Roger Lindqvist

För nåt år sedan berättade några kända kvinnliga programledare och journalister om det hat som ständigt kommer emot dem. Jag tyckte det lät fruktansvärt. I det här fallet var det män som hade uttalat sig både hatiskt och rasistiskt. Det blev en stor grej i massmedia.

 

För cirka 3-4 veckor sedan så trädde reportern Joakim Lamotte fram och berättade om det hat han dagligen möter från radikala feminister. Hatet har vuxit sig så pass stort, att han har börjat känna oro för sin familj. Några exempel: "Jag hoppas att du kommer att dö i en bilolycka". "Joakim, jag önskar av hela mitt hjärta att du kommer att gå en plågsam död till mötes", "Hoppas Joakim Lamotte, att du dör i cancer" m.m.

 

Efter att Joakim Lamotte gick ut och berättade om det utbredda hat som han möter, om den oro han känner, om de sömnlösa nätterna och framförallt, sin befogade oro för hela sin familj med hustru och barn, så har ingen hört av sig. I sin egenskap av vit man i dagens Sverige, kan han inte förvänta sig att det kommer någon till hans försvar. För mig låter den här historien ytterst besynnerlig, hat är väl hat och lika allvarligt vart det än kommer ifrån? Eller är det inte lika hemskt när kvinnor hatar män?

 

(Joakim Lamotte, har bl a gjort undersökande reportage i SVT:s Uppdrag Granskning).

 

Roger.