Hortlax kyrkogård. Jag såg honom efter att han hade dött på lasarettet i Piteå, och även i döden såg han nöjd ut.
Döden kom inte oväntat, men inträffade ändå abrupt. Morfar, hade en tanke om detta; En ung kan dö, en gammal måste dö. Jag minns även några andra ord kommen från morfar: Att dö är som när man blåser ut ett ljus. Tänk så rätt han hade, min morfar.
Morfar, på Vallen i Svensbyn sommaren 1978.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentarer
Trackback
