Sigurd Wallén /1944
"Fy på sej gamla människan!" sjöng hela Stockholms kuplettidol Sigurd Wallén en gång - ändå är han själv nu bara 60 år och har hunnit med oförskämt mycket.
Mycket har han gjort i sin dar!
Det är väl det man närmast kan säga om Sigurd Wallén, som den 1 september fyllde 60 år. Därefter återstår det bara att fråga sig, vad han har gjort och hur han gjort det. Man sätter sig ned och funderar, varvid man upptäcker, att på den första frågan går man inte direkt bet, men man blir strax ganska vimmelkantig. Det är så mycket detta, som Sigurd Wallén har hunnit med under sex decennier.
Låt oss tänka oss honom som pojke! Hurdan kan den grabben ha varit? Det är inte säkert, att han regimässigt tog hand om den övriga grabbaskaran, men förmodligen var han en ilsken krabat, som gick sina egna vägar och då och då fick smäll på stjärten, därför att han var olydig. Alldeles säkert spelade han kula med kamraterna, ungefär som han nu spelar på Solvalla och lika säkert är, att han förlorade förfärligt många kulor, men likafullt fortsatte att spela, fortfarande på Solvalla.
När han blivit äldre kom han på en teaterskola och vad gjorde den skolan med honom? Jag tror inte, att den gjorde någonting, ty fortfarande gick Sigurd sina egna vägar. Han var receptiv, han såg egenheter hos andra människor, och han lade dem på minnet, ty något inom honom sade honom, att han skulle bli skådespelare. På de egna vägarna kom han till trakterna av Östermalmstorg och lade en aktuell typ på minnet. Med den typen i tankarna flyttade han från torgets salustånd direkt in på gamla Folkan. Det blev "Slinken" i Algot Sandbergs folklustspel 33.333, samma pjäs, som väl såg komediennen och aktrisen Tollie Zellman födas.
Med "Slinken" hade Sigurd Wallén funnit sig till rätta. Han fick sitt genombrott. Men man ska inte tro, att han fastnade i typen och jargongen, som så måmga andra har gjort. Nej, det var en sjutusan till energisk karl, Sigurd Wallén. Han fortsatte med mycket, mycket annat, och det är allt detta som gör, att man blir fullkomligt vimmelkantig, när man tänker på vad Sigurd Wallén har gjort. Det är så mycket. Häromdagen var det en ung dam, som sade ungefär så här till mig:
- Jag hörde Sigurd Wallén i radio i går. Han kan ju sjunga kupletter och visor, också!
Precis eller ungefär så sade den unga damen. Men ack du milde, vad man måtte vara ung nuförtiden och veta lite! Ja sjunga kupletter och visor det kan Sigurd Wallén, och det har han i sin dar gjort, så att ett helt Stockholm blivit förtjust. Från Söders höjder ha de visorna gått - pregnant och med dikton, som alla, utom möjligen Anna-Lisa Baude, kan avundas honom. Synd bara att han inte mera i fortsättningen velat glädja oss all med sin viskonst. Det vete katten förresten, om inte Sigurd Wallén presenterade den sista roliga visan i svenk revy, när han för en del år sedan till den begåvade Sven Helans musik i en revy sjöng "Fy på sig gamla människa´n!". Har det kommit något roligare sen dess? Knappast. och så den föredrogs. Detta var detta.
Men Sigurd Wallén har mångfrestat. Han har själv skrivit folklustspel med en verve och en dramatisk instinkt, som många kunna avundas honom. De folklustspelen har gått, ty Sigurd har känt de pappenheimare han behandlat. Han har rört sig i de miljöer, som varit honom kära, framförallt Roslagens och ingen kan säga annan än, att han där är mer än hemtam. Det är en knatigt bygd Roslagen stening, karg, småtallig, och inte tycker man, att den är särskilt gästvänlig, vän, snäll och inbjudande till kutter i det gröna. Men Sigurd har trivts med den och ur den hämtat det hjärta som även lever i torftig, stenig bygd. Därför har också denna Enköpingsgrabb, som heter Sigurd Wallén, bäst känt och förstått smålänningen Albert Engström och kongenialt återgett hans historier för ett tacksamt svenskt folk. De bägge utombys herrarna har riktigast och mest generöst givit oss famnen full av alla de stämningar, som brusar över en Kalle Schewen, när denne midsommardagens morgon ser solen gå opp över martallens topp, blandar sitt kaffe med kron och tänker på dansen med Roslagens Ros.
Men även den knatiga humor, som Roslagen egen, har blivit Sigurd Walléns. I detta sammanhang skulle jag vilja säga, att det är mycket farligt detta, när en skådespelare börjar läsa en författares verk. Ibland säger man "huh" och får knotter över hela kroppen, när man lyssnar till radion. Skådisar läsa så fel. Man tänker på gumman, som sa till Gustav III, när han skulle gå på operamaskeraden: "Ers Majestät, en fara hotar!".
Ja, faror hotar våra författare. Men Sigurd Wallén är ingen fara för Albert Engström. Han har hela Svenska Folkets fribrev att läsa honom, huru mycket han vill, ty han kan den konsten. Det är sagt att "konst" kommer av "kunna". Men det räcker inte. Sigurd Walléns uppläsningskonst kommer även av känsla. En stark och riktig känsla för det han har gett sig i lag med.
Den 25-åriga Filmjournalen borde egentligen känna sig ganska ung, när den gratulerar 60-åringen Sigurd Wallén, men det gör den inte alls, ty kan undra sa flundra om inte den gamla roslagsgäddan Sigurd Wallén i grund och botten, i hjärta och själ och sinne är minst lika ung.
FILMJOURNALEN ¤ 10 SEPTEMBER 1944
SIGURD WALLÉN f. 1884-09-01, Husbykvarn, Tierp d. 1947-03-20, Stockholm
Kommentarer
Trackback
