Roger Lindqvist

Jag har idag haft ett samtal med en person (som jag skall låta förbli anonym) om bl. a. etik, moral men även också sekretess gällande oss alla som kallas för bloggare. Personen ifråga hade en hel del åsikter beträffande mitt sätt att hantera mitt skrivande tillika publicerande av foton o.s.v. För min del tog allt sin start vid juletid 2008, och jag minns att jag tyckte att det var en slags "A-HA upplevelse, när jag publicerade mina första inlägg (som till detta dags dato kommit upp i dryga 2.000 stycken). Den anonyme ifrågasatte varför jag skrev, som endast tyckte att allt var i stort sett onödigt, samma åsikt hade personen också ifråga gällande  alla andra  tusentals bloggare runt om i vår värld, som liksom jag, tycker om att uttrycka sin mening i olika frågor. Grunden till allt detta, bottnade i att jag publicerat ett rätt så harmlöst foto, som personen hade starka åsikter om. Efter denna önskan om fotots avlägsnande, svarade jag att jag självklart skulle ta bort det. Men vad som fick mig att "gå i gång" var när jag blev ifrågasatt som  person, för att jag skriver. Märk väl, det var endast fotot som diskussionen handlade om, absolut ingen text.

"Bloggare, det är ju sådana som inte har nånting annat för sig på dagarna", ungefär så uppfattade jag vad denna person tyckte och tänkte om både mig, samt alla andra. Till saken hör, att jag sedan  flertalet år, inte kunnat jobba p.g.a. alltför dålig hälsa. Vilket jag inte kan belastas för. Sjukdom är inte något som man väljer, det är tyvärr något som inträffar ibland som en blixt från en klar himmel. Därför måste man göra det bästa av den situation som råder. Att jag då väljt att förlägga mitt intresse till skrivande, fotograferande och allmänt filosoferande över den tid och värld vi alla lever i, hoppas jag att jag inte  behöver be om ursäkt för. Men det var nästan den känslan som idag infann sig när denna person hörde av sig. "Roten till det onda" d.v.s. fotot, är nu borta. Men jag kan garantera att fotot inte på något sätt avslöjade några "väl dolda hemligheter" om personen ifråga.

"Hur tänker du när du skriver?", var en annan frågeställning som jag försökte ge ett så ärligt svar som möjligt på. Men jag vet inte om mitt svar nådde ända fram. Jag har alltid haft en klar policy gällande mitt skrivande. Och det är att aldrig "hänga ut" och förlöjliga enskilda människor. Tvärtom har jag haft en slags "röd tråd" i alla de över 2.000 publicerade inläggen, nämnligen  att försöka ha en optimistisk ståndpunkt i det jag skriver. Förvisso har jag uttryckt mig med bestörtning när höga befattningshavare, eller folkvalda politiker missbrukat sina arbeten, och där "den lilla" människan kommit i kläm. Senaste inlägget där jag uttryckte mitt missnöje, tror jag var när polischefen Göran Lindberg arresterades för olika former av sexuellt utnyttjande av unga flickor.

Att ta emot kritik är alltid nyttigt, så även för mig. Bara den är någorlunda befogad. "Att sitta framför sin blogg heller facebook, för att låta hela världen veta vad man gjort under dan, det är ju befängt". När jag då sa; "Men det sitter ju fullvuxna människor runt om på tidningsredaktioner och skriver, både det ena och det andra". Fick jag till svar; "Ja, men dom tjänar ju pengar på det!" Alltså: jag som en vanlig enkel bloggare, som gillar det skrivna ordet, foto och bild, samt samhällsfrågor och historia, och är nyfiken på det mesta, jag har inget existensberättigande, p.g.a. att jag inte tjänar stora pengar på det? Diskussionen kan ju fortsätta i all oändlighet, men här sätter jag punkt för det hela.

PS. Du anonyme person, om du nu läser detta, och tycker att allt är bara "skräp", gör då detta: Sätt pekfingret mot avstängningsknappen och tryck till, fast ganska rejält, så slipper du läsa detta och irritera dig över ovidkommande saker.
AJÖ!
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Piteå Tidningen den 29 mars 1956.

En spröd vacker nässelfjäril anlände med våren idag. Den stannade upp
en stund vid vår bro (kanske för att sola sig en stund) för att sedan
flyga sin väg mot ett okänt mål.


Även på "mammas gata" har våren gett sig till känna.


Gräsmattan vittnar om att snösmältningen är i full gång.


Vårhimlens färg är lika blå som omslaget på Fredrik Reinfeldts parti-
bok.


En annan som gillar våren helskarpt är våran katt Pelle. Det första
vårtecknet som han brukar åstadkomma är att släpa hem en nyfång-
ad vattensork. Ingen vattensork än så länge, men lugn, den kommer,
var så säker.

JUSSI BJÖRLING (1911-1960)



Norra Västerbotten den 10 september 1960.

----------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 20 september 1966.

----------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 23 september 1966.

"Under fyra lördagseftermiddagar bjuder kapellmästaren Thomas Åström, som brukar spela i Nöjesgrytan på somrarna, och en vokalist på konsert. Brandsta-Glenn Borgkvist inleder den 10 april. Därefter sjunger Christina Lindberg 17 april, Debbie Nilsson 24 april och avslutningsvis Caroline Jönsson den 1 maj"

HELSINGBORGS DAGBLAD



THOMAS ÅSTRÖM. Pitepojken, pianisten och kapellmästaren Thomas
Åström, som för några helger sedan uppträdde på Folkets Hus i Piteå
tillsammans med dansbandet Kjell-Bertils i "Dansbandskrampen",
bjuder under fyra lördagar, med start den 10 april, på konsert i: "Två
och en flygel", i Dunkers kulturhus i Helsingborg. Först i raden av artist-
er är Glenn Borgkvist från "Brandsta City Släckers".

