Lars Ekborg: "Jag struntar i populariteten" /1955
En teaterföreställning är som en kärleksakt - ett ständigt giva-taga mellan skådespelare och publik. Teater är arbete, teater är att vara ärlig, teater är inte briljanta soloprestationer utan finstämt ensemblespel. Lars Ekborg, omhuldad idol just nu, struntar i populariteten, vill inte vara glamourgosse utan vill bli tagen på allvar.
Han är en särling inte riktigt lik alla andra, inte riktigt inte riktigt vad man hade väntat sig. Han är en lustig blandning - trohjärtad pojke med fast allvar, orädd och försiktig, kis och poet; en drömmare med benen stadigt på jorden, bitande ironisk och barnasnäll, mogen och skojfrisk. Han är Lars Ekborg, en av Sveriges populäraste yngre manliga skådespelare. Själv bryr han sig inte mycket om det där med populariteten, vill inte vara glamourgosse, vill bara vara sig själv, jobba hårt, leka ibland.
- Det är ett helvete att prata om sig själv. Man blir så självupptagen, motsvarar plötsligt den traditionella föreställningen om en skådespelare, den som är så felaktig. Det är också fel det där med att identifiera skådespelaren med rollen. De flesta gör gör det. Spelar man troskyldig på scen, så är man det, spelar man Don Juan, så är man en hejare till karl.
Skådespeleri är ju att vara den man är och kunna framställa alla andra typer. Egentligen har jag inga önskeroller själv, spelar vad som helst, jag tror att man lär av det. Min första roll på Nyan gav mig vad jag ville ha. Den rollen, pojken som inte riktigt är som alla andra, som går för sig själv, som är en särling i vardagen, täcker mig själv som människa. Annars drömmer jag om att spela betjänterna i Holbergsdramerna, framförallt att spela klassikerna, Shakespeare. Jag var resestipendiat förra året, for till London och såg Shakespeare. "Mycket väsen för ingenting". Vilken föreställning! Där fanns ingenting av det som vi kanske överdriver här hemma. Perfektheten, det oklanderliga i regi och rekvisita. Det var närmast torftigt där borta, men där fanns ett äkta förhållande mellan skådespelare och publik, ett evigt giva-taga, som hela testerkonsten är uppbyggd på.
En teaterföreställning är ju som en kärleksakt, eller borde åtminstone vara det. Strålningen av kontakt och gensvar måste komma från båda sidor av rampen. Själv är man ett instrument, som publiken spelar på. För mig är ärligheten det viktigaste. Att vara ärlig mot pjäsen, mot författaren, mot sig själv och sin publik. Kände jag det inte så, skulle jag inte vilja vara skådespelare. Det är lättare att inte vara ärlig, att göra något annat av sin roll än det menade, för att vinna en stunds framgång, att briljera, att glömma ensamblen och spela ensam i solopartier.
Framför allt tror jag inte att man kan åka snålskjuts. Man måste kämpa sig fram till varje rollgestaltning, till varje eventuell framgång. Man måste tycka om en roll för att kunna spela den. Jag tror heller inte man får glömma bort att ibland också dra på sig narrens kåpa. Det är så lätt att ta det för hårt på uppgifterna. Narren, pajasen var väl en gång i testerkonstens början den förnämste figuren. Men tro bara inte att narrkåpan över axlarna betyder att man skall spela apa. Det håller inte. Titta på Chaplin! Hos honom blir narren en levande människa - en vardagsmänniska med vardagens innehåll av tragik och komik.
Lars Ekborg pratar sig varm. Teatern är hans värld, han har givit sig den i våld, det finns ingen möjlighet att springa undan. Privat leker han inte gärna med stora ord och gester, leker hellre med det käraste han har, Maud Hildegard, ålder ett år. Han bor i en liten våning ovanför ett medeltidstorg i Gamla stan. Trapporna är smala och vindlande och letar sig stenkalla upp genom mörkret fram till en mörkbrun dörr med EKBORG på namnskylten. Men innanför dörren är det bara ljusa färger, stora ytor, glada tavlor, vänligt solid atmosfär. Han ligger på golvet och roar sig med favoritmotspelerskan i gula sparkbyxor. Det är inte så ofta han hinner. Han filmade förra sommaren också, i flygfilmen "Gula divisionen". En strong film, säger han själv. Han hade ett litet önskemål bara, han småler självironiskt när han plockar fram det i ljuset. Lars Ekborg skulle gärna velat dö i filmen. Folk kommer ihåg en bättre då...
