Klockan i Hortlax kyrka
Tråkigt med tornur som står, tycker Arne Lindgren, präst i Linköping. Därför sätter han av en semstervecka varje år på att laga eller bygga om tornur landet runt. ICA-Kuriren hälsade på när han i somras (1982) med hjälp av sonen David tog itu med klockan i Hortlax kyrka strax söder om Piteå.
Klockringning förr i tiden. Ett annat av Arne Lindgrens stora intressen är klockringning. Han är medlem av Nordiskt Samfund för Kampanalogi (läran om klockor och klockringning). Det finns två sätt att ringa samman två eller flera klockor, taktringning och oreglerad ringning. Den förra var före elringningens dagar en specialitet för Sverige. På bilden visar Arne hur taktringaren i gamla tider fick trampa på en bräda "utan skyddsnät" minst fem meter över golvet och hålla fast i en stång. Två man på varje bräda kunde få trampa en hel timme i taget, t. ex. vid en tacksägelseringning. Även i smällkalla vintern i ett öppet dragit torn. Nu ringer många klockor i Sverige återigen tack vare Arne, som klarat av svårigheten med elektrisk taktringning.
¤ - Morfar var klockringare i Öjebyn. Jag fick ofta följa med upp i tornet när han ringde i kyrkklockorna. I kammaren ovanför tickade det gamla tornuret tungt och tryggt och väckte mitt stora intresse. Och kyrkorgeln fick jag spela på redan i tioårsåldern, berättar Arne Lindgren, som nu är kyrkoherde i Johanneslunds församling i Linköping.
- Alltsedan barndomen känner jag varmt för alla vinklar och vrår som finns i en kyrka förutom själva kyrkrummet.
Öjebyn är den plats där det gamla Piteå låg. Här byggdes en stenkyrka redan i början av 1400-talet. Ännu äldre är klocktornet av massiv granitsten, byggt som en kastal (försvarsanläggning). Dess första tornur omnämns redan på 1600-talet som "säjarewerk". Nuvarande urverk är från början av 1800-talet och blev det första som Arne Lindgren gav sig i kast med. (OBS! kyrkan i Öjebyn uppfördes omkring 1500-talet, inte 1400 som står i den här texten som jag hämtat ur ICA-Kuriren. Roger).
LYCKAD REPARATION
I början på 50-talet blev det gamla uret stående. Ingen urmakare ville ställa upp och laga det. Den unge prästkandidaten tyckte det var ledsamt att hembygdens kyrkur inte längre visade tiden och slog sina slag varje timme. Han rådgjorde med landsantikvarien och fick så småningom kontakt med danska experter som kommit långt när det gäller att bevara och iståndsätta ålderdomliga tornur. Så efter grundligt funderande och med Riksantikvarieämbetets välsignelse satte han igång restaureringen. Nu går det ärevördiga uret igen sedan 1958.
Interiör i jugendstil. Kyrkan i Hortlax är ganska ung. Byggd 1913-1917 i en blandning av gotik och den jugendstil som då var på modet. Trots sin ringa ålder har kyrkan hunnit renoveras två gånger. På 1930-talet var funkisen aktuell. Då blev interiören halt vitmålad och släta paneler sattes runt predikstolen. 1971-72 restaurerades kyrkan på nytt och återfick sin fräscha färgglada jugenddekor.
KLOCKKLANGEN ÅTER
- Nog skall ortsborna kunna se upp till sin kyrka för att få veta hur mycket klockan är, anser Arne Lindgren. I en levande landsbygd hör det till att kyrkuret förkunnar timmarnas gång med klingande slag. Det var väldigt trevligt att exempelvis kunna återuppliva tornuret i Nora kyrka för en sex-sju år sedan. Då fick församlingen tillbaka den klockklang från 1850-talet som varit försvunnen i trettio år. Varje kvart slår nu klockan med ljusa toner medan heltimmar markeras med mörka. Före reparationen krävdes två man för att dra upp de båda bortåt tvåhundra kilo tunga loden. Med Arnes konstruktion räcker det med ett par lod på sju kilo vardera som dras upp automatiskt.
