PER - barndomskamrat och vän
Per, min barndomskamrat och vän, som gick bort alldeles för tidigt. Den här bilden kom till en sommarkväll 1971 då Per var och hälsade på hemma hos mig. Jag hade nyligen fått en kamera (en skitkamera skulle det visa sig), men några bilder blev i alla fall bra. Tur att den här bilden tillhör den kategorin. Jag sa till Per: - Gå och ställ dig vid björken så ska jag ta en bild. Per gav mig en min och ett leende som om han tänkte "varför måste du ta en bild av mig?". Tur att jag gjorde det, kompis. Tur att du finns kvar på nåt sätt i alla fall. Vi lekte oss igenom barndomen. Visst bråkade vi ibland, men det var mer glada skratt än bråk. Träden där vi byggde våra kojor finns kvar, t.o.m. spikarna sitter fast i tallarna.
Jag minns Pers föräldrar, Ingvar och Margaretha, som alltid var vänliga då jag kom på besök. Fina människor och fina grannar. Jag minns Pers hund en Collie som först hette Pat, för att sedan döpas om till Tim. Pers mamma sa en gång till min mamma: "Per och Roger är jämt tillsammans, och det är roligt att se. Till och med Tim, våran hund ser Roger som en familjemedlem numera". En person som jag mötte för inte så länge sedan, sa till mig: "Där Du var där var Per, där Per var var Du".
På Pers tomt växte en massa hallonbuskar. Och på hallonbuskarna växte stora härliga hallon. Ibland fick vi tillstånd att plocka, för att fylla våra händer och sen sätta oss ner på trappan en stund för att njuta av dem. Pers mormor och morfar, Estrid och David Lundman om bodde på Skatanvägen i Maran, Hortlax, hade också hallon och morötter så det bara sjöng om det. Det var samma där; glada och vänliga när vi kom på besök. Det blev ju inte sämre när Pers mormor sa att vi fick gå i deras trädgårdsland och hämta oss varsin morot. Jag älskade morötter.
Det är sådana här tankar som jag börjat att ta in mer och mer. Vi hade en underbar barndom där vi bodde vi alla. Jag kan visserligen endast tala för mig själv, men jag upplever det som en trygg och bra uppväxt ju äldre jag blivit. Detta tack vare alla de kloka och förståndiga människor som jag mötte. Först och främst mina egna föräldrar, men även dem som fanns runt omkring.
Är nu detta ett åldertecken? Ja, kanske. Men det är nog sant det som sägs att man blir förhoppningsvis lite klokare med åren. Det känns som om "poletten har ramlat ner". Kanhända är det också så att man tänker på ett annat sätt när man blir äldre. Ens egna barn och barnbarn är också en av anledningarna. Vi lever i en orolig värld. Därför är det högst frestande att sätta sig i tidsmaskinen för att återuppleva den fasta och oförfalskade tryggheten igen.
Jag har en egen liten ovetenskaplig teori om livet efter döden. När jag dör, vid 117-årsålder, så kommer jag återigen hem till mina föräldrar. Då kanske jag återigen sitter i sandlådan med Per, då kommer återigen min mor ut på trappan och ropar: "ROGER... KOM IN OCH ÄT!" Och när jag ätit så tar jag och Per våra hammare och börjar spika på en ny koja. När vi byggt klart, cyklar vi genom Lindgrens skogen hem till Per och käkar hallon från buskarna. Låter det osannolikt? Kanske, men man kan ju alltid hoppas.
Roger.
Kommentarer
Trackback