Filmen är ett tveeggat svärd. Man behöver den, det går inte att leva bara på teater med familj och barn. Men det är sorgligt ont om bra filmmanuskript, fyndmentaliteten stänger begåvningarna. Det sänker kvaliteten, spelar på sensationslystnad och lättjementalitet. Det vore inte dumt om filmpubliken ibland fick fundera litet över ett problem. Lars Ekborg tycker om film, när den är äkta och vill säga något. Ingmar Bergman, vilken filmman han är! I "Sommaren med Monika" fann Ekborg sig själv, trivdes med rollen, trivdes med filmen som konstart. Annars går den inte upp mot teater.
Recensenterna är annars det värsta plågoriset. Man önskar ibland att de lade ner en tiondel av det arbete på en recension, som skådespelare och regissörer lägger ner på föreställningen. Vad skall man tänka, då man efter Nyans premiär på "The och sympati" slår upp en morgontidning och läser "Sympatiskt på Nyan", för att senare i en kvällstidningsrubrik finna orden "Osympatiskt på Nyan". Det är var och en tillåtet att ha sin egen mening. Men en recensent har makt. Det är fel att hasta iväg en kritik bara för att tillfredsställa pressläggningsschemat. Varför inte en teaterkrönika, samlad och med litet avstånd från själva förstakvällsintrycket?
Annars är Lars Ekborg inte rädd för kritik, den får gärna vara hård men rättvis. Han är helt införstådd med att det inte får stå stilla omkring eller inom en skådespelare. Egentligen avundas han medlemmarna i de gamla testersällskapen. De som reste land och rike runt och spelade var som helst, när som helst, vad som helst. Vilken härlig vana det gav, vilket kunnande och vilket samspel! Han ser längtande ut, skulle bestämt gärna ge sig ut i dag. Ändå är han ingen bohemtyp, romantiserar varken sig själv eller jobbet. Han kommer gärna tillbaka till det där med arbete.
Teater är arbete, massor av arbete, hårt arbete, roligt arbete. Teater när de är som riktigast är människan själv - när hon är som riktigast. Det går inte att trolla så stort som inom filmen. Man måste kunna spela teater så att det ändå ger en vision av film, så att det ger filmens närbild. Själv spelar han gärna hänsynslöst rakt ut, med ögonen, och undviker alla sidokonster. Han fick göra det i "The och sympati" på Nyan. Där delade han arbetssätt med Eva Henning; de förstod varandra instinktivt, känner lika för teatern som konstart och yrke.
Hemmet är en oas för en skådespelare, borde åtminstone vara det. Där måste man kunna koppla av, vara sig själv, inte spela roller. Lars Ekborg tror inte på skådespelaräktenskapet. Han tror att det ger ett äktenskap alla chanser att misslyckas. Det kan gå ändå - då är det storartat. Men i ett yrke, där det ständigt gäller att kämpa sig fram, att nå topparna, att aldrig förtröttats - där sätter så lätt yrkesavunden in. Varför kommer inte jag dit du når, varför måste jag uppoffra mig? För det måste nästan bli en av parterna, som uppoffrar sig. Nej, han skiljer på yrke och hem.
Lars Ekborgs fru är sjuksköterska - "det kan behövas att man har någon som kan ta hand om en, när man kommer hem trött och djäklig". Han kopplar av hemma, behöver inte springa bort för att göra det. Den nya våningen inspirerar, de gammaldags och stora ytorna lockar till heminredning, det är mycket han vill skaffa. Främst på önskelistan: en bekväm pratsoffa i mjuk rundel vid den öppna spisen. Vilket så gott som något ger åt denne längtans vagabond ett stänk av hemsitteri och stugkattsmentalitet.
------------------------------------------------
ÅRET RUNT ¤ Den 12 maj 1955
Kommentarer
Trackback
