Att ta ställning
Många av de människor som finns i vårt land har jättesvårt att ta ställning för eller emot. Speciellt känsligt är detta när man kommer in på hur samhället ser ut idag. Den enda sorts ställning som befolkningen har kommit i närheten av är tandställningen. Det om något bevisar hur känslomässigt handikappade somliga är.
Det finns politiker som bestämt hävdar att eländet av idag, med gängkriminella, våldtäktsmän, med gruppvåldtäkter, mord, mm alltid har funnits här i landet. Till detta som man också påstår är "gammal skåpmat" är hedersrelaterade brott, där en far mördar sin dotter för olämpligt beteende.
När man då nämner dessa horribla mönster så säger vissa politiker att man känner sig både stressad och får hög puls av den verklighet som budbäraren nämner. I själva verket är det just dessa sk stressade folkvalda som själva sett till att vi nu har det som vi har det. Den gamla klassiska klyschan "skjut inte på budbäraren" har aldrig passat så bra in som det här gör.
Hur stressade är då inte alla de människor som fallit offer för det våld som vi dagligen får ta del utav? Jag kommer osökt att tänka på en förtvivlad pappa vars tonåriga dotter blev brutalt gruppvåldtagen av några utländska män. Den tidigare så levnadsglada dottern blev efter våldtäkten i behov av psykmedicin pga sin ångest. Var det så på 60-70-talet? Hade vi IS-sympatisörer då? Hade vi 8-åriga pojkar som hotade med våldtäkter i småskolan? Hade vi knarklangare i 10-12-årsåldern på våra gator?
De sk "balkongflickorna" lyste med sin frånvaro. Dvs kvinnor som "råkade" ramla ner från 7-8 våningen? Fanns terror? Fanns män från andra länder som flyttade till Sverige med 3-4 unga barnbrudar som var hustrur till männen ifråga?
Det konstiga är att många, även politiker påstår att det var hur vanligt som helst i det då så trygga Sverige.
Personligen så vet jag att så icke var fallet. Det är en enda stor lögn att hävda det. Och det är denna lögn, vad den nu än står för som jag tar ställning emot. Lögnen har ingen plats i våra liv. Ändå så föder man den undan för undan.
Roger Lindqvist.
Kommentarer
Trackback
