Så var det...
Min pappa dog 2005 och min mor 2018. När jag tänker tillbaka så hade vi aldrig nån slags "uppgörelse" med varandra. Från tidig barndom var jag fostrad att ha respekt för mina föräldrar. Visst tyckte vi olika många gånger, men aldrig att jag konfronterade dem. Med andra ord, jag ställde dem aldrig "mot väggen". På samma sätt fungerade mina föräldar gentemot sina föräldrar. Varje gång min morfar kom på besök, flera gånger i veckan, så var mamma fylld av respekt mot honom. Det fanns inga schismer. Inget bråk, det vara bara så.
Jag och min syster Gerd brukar prata om detta ämne då och då. Jag frågade mamma några gånger hur det kunde se ut hemma hos henne i Blåsmark. Hur deras relationer såg ut. Mormor och morfar bestämde i hemmet. Barnen rättade sig in i ledet. Nu var allt kanske inte helt perfekt jämt, konstigt vore väl annars, men respekten fanns.
I pappas föräldrahem fanns tio barn. Farfar styrde med järnhand många gånger. Farmor var mild och snäll. Farfar var ingen despot, men han hade både humör och stark vilja. Ändå så fanns det även här en respekt från pappas sida mot föräldrarna. En gång kom min far hem efter att ha sökt jobb på ett sågverk i närheten, jobbet fick han inte. När farfar hörde det så bad han min pappa försvinna. Farmor försökte lindra, medan farfar pekade mot dörren. Ändå så pratade min pappa aldrig illa om sin pappa. Det vara bara så.
Det hör till saken att 1936 vid femtio fyllda, drabbades farfar av en reumatisk sjukdom som gjorde honom till sjukpensionär. Att ha tio barn i familjen krävde sin man. Därför så fick barnen, när de hade fått jobb, betala av sin lön till farfar och farmor. En dag fick en av pappas bröder nog. När farfar bad om hans pengar vägrade han. Inte mer än rätt kan man tycka.
Farfar var även ekonomiskt lagd. Kanhända på gränsen till snål. Farmor var tvärtom. En av mina farbröder hette Åke. Han berättade en gång i början av 90-talet att "mamma fick arbeta ganska mycket. Hon hämtade ved i bodan då pappa inte orkade. Hon tvättade, lagade mat och fanns alltid i vår närhet". När mina föräldrar köpte hus 1957 så var det mycket som skulle fixas inte minst med alla papper. Där var farfar till stor hjälp. Var det nåt han kunde så var det detta med skrivelser mm.
Man kan ju undra hur farfar hade haft det under sin uppväxt hemma i Blåfors. Han började som dräng vid 12-13-årsålder, och jobbade fram till 1936 då han som sagt inte orkade längre. Han hade besvär med sin värk osv. Kanhända var det därför humöret inte alltid var på topp.
Roger
Kommentarer
Trackback