Foto: Helsingborgs Dagblad.

Hemhjälpen d.v.s. Norah, har gästat sin farmor och farfar idag. Och
när hon så var här, passade hon på att diska också.


Noggrannare hemhjälp får man sannerligen leta efter.


När hemhjälpen var klar med disken, så umgicks hon i det vackra
vårvädret med sin farmor, farfar och katten Pelle.


Som lön för mödan, bjöds hemhjälpen Norah, på varmkorv med
bröd tillsammans med farmor och farfar.


Efter dagens hårda arbete, verkade Norah njuta i fulla drag i den
sköna aprilsolen.


Norah har lovat att hon ska fortsätta som hemhjälp hos sin farmor
och farfar. Och det tackar vi för. Make till väldiskat porslin har vi
aldrig tidigare sett.

Piteå Tidningen den 15 juli 1966.

("Nattivalen" blev ju senare omdöpt till "Piteå Dansar Och Ler", vilket naturligtvis alla infödda Pitebor med omnejd känner till).

Upptäckte denna "sönderpiercade" person ute på nätet. Inte för att det
angår mig - men hur tänker man som individ när man måste se ut på
detta sätt? För nåt har väl gått fel någonstans? Jag skulle kunna tänka
mig att det hela handlar om att man vill bli sedd till varje pris. Kanhända
att personen ifråga (en ren gissning) aldrig märktes av sin mor och far
under sin barndom. Som sagt, det angår mig inte, men jag kan inte låta
bli att fundera i de här banorna.


DONATELLA VERSACE. Född 1955. Syster till den mördade modeskap-
aren Gianni Versace. Opererad? O, ja! Flertalet gånger, men till det
bättre eller sämre.....?


MICHAEL JACKSON. Född 1958, död 2009. Mannen som gett
plastikoperationen ett ansikte. Från att ha varit en ganska normal
kille, började allt gå tämligen överstyr. Kanske att man kan kalla
honom för "plastikknarkare", för det är väl just detta som det hand-
lar om. Om man som person saknar det mest elementära i livet,
(kärlek), så kan jag tänka mig att det kan ta sådana här uttryck.
Och som de flesta vet, så var Michaels barndomsår inte det allra
bästa.


JOCELYN WILDENSTEIN. Född 1946. Världens mest plastikopererade
kvinna. F.d. maka till konsthandlaren Alec Wildenstein, som lär reagerat
efter ex-fruns senaste "omändring". 25 miljoner har fru Wildenstein lagt
ut, för att kunna likna ett kattdjur så mycket som möjligt. Också en
"plastikknarkare".


"The catlady" Jocelyn Wildenstein före och efter.


MICKY ROURKE. Född 1952. Skådis, som också varit hos far-
bror plastikkirurgen och "lekt" med sitt ansikte. Bilderna visar
Mickys olika skepnader. Fult eller snyggt?


SILVIA BERNADOTTE. Född 1943, gift med kung Carl-Gustaf.
Silvia lär ha rest ända bort till Brasilien för att "rätta till" sina
kungliga rynkor. Bra eller dåligt?
----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Daniel. "Hej, de´e´Danne! Har ni gjort nåt käk!". Så kan det låta ibland
när Danne ringer. Och naturligtvis finns det väl alltid lite mat, för en
(nästan alltid) hungrig kille. Morsans käk brukar ju vara något alldeles
speciellt.


Kaffe med dopp. Och som kronan på verket, kan det vara underbart
med kaffe och fikabröd efter "morsans-mat".

LÖRDAG. P.g.a. att jag stannade uppe ganska så sent inatt, blev det en rejäl sovmorgon. Har fått hosta, vilket inte är det mest roliga här i livet. Kanhända att hostan är en biverkning av den nya medicin som jag började med häromdagen. Enligt min doktor så fanns en risk för att preparatet ifråga, kunde föra med sig denna effekt. Om nu så är, så ville han att jag skulle höra av mig, och isåfall måste jag byta tabletterna mot något helt annat.

Men nu till något helt annat. Snödrivorna på tomten, har - tack och lov - krympt ganska rejält de senaste dagarna. Det har t.o.m. regnat vissa dagar, vilket haft det goda med sig våren tagit några välbehövliga steg framåt. Gräsmattan har ju börjat titta fram, och idag har solen visat sig från sin bästa sida. Enligt Ante, så skulle det vackra vädret fortsätta imorgon. Så det är bara tacka och ta emot.

Vädret, ja, detta ältande om väder kanske tyder på att man håller på att bli gammal. När jag var yngre, brydde jag mig aldrig speciellt mycket om hur vädret skulle bli. Jag tog dagen just precis som den kom, oavsett, snö, is, kyla, regn, stormbyar, värme, ja, jag såg eller aldrig på väderkartorna på TV:n. Jag var helt enkelt inte det minsta intresserad. Men något har tydligen hänt. Inte för att det är prioriteringsgrad nummer ett, men jag vill gärna försöka att hålla mig a´jour.

1968.

SVENSKTOPPARNA:

I tio fredagskvällar har jag suttit framför TV:n och skrattat åt diverse
tokigheter, serverade av bl. a. dessa två medverkande; Felix Herngren
och Mia Skäringer i "Solsidan". Ikväll visades det sista avsnittet, men
dom kommer igen - tack för det!

Piteå Tidningen den 10 oktober 1959.

Ljuset är min bästa vän