Roger Lindqvist

En förlorad dotter och syster

En vårdag 1991 ringde jag på dörren där min okända syster bodde. Jag hade under lång tid haft vetskapen om att hon bodde i Piteå. Jag visste även att hon troligtvis var född 1946 och att hon hade familj med man och tre barn. Några dagar inna så ringde jag hem till henne, det var hennes man som svarade. Vanja, som hon hette, låg just då på sjukhus. Hennes man var enbart positiv till att jag tog kontakten. Det visade sig senare att Vanja tyckte detsamma.

 

När hon öppnade dörren såg jag min storasyster för första gången i mitt 33-åriga liv. Hon bad mig komma in och bjöd mig på kaffe. Vi satt vid köksbordet och pratade en lång stund. Hon berättade om sin familj, och hur hon hade upplevt sitt liv utan en biologisk pappa. Hon visste var han bodde, och hade då och då planer att ge sig till känna, men i sista stund så svek sig modet.

 

För min far så blev det genast väldigt känslosamt. Han var också väldigt positiv att träffa sin dotter. Bilden ovan togs när Vanja och Ingmar kom till oss första gången på besök. Det blev kramar, skratt och tårar. Under de följande tre åren så träffades vi då och då. En tidig fredagsmorgon den 24 mars 1995 fick jag meddelande att Vanja hade avlidit under natten. Mina föräldrar var bestörta, jag och min syster likaså. Min far och jag deltog vid Vanjas begravning den 7 april 1995 i Piteå stadskyrka. På samma bänk satt hennes mor, Vasti, som min far inte hade träffat sedan 1946.

 

På vägen hem efter begravningen var min far otröstlig. Han kunde inte förstå varför Vanja hade dött, när de två nu äntligen hade mött varandra. Mitt i allt det sorgsna gav han mig ett vitt kuvert med pengar. I kuvertet hade han en handskriven lapp, skriven med pappas något darriga stil.

 

"Tack Roger, för att du gav mig min dotter tillbaka. /Pappa".

 

Det hela slutade med att vi satt i bilen och grät båda två. Det som också var djupt sorgligt var att Vanja var endast 49 år vid sin död. Trösten var ändå att pappa och Vanja hade träffat varandra efter så många år. Jag brukar besöka hennes grav i Piteå då och då. Jag har många obesvarade frågor som jag inte hann få nåt svar på. Men vem vet, svaren kanske kommer en dag då man minst anar det.

 

På bilden ovan så ses fr v min far John, Vanja, Gerd och Roger. Då den här bilden togs så gick allt i lyckans tecken.

 

Roger

Blev tårar i ögonen av det du skriver. Mamma hade det otroligt bra men fick inte träffa sin pappa först då du fixade det. Blev några år innan min mamma somnade in i samma säng som min pappa och älskade syster Camilla som då var 10 år. Värsta dagen i mitt liv som var första dagen i vårt hus gatan ovanför på backen.