Roger Lindqvist

I årskurs 8:a i Hortlax Centralskola, ingick jag i en grupp där vi fick lära oss litegrann om foto och filmkunskap. Valet av lärare kunde inte varit bättre. En av Piteås mest kända profiler inom foto och film, var fotografen Rune Höglund som tillsammans med sin hustru, Anna-Greta, kom till skolan en gång varje vecka. Rune och Anna-Greta lärde oss de viktiga grunderna i ämnet. Rune hade egen fotoateljé i centrala stan; "Fototjänst", där också hustrun Anna-Greta jobbade. Eftersom jag alltid varit intresserad av foto/bild, så var det alltid lika roligt varje gång man gick till lektionerna. Det var inte enbart stillbildsfoto som var på tapeten, vi fick även lära oss grunderna i att göra film. Det var allt från synopsis, manusförfattande och "action" framför kameran, där vi också fick agera som riktiga skådisar. Jag minns att vi gjorde en film, om hur ett hus kommer till. Vi filmade ute vid Hortlaxhus i Hortlax, och jag skulle gärna vilja veta vart den där filmen egentligen tog vägen. Skulle vara underbart att få se den, men tyvärr är den nog borta. Hittade en liten bild, där jag pucklar på en av mina skolkompisar, Henry Degerman. Ja, det verkar som om jag vore en riktig buse, som ger mig på stackars Henry. Men allt var som ni förstår enbart framför kameran. Privat var vi de bästa vänner. Och som kuriosa kan jag berätta att Henrys son, Tomas, brukar umgås med min son, Andreas. Ja, världen är, som man brukar säga; liten.


En riktig smocka, verkar jag fått in på Henrys haka, så pass hårt att
han tydligen ser stjärnor. Året var 1971, och både Henry och jag hade
Foto och filmkunskap i Hortlax Centralskola, med fotograf Rune Höglund
som lärare. Vi gick båda i klass 8:b.

Imorse ringde min kusin Britta i ett ärende. Min pappa, John, och Brittas mamma, Elsa, var syskon, och våra respektive familjer bodde även grannar med varandra under min barndom. Följden  blev att familjerna umgicks en hel del både under vardagar som helger, ja, vi semestrade också tillsammans.  Detsamma gällde min fars övriga syskon, som också bodde i grannskapet. Inte heller att förglömma mina farföräldrar, Amandus och Hanna, som även de bodde endast ett ynka stenkast från mitt föräldrahem. Närheten till de nära och kära utgjorde för min del en slags grundtrygghet, under min uppväxt. Senare i livet gick vi var och en åt varsitt håll. Åldersskillnaden gjorde också sitt till. Vi skaffade egna familjer, med hus, make/maka, och de små som kom en efter en. Farföräldrarna gick så småningom bort, Amandeus avled 1965, Hanna 1970. Våra föräldrar, som en gång stått mitt uppe i livet, i all sin kraft, blev plötsligen åldringar med krämpor till följd. Och den förste av min fars syskon som gick bort var den äldste i syskonskaran; Ingvar, som sommaren 1976 avled efter en tids sjukdom. Sedan följde; Erik, Sigrid, Gunnar, Emmy, Elsa, Sven, John, Artur och slutligen Åke. Mellan åren 1976 t.o.m. 2010 raderades alla samtliga i den en gång så stora syskonskaran abrupt bort. Livet fungerar ju så, alltså, bara att acceptera. Idag har vi samtliga kusiner mist våra föräldrar. Den enda som fortfarande är vid liv är min mor, som den 14 maj fyller 81 år.

Telefonsamtalet imorse, blev ett samtal med mycket minnen och många skratt. Och inte undra på, vi är ju sprungen ur samma sorts källa, och därför finns en rik skattkista  att ösa ur. Många gemensamma minnen av våra föräldrar, Elsa och John kom på tapeten. Men även så många andra guldkorn, där alla de andra fanns med; morbröder/farbröder, fastrar/mostrar. Alltså, rika glada minnen från vår barndom, som finns arkiverat i friskt och hjärtligt minne. Visserligen är våra föräldrar borta, men så länge vi minns dem så finns de så nära och levande kvar, runt omkring oss. Ja, ibland så känns det precis som om de fortfarande håller ett vakande öga över oss samtliga. Och kanhända är det också så det är.......