SVEN-ERIC GAMBLE
Sven-Eric Gamble har blivit poppis av bara den för teater- och filmåskådare. Inte minst sedan han fick en "sympatisk" roll i Vi tre debutera. Det rinner äkta söderblod i hans ådror och utan att tveka grenslade han bågen för att för Frihets räkning skildra en dags schasjobb.
I många former trivs det sköna och om också en annan inte tillhör de formfulländade i porträttet så är man ju som skådis tvungen att trivas och kämpa inklämd i de andliga kostymerna som dom litterära knuttarna slöjdat ihop. Nu gällde alltså emellertid inte saken att till gamla gumman Thalias fröjd tota till en ny bild av en människa utan i stället att för en dag byta jobb och leka skinnknutte och sedan rista dessa runor för att meddela den andlöst väntande läsekretsen om vad sig på bågen tilldrog.
Till saken. En annan stolpade upp ur korgen arla i det grå för att inställa sig på Nordiska Rotogravyr, där man skulle kränga av sig kavajen och svida sig i den ordinarie knutten Lennart Anderssons läderfodral. Vi skulle byta jobb, var det sagt. Dvs, det var ju en annan som bytte. För med all respekt för den prydlige kämpen Lennart tror jag inte att Dramatenbossarna skulle tillåta killen att stappla in på scengolvet och haspla ur sig de visa ord man varje kväll måste låta gå ut över rampen.
Lennart satte mej in i jobbet. Det bestod kort och gott i att man 7 gånger om dagen skulle pendla mellan Rotos bygge på Luntmakargatan och deras tryckeri i Solna. Det är skönt med variation i tillvaron tänkte en annan. En gång åkre man ju till Solna och nästa till byn. Det blir aldrig fråga om upprepning - konstnärens fasa. Innan Adolf Fredriks kyrkklocka klämtat åtta slag, snackade man ju litet med sin nya kompis om vägar och bågar och försökte få litet tips om hur man skall bära sig åt. "Glöm inte", sa Lennart, "att det finns två sorters folk - vanliga människor och så droskisar, som alltid är litet sura. Fluktar du in en kärra från bygderna på vägen är det bäst att hålla jackena öppna, för dom kör inget vidare, men händer det något, kan du alltid snacka med dom. Och ser du några folkpensionärer är det bäst att hålla bromsen i stormberedskap, för dom vet inte om dom skall virra fram eller tillbaka. Sen ser man ju alltid en massa snyggisar på stan, som man kan blinka åt, men den avdelningen kanske du har praktiserat förr".
Skinnömsningen äger rum. Fast det var en kylig dag jag svängde runt i trafiken, kände jag inte alls av det och förstår att knutteuniformen, som många retar sig på, är välbehövlig.
På Värdshuset Tre skilling banco tog vi igen oss, åt och pratade, Lennart Andersson och jag. Lennart brukar hoppa över lunchen och nöjer sig med kaffe och en enorm skinksmörgås vilket kostar honom 1:05. Det är dyrt att ha egen motorcykel.
Litet gläfs med stans droskisar, kommer man inte undan, men jag har ju vanan inne sen min egen schastid.
Efter den korta repetitionen kastade man sej in i pjäsen och för att få det hela riktigt gick jag in för att känna som en skinnknutte. Stanislavsky skulle inte ha blivit besviken på en annan. Man vacklade alltså in till schasbossen på Luntmakargatan och det visade sej vara en vänlig dam, som hette Gunhild Österblom. Hon stirrade lätt förvirrad på en annan och sa att "det var väldigt så olik sej Lennart är i dag. Är du dålig?" och räckte mej sen en bunt kuvert som skulle ut till en del av gubbsen i Solna och sa´ att "det här skall dit och det skall dit och gå sen och gör det och så hämta hos Pettersson" och i den stilen.
Det surrade ju litet i kupan efter alla orderna, men man tänkte ju på Stanislavsky igen och sa till sej själv "känn som en knutte för tusan" och "ååååkej" till fröken Österblom. Och sen var det bara att få knarren att puttra. Det var bara att ta raka spåret till Solna, motorn spann, bensinen rann och snart så kom den gossen fram. Det stack litet isigt i nosen, men Malungs stolthet, de tjocka skinnkläderna, höll kylan borta från kroppen. Man lämnade kuverten på olika håll och faktor Bydén, som sköter det tekniska med det här bladet fick också en lunta med manus och blåkopior och sen var det bara att svänga in till Eken igen med nytt lass. Det gick fint undan i trafiken, man smet emellan bilarna som en oljad blixt och både bilister och fotgängare skötte sig fint dvs. höll sig undan i svängarna.
Ute på Roto i Solna skulle jag bl a lämna kuvert med manus och bilder till faktor Bydén, som ser till bl a Frihets tekniska födelse.
"Det luktar mässing" skulle Lennart Andersson ha sagt om man hade kommit lika nära polsen, som jag när jag blev utsatt för körkortsvisitation. Jag klarade mig eftersom jag inte glömt kortet hemma. Den dagen.
Det enda som hände, som man inte varit med om förr, var att åka dit på körkortsvisitation. Efter vad min nyvunne vän kompis Lennart berättade är det vanliga grejor. Så gick timmarna med ett avbrott för käk på Café Värdshuset Tre skilling banco - ja, det heter faktiskt så - där ordinarie knutten Lennart och jag hade ett mindre runda-bords-samtal om våra respektive jobb och erfarenheter. Lennart berättade att han varit moto-crossförare men blivit tvungen att lägga upp efter en vurpa i Visselfjärda i Småland 1952 då han lyckades skaka loss ena njuren.
Här sitter jag på Roto och väntar på skubb och läser tidningarna tillsammans med mina koolegor, springsniglarna Tommy Johansson och Rune Fredriksson.
Efter den betan sitter njurbältet fastare än någonsin på när han genslar bågen - och tävlingskörandet är slut - "för tjacket vill ha en hel kille". Han var som diktaren till dessa rader Söderkis, även om han första gången slog upp tirerna nästan tio år efter en annan med andra ord 1933, vilket innebär att killen skall in och lumpa vid Pansar nästa år. Han rycker ut 120 bagare i veckan för knoget och det är ju litet skillnad mot när man själv tillhörde schassociteten och kvitterade 20. Han har naturligtvis en egen båge, en Monarc 175 cc., och har kört på alla i marknaden förekommande märken, sedan han 1948 köpte den första knarren och har ägt 40 st. hojar. Förklaringen? Han har köpt billigt, kört och trimmat dem ett tag och sålt dem med förtjänst. Det är tydligen affärsgry i den gossen.
Därmed slutar mitt drapa om äventyren i knuttebranschen. Och jag lägger av mig skinnuniformen och axlar återigen komedimanteln. /Sven-Eric Gamble.
------------------------------------------------------------------------------
FRIHET ¤ 1953-11-27
SVEN-ERIC GAMBLE f. 1924-08-10 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm, d. 1976-05-09 på samma ställe. Började sin karriär som barnskådespelare, i vuxen ålder kom han in bl a vid Dramaten. Sven-Eric Gamble, syntes både på vita duken och i televisionen. Själv minns jag honom som storebror Erik i TV-serien Bröderna Malm, som sändes i TV 1973-1974. /Roger.
Kommentarer
Trackback
