EDVIN ADOLPHSON /1952
"... man var 7-8 år när man hörde Branting tala första gången, jag minns storstrejken, amaltheadådet kommer jag ihåg som om det skedde igår, man har sett organisations-Sverige växa ... det är ett stycke svensk historia, det är stoff som filmen inte får missa". Så talar "den svenska kvinnans mest slitstarka pin up boys", EDVIN ADOLPHSON i den här intervjun.
Alla kvinnors dröm är ett par nylonstrumpor och Edvin Adolphson. Det är faktiskt riktigt sant, för det har dom sagt i Karusellen. Herr drömpojken Adolphson själv är naturligtvis smickrad av det betyget, men det hindrar inte att han rynkar på näsan åt Karusellen. När han på tal om svensk publiksmak nämner namnet Snoddas, spottar han ut det som ett vasst fiskben, vilket råkat fastna i den adolphsonska halsen. Han är inte förbenad (vits) på flottargrabben Snoddas egen person, men han är uppriktigt skakad av svenska folkets brist på smak.
- Sverige är amatörernas och medelmåttornas förlovade land, suckar kvinnodrömmen, som i detta nådens år kan fira 40-årsjubileum som skådespelare och som nästa år passerar de sextio.
Gamle rörmokeri- och smidesverkstadsinnehavaren Gustav Adolphson i Norrköping hade nog inte tänkt sig att grabben, Edvin alltså, skulle bli skådis. Det var farsgubbens mening att pojken skulle bli "& Son" i firman. Men Edvin hade liksom lite andra vyer. Han var 17 år när han debuterade på gamla Arbetareföreningens teater i Peking. Pjäsen hette "Jorden runt" och Edvin hade elva roller. Han var bl a neger, kines, andre styrman på en engelsk båt och gammal lord av samma nationalitet. Han förbrukade varje kväll minst en låda smink och teaterns hela inneliggande lager av lösskägg. Han slog an hos publiken och steg i graderna. Men när han spelade titelrollen i August Blanches "Trumpetaren" så bra, att han blev stormpopulär och det såg ut som om Edvin skulle bli fast för teatern på allvar, då skickade farsgubben bort honom från stan. Han hamnade hos ASEA i Västerås, gick i teknisk skola på kvällarna och spelade teater när han kom åt, svarade på annonser där "ung man med fördelaktigt utseende och dramatisk talang" söktes till turnerande sällskap och snart kuskade han omkring i den svenska landsorten med Carin Swanströms sägenomspunna trupp.
Han lärde jobbet från grunden, spelade Tolstoj i väntsalen på Riksgränsens station, motade bort rallare som vid föreställningarna i matbarackerna i Porjus envisades med att sticka grova labbar över rampen för att under uppsluppna tillrop killa primadonnan på benen. Det viskades teaterfolk emellan, att en herre som hette Stiller höll på att spela in kinematografisk film ute på Lidingö och att det fanns dom vid teatern som tjänade slantar på att spela teater framför kameralinsen om dagarna. Man behövde inte lära sig repliker, man behövde inte säga ett ord, det var bara att gestikulera. Och så måste man ha frack. Frackförsedda skådespelare fick större gager.
Edvin Adolphson, i några av hans många roller...
Edvin Adolphson hörde inte till dem som anlitades av Stiller, och det gick förstås unge Edvins ära förnär. Han letade reda på en gammal frack och ställde sig i kö vid vändkorset utanför ateljén. Innanför staketet stod inspicienten och sorterade folket, frackförsedda till vänster (adelsmän), herrar utan frack till höger (bönder).
- Namnet, sa´ inspicienten.
- Adolphson, sa´ Adolphson.
- Ni är inte kallad, sa´ inspicienten, ut härifrån!
Men då mullrade en stämma i bakgrunden. - Nej, stopp, hallå där!
En mörkhårig karl mönstrade Edvin från topp till tå och fortsatte: - Den där fan ska vi ha med, han ser inte ut som en svensk!
Detta om hur Mauritz Stiller upptäckte Edvin Adolphson.
Sen vet vi ju hur det gick. Det regnade filmuppgifter över Edvin, och efter somliga svenska filmpremiärer satte publiken upp ett förvånat ansikte och sa´: - Konstig film det här, Adolphson var ju inte med!
När man träffar Edvin A. i den vitrappade villan ute i Stocksundstorp och be honom räkna efter hur många filmer han figurerat uti, då ruskar han beklagande på charmgrå tinningarna. Den kulramen är inte konstruerad som förmår inregistrera hela den imposanta högen av Edvin-filmer. Få har väl tuppat så effektfullt som hans zigenarhövding i "Singoalla", ingen har väl förmått se så dum ut som hans hottentott i "En svensk tiger", sällan har väl kvinnohjärtan prickat så febrilt som när Edvin suckade sig genom den tärde von Döbelns roll, och nog har han glatt mången filmtittare med sin himlastormande teaterdirektör i "Kungliga patrasket", sin pillemariska handelsman i "När kärleken kom till byn" eller sin hjärtevarma båtsman i "Bärande hav". Men be inte Edvin själv berätta om rollerna, han blandar ihop dem alla till en fruktansvärd röra. - Vänta nu, var det i "Ett brott" som jag var neger, eller var det i "Fröken Kyrkråtta" som jag hade bindel för pannan...?
