Sanningen skall göra er fria
Sanningen ja, tänk så många som påstår sig äga sanningen. Om alla ägde den, så skulle världen se bra mycket bättre ut. Tyvärr, är det inte så. Det finns en förfalskad typ av sanning den ägs av rena brottslingar men även av politiker. Miljoner och åter miljoner har använt sin egen sanning till att förgöra och förstöra för andra. Sanningen har varit deras sätt att sko sig på sina medborgares tillit i sin tro på överheten.
Till och med dårar som Adolf Hitler, Josef Stalin, Saddam Hussein och Kim Jong un m fl har använt sanningen som ett vapen. Sanningen har blivit både besudlad och skamfilad. Hjärntvätten har fungerat till fullo.
Kyrkan då? I mina blå oskyldiga barnaögon fick jag lära mig att i Guds hus så predikas det sanning. Men hur är det idag då? Står kyrkans män och kvinnor på rätt sida? Man säger att tystnaden kan tala lika högt som de höga orden. Jovisst! Det råder en kompakt tystnad från biskopar och präster i dessa orostider när människor mördas på våra gator och torg och när kvinnor våldtas. Till och med när 10-åriga småflickor blir våldtagna så hörs ingenting. Inget fördömande.
Hemska tanke, tänk om den sanningen som kyrkan påstår sig stå för också är en förfalskad sanning? Desto längre man är tyst, desto mer börjar jag förstå att sanningen har även flytt från Guds eget hus.
Varje gång munnen öppnas för ett fördömande angående den utbredda kriminaliteten, blir man ifrågasatt. Det är väl mer friskt att fördöma våldet än att ifrågasätta den person som vågar yttra sig i frågan. Att ifrågasätta de galenskaperna som finns i landet, är i all fall en slags början på en nödvändig problemlösning. Genom idel tystnad frodas problemen undan för undan.
I fyra år har Stefan Löfvens svar på det som händer uttryckts med dessa tre ord: DET ÄR OACCEPTABELT! Det finns ingen som helst handlingskraft bakom detta. Jag skulle nog hellre säga att Stefan Löfven och hans regering har ACCEPTERAT det våld som vi nu ser runt omkring oss. Om acceptansen fortsätter, så är Sverige ett förlorat land så småningom.
Roger Lindqvist
Kommentarer
Trackback
