När farfar flög som en skadeskjuten kråka
Den 18 juni 2013 åkte vi in till Piteå med barnbarnet Norah. Vi besökte bl a Badhusparken där det fanns en jättestor ruschkana. När Norah hade åkt flera gånger ville hon att farfar också skulle ta sig en åktur. Dumt nog! Ni kan se mina randiga strumpor strax innan avfärden. Elisabeth satt på en parkbänk och kollade in vad som hände. Så småningom tog jag fart och åkte iväg. När jag tog mark flög jag som en skadeskjuten kraxande kråka och föll pladask ner i marken så det dammade om det. När jag så småningom kom till sans, så hade jag sand i min mun. Jag spottade och fräste, medan Norah och hennes farmor inte visste om de skulle skratta eller gråta. Till slut när jag stod upp på mina darriga ben, och borstade sand och jord från mina kläder, började de två damerna att skratta. Det var då jag bestämde mig för att aldrig åka denna helvetes-grej någonsin mer. Det var med andra ord en nära-döden-upplevelse.
Kommentarer
Trackback
