Roger Lindqvist

 

Kär gosse har många namn: Papphammar, Dante, Jönsson och fängelsedirektören Frans. Den senare var den där lille närsynte mad kanintänder i "Släpp fångarne loss - det är vår!" Förresten så har han hetat Karl XII också. Som farfar. Fast "Kalabaliken i Bender" blev en skitfilm. Just nu heter han Håna i ett filmverk som är planerat att ha premiär i februari nästa år. Håna är ett smeknamn, personen heter Claes-Henrik Ahlhagen (med två hå alltså) och är fallen efter Margaretha Krook.

 

Rolf Börjlind, den dystre satirikern, med de brinnande ögonen, har hittat på det hela. Det blir nog något i hästväg. Mannen med de just uppräknade namnen, Gösta Ekman den lille, mantalsskriven i Tomelilla, har hjälpt till att spåna. Herrarna satt två gånger i månaden på Mallorca och hittade på. Vi kallar det hela "Morrhår och ärtor" kom de på. Det begriper ingen jävel, men dom blir nyfikna.

 

Det blir alldeles säkert något i hästväg! Det brukar det bli när Ekman den lille är i farten. Den här gången regisserar han dessutom själv. Det är inte mer än rätt. I tjugo år och ett oräknat antal filmer har han gått och lagt sig i vad andra sen fått fan för. "Kulissregi" lyder den tekniska termen och bland regissörer är det ungefär lika populärt som backseat driving bland chaufförer.

    - Fast Gösta har dom aldrig kunnat bli riktigt förbannade på. Han är ju så djävulusiskt kunnig, säger Margaretha Krook, som är Göstas omtänksamma moder i filmen. Möjligen är det hon som är morrhåret.

 

I varje fall kommer hon på drift i filmen. Hon är destinerad till Åre, men somnar i en bagagekärra på Stockholms Central. Medan sonen Håna kommer i väg till Göteborg i en damkupé i armarna på Lena Nyman. Ja, herre jisses! Vad man förstår, så blir det där Håna en variant på Papphammar, som var en variant på den lille gubben som sa "pitt" i Gula hund, som var en variant på Mahatma, snubblaren... Det är inte lätt att hitta på nytt... men varför bråka om sånt, när man sitter med en bra typ.

 

Ekman den lille är en naturligt rolig typ. Fast det dröjde fan så länge innan han vågade visa det. Han hade sina naturliga hämningar. Son tilll Hasse E som han var och sonson till Gösta Ekman den store. När han tjugo år gammal fick debutera hos farbror Lorens Marmstedt i en roll så liten att den knappt syntes i programmet, blev han recenserad med tvåspaltigt porträtt av farfar. Sedan dess ser han sällan riktigt glad ut på bilder. Även om han lär kunna skratta privat. Med ett försiktigt, liksom pipande läte, säger de som upplevt glädjeutbrottet.

 

Det stämmer med intrycken privatbilderna förmedlar av en ung man - fast särskilt ung är han ju inte längre - med en kronisk molvärk i begåvningen - som av en fruktan att inte orka leva upp till namnet och förväntningarna. Med orosmolnet kring pannan och vemodsdraget i munvinkeln tycktes han som farfar byggd för tragedin, men det var alltså kul han råkat bli.

 

Han kan tacka Hasse och Tage för att de upptäckte talangen och förlöste den. De såg att här snubblade en naturskämtare med det särskilda sinnet för det aviga, krokiga och överrumplande som kan locka det trumpnaste publikum att le. Papphammar är typen, när det är som renast. Han som sålde skaftfria varor på torget Tomelilla. Knivar, pennor utan skaft, till och med en skaftlös korkskruv att sätta fast på fingret.

    - Skattefritt, flinade herr Papphammar lite osäkert...

Ni minns honom så klart. Fast nu heter han Håna.

-----------------------------------------------------------------------------