Kyrkan i Hortlax. Den ligger vackert uppe på en höjd mitt i byn. Hortlaxborna lär vara de mest kyrksamma i hela Norrbotten och på topp i landet när det gäller kontakt med kyrkan.
BÄTTRE ARBETSMILJÖ
Problemet med uret i Hortlax kyrka var av en lite annan karaktär. Verket är ju inte så gammalt, sjutton år yngre än kyrkan, som invigdes 1917. Men det måste dras upp för hand en gång i veckan av kyrkväktaren, som var tvungen att klättra upp för branta och farliga stegar för att nå tornrummet, något som yrkesinspektionen inte längre godkänner. Att kassera det ursprungliga verket och i stället installera ett nytt elektroniskt för ca 40 000 kronor ville församlingen ogärna. Arne Lindgren föreslog då en mycket billigare lösning, som gör att man kan behålla det gamla verket och ändå få automatisk uppdragning.
Arne och hans son David plockade isär verket och tog hem det till föräldrahemmet i Öjebyn. Där rengjordes och putsades alla delar och de av stål rostskyddsbehandlades. Nya tillbehör har köpts från olika håll. Detaljer som inte finns att få färdiga har de själva tillverkat. Hela familjen brukar följa med på reparationsresorna, men av de fyra barnen är det bara fjortonåriga David som delar sin fars intresse för det här mycket speciella urmakeriet.
Farliga stegar. Uppstigningen i tornet börjar längst ner med en bekväm trappa. Ju högre upp man kommer desto enklare blir trapporna som övergår till allt brantare stegar utan ledstång. Nu vill inte yrkesinspektionen längre släppa upp kyrkväktare på det här riskabla sättet. Ovanför stegen som David här klättrar på finns ännu en spinkigare. I kanten på kyrkklockan skymtar hammaren, som varje hel- och halvtimme slår klingande slag mot malmen.
Tungt dra veven. En gång i veckan måste väktaren förut dra upp de tunga loden. Arne och David räknade ut att han måste dra runt ca 250 tröga varv. Verket som kärvade ordentligt har nu blivit rengjort och oljat och alla kugghjulen löper fint. Under Arnes vänstra arm syns ett par "vingar". Det är luftbromsen som skall ge små uppehåll mellan slagen så att antalet går lätt att urskilja för örat.
Nästan fixeringsbild. Fotografen Gunnar Bergbom, fick ta fram sitt längtsta objektiv för att kunna fånga David när han sätter fast timvisaren. Han är till ovärderlig hjälp när han smidigt sticker ut sitt huvud genom en bortlyft sektion av urtavlan.
FÄRDIGT PÅ EN KNAPP VECKA
Firman som levererade klockan på 30-talet finns fortfarande kvar, Westerstrands i Töreboda. Men den har tyvärr inga möjligheter att komplettera sina gamla ur så att de inte behöver dras upp för hand.
- Går det att bevara och ta tillvara ett gammalt verk är det inte bara en ekonomisk vinst. Det är ju även värdefullt ur kulturhistorisk synpunkt, säger Arne Lindgren.
De två gamla Hortlaxloden väger uppåt hundra kilo stycket. Skulle något av dem falla ner brakar det utan vidare genom alla de tunna brädgolven i tornet. I Arnes nykonstruktion behövs bara ett par lod på vardera 1,7 kilo. De dras upp av ett par små motorer med många utväxlingra och differentalier. Uret har s.k. vilande släphakegång och kraften sätts nu in på de näst sista hjulet. Slagverket har nu förbindelse ner till en hammare i våningen under. Den slår timslagen mot en av de stora kyrkklockorna med en härlig klang.
Över verket har Arne byggt en huv för att skydda det mot damm och fukt. Ett finmaskigt nät har satts upp för ljudportarna för att stänga ute alla de duvor som tidigare fritt huserade här uppe och smutsade ner hela tornrummet med fågelspillning. Klockan slipper nu alla påhälsningar och sköter både uppdragning och timslag på egen hand.
-------------------------------------------------------------------------------
ICA-KURIREN ¤ Torsdagen den 25 november 1982
Tack, Anna Piirainen-Andersson, för tipset om den här artikeln. /Roger.
Kommentarer
Trackback