När Edvin påpekar att Sverige är ett medelmåttornas land, så ligger det ingen självrannsakan i den repliken. Tvärtom. Edvin Adolphson tycker nog innerst inne inte att Edvin Adolphson är en förbaskat duktig karl. Han är medveten om sin position inom film och teater, han är inte vilken epa-skådis som helst. Det filmbolag, som önskar införliva honom med rollistan, få ta fan i båten. Helst ville han vara med om filmen från början, han vill ha manuskriptet i god tid och när inspelningen skall börja, har han skrivit om manuset efter sitt eget sinne. Så och så ska vi ha´t. Och när Edvin ryter i luren, då händer det att filmbolagsgubbarna bockar och tackar och ror fan i land.
Just nu vevar Nordisk Tonefilm in Hasse Hergins Hård klang uppe i Norrland. Inspelningen började den 19 mars, men då hade Adolphson läst bok synopsis och manus sedan i oktober. Han hade strukit här, lagt till ett par sidor där och justerat allt som fanns mittemellan.
- Författaren till filmmanuskriptet Hård klang kommer att känna sig mera hemma, försäkrar Edvin A. som offrat ett halvt års fritidsarbete på manuskriptets putsning.
Edvin Adolphson och Birgit Tengroth, i filmen Mans kvinna, 1947.
Han gjorde likadant med Hon dansade en sommar. Flitens lampa lyste långt in på nätterna i stocksundsvillan och gluttade man in, såg man Edvin sitta där och plita med kulspetspennan. Varför gör han så? Är han klåfingrig? Vad säger han själv?
- Rena ambitionen, hävdar han. Skall jag vara med i en film, vill jag göra det mesta möjliga av rollen. Jag vill läsa underlaget för filmmanuskriptet, leva in i miljön för att så småningom kunna plocka fram den rätta karaktären ur denna miljö. I Hård klang hade mycket väsentliga drag i boken försvunnit vid överflyttningen till filmmanus. Herregud, man var 7-8 år när man hörde Branting tala första gången, jag minns storstrejken, amaltheadådet kommer jag ihåg som om det skedde i går, man har sett organisations-Sverige växa... det är ett stycke svensk historia, det är stoff som filmen inte får missa. Och när dylika färgstarka episoder klipps bort ur filmmanuskripten, då tar jag mej friheten att plocka dit dem igen!
Har man hört sicken en! Här gick man och trodde att Edvin A. var en svensk sammansättning av Clark Gable och Ronald Colman, en charmknutte som bara låg på divan om dagarna och gallrade anbuden. Och så visar det sig att han är en mycket trägen arbetare i filmen. Vår Herres senaste vingård. Ett brott - en vändpunkt i svensk filmproduktion - hade inte blivit film om inte Adolphson tjatat sönder nerverna på filmgubbarna och mobiliserat Anders Henriksson som vapendragare i kampen. Gud allena vete, när Sverige fått ljudfilm, om inte Adolphson varit. Han låg utomlands i flera år för att påskynda ljudfilmens entré på svenska biografer. Svenskt filmfolk hånskrattade. - Vem i jisse namn bryr sig om att det står en grammofon och pratar bakom duken? sa dom. Men Edvin gav sig inte. Han replikerade, att först när vi har ljudfilm kan vi se vad en skådespelare går för.
- Det är faktiskt så, säger han nu 25 år efteråt, att ljudfilmen med obarmhärtig skärpa avslöjar varje falskt tonfall som en skådespelare gör sig skyldig till. På Röda Kvarns duk blir mitt ansikte uppförstorat 150 gånger och de fel jag gör i repliken, uppförstoras också 150 gånger. Det ställer krav på skådespelaren.
Edvin Adolphson, 1948.
Under stumfilmens dagar var det inte så kinkigt med skådespeleriförmågan. Jag har själv varit med om att sticka en hattnål i rumpan på Richard Lund, när denne skulle reagera häftigt framför kameran. Jag smög mig på Lund bakifrån medan kameran gick, måttade de noga och högg till. Effekten blev strålande och Stiller ropade: "Jävla bra, jävla!" Men inte kunde man tala om skådespeleri i sammanhanget.
Edvin Adolphson, rörmokargrabben från Norrköping, som blev Svenska teaterförbundets vice ordförande, tragedör, regissör, filmkomiker, operetthjälte och den svenska kvinnans mest slitbara pin up boy, är en pratsam herre. När man väl fått honom att lägga manusbuntarna åt sidan och ställt några frågor, då kommer Edvin upp i varv och är sedan ungefär lika lätt att avbryta som en skenande bryggarbrunte. Det är för filmen hans hjärta klappar.
--------------------------------------------------------------------------
INTERVJU UR TIDNINGEN FRIHET - 1952-05-01
Edvin Adolphson f. 1893-02-25 d. 1979-10-31
Kommentarer
Trackback
