1988
Här finns vi samlade, runt köksbordet, mamma, pappa, min syster och jag. Den här dagen firade våra föräldrar sin 40-åriga bröllopsdag. Släktingar kom, goda vänner likaså, det var full rush hela dagen. Pappa John var 65 år min mor Maj-Gerd var fyllda 59. Allt var precis som det skulle. Min syster och jag växte upp här, det var här allt hände. Det var här min barndoms vagga låg. Mina rötters rötter. Det har nu förflutit 30 år sedan den där dagen. I dag 2018 ser allt annorlunda ut, visserligen finns huset kvar, men det som finns runt omkring, det liv som vi levde där våra föräldrar stod i centrum, är borta för alltid.
När någon dör breder tomheten ut sig. En plats gapar tom och ödslig. Förändringens vindar blåser, den känns kall, men blir förhoppningsvis varmare med åren. Elisabeth miste båda sina föräldrar i unga år. Hennes mor gick bort 1980 vid 49-årsålder, hennes far 1982 nyss fyllda 60. Då var det nattsvart sorg. I dag känns allt annorlunda säger hon, visst tänker jag på dem, men det gör inte ont längre. Livet lär oss handskas med våra sorger, man vänjer sig helt enkelt. Jag har själv haft den stora lyckan att få behålla mina föräldrar upp i mogen ålder. Vi brukar prata om det här ibland med våra barn. Det är svårt att sätta ord på det jobbiga, det sorgliga det hemska. Man vill ju så gärna att allt ska vara bra.
Roger.
Roger.
Kommentarer
Trackback
