Sunt förnuft
Man behöver ingen examen från exempelvis Oxford för att ha eller få ett sunt förnuft. Man kan vara lika vrickad i roten om än man kan visa upp det bästa betygen från de bästa och mest kända skolorna. Sunda förnuftet är otroligt viktigt. Samma med de politiker som regerar och har regerat under alla år. Det är ungefär som att spola vatten i ett glas, när det är fullt då rinner det över. Tror man inte på det då, eller har vetskap om det så är det fara å färde.
Samma sak gäller alla dem som styr vårt land. När sanningen med stort S dyker upp så duckar en del. Man vrider om det på det mest konstiga sätt för att på så sätt krama ur det vanligt folk upplever som sanning och sunt förnuft. Det har man nu gjort i den regering som under 8 år skrämde personer när sanningen tittade fram fläckvis.
Hemifrån var vi noga med att vara ärlig mot varandra. Det fick vi även lära oss i skolan med början i första klass. Men sedan hände någonting. Jag sitter inte här för att utse Sveriges bästa regering någonsin, men det fanns och finns skillnader. Sedan Sverige våldtogs med brott som vi aldrig tidigare hade upplevt, började jag se hur allt började att liksom rämna. Jag upplevde saker som inte alls hörde hemma i landet.
Den röda tråden försvann. Brotten ökade, det var våldtäkter på mycket unga flickor och äldre. Det var skjutningar. Människor dog. Det var upplopp. Det var med andra ord rent kaos. Det var då jag tänkte tillbaka på när jag bodde hemma. Den där ärligheten och det sunda förnuftet. Det var satt ur spel. Politikerna verkade yrsliga i sin uttalande och pratade helt enkelt i den berömda nattmössan.
På tal om de livsfarliga politikerna, kan jag nämna några namn: Dan Eliasson, Morgan Johansson, Annika Strandhäll, Mona Sahlin, Anders Ygeman och även Stefan Löfven. Den sistnämnde hade speciellt ett ord som han upprepade ständigt: DET ÄR OACCEPTABELT. Först trodde jag på karl´n, för att sedan upptäcka att det var helt nonsens det han sa.
Det sunda förnuftet hade helt enkelt försvunnit. Ingen ville ta i de saker som hände ute i samhället. Ingen tog ansvar. Det tyckte jag kändes läskigt och jobbigt. Man satte även namnet RASIST i pannan på de människor som började ifrågasätta. Följden blev att många tystnade av ren rädsla. Ändå påstod regeringen att man hyllade de demokratiska värdena. Herre du milde så falskt det lät. Lika falskt som ett ostämt piano.
De kriminella gängen tog över stora områden. Nå, vad tyckte statsministern då om detta: DET ÄR OACCEPTABELT! Som en papegoja. Löfven var ingen man kunde luta sig emot. Tvärtom. Det var sorgligt att se och höra, när jag mindes hur Sverige en gång var med ordning och reda. Alla famlade på i blindo, och grav hörselnedsättning för att inte säga döva.
En av de största djupdykningarna var när Dan Eliasson utsågs till Rikspolischef. När jag såg honom i uniform tänkte jag på de poliserna som brukade jaga Charlie Chaplin på de stumfilmerna han gjorde. Han ingav ingen respekt. När det var den förfärliga pandemin valde Eliasson att resa bort och besöka gayklubbar och dricka drinkar.
Har man förtroende av en sådan politiker som varit högsta chef för den svenska poliskåren: Svaret är ett rungande nej. Förr i tiden gjorde S saker som var bra för landet. Men någonting hände. Nu är jag 66 år, och jag orkar inte låtsas längre att allt är bra när det inte är bra. Det hör av sig någon vilsen existens då och då och skäller på mig. Jag tar det med ro. Vill man skälla kanske man istället ska söka medlemsskap i svenska kennelklubben.
Jag fortsätter att tycka. Det får dessa skällande och vilsna personerna stå ut med. Det som jag skrattar åt det är dessa "krypskyttar" de fega personerna som har hur många åsikter som helst men i sin feghet och rädsla är anonyma. Sådana människor pratar jag inte med.
Under en följd av år hade jag många insändare i Piteå-Tidningen. Under alla dessa insändare hade jag alltid satt mitt fullständiga namn. På grund av att jag skämdes icke en millimeter av de åsikter jag hade. Till och med en av mina fd lärare dunkade mig i ryggen och gav mig rådet att fortsätta att skriva. Det tänker jag fortsätta med.
ROGER LINDQVIST.
Kommentarer
Trackback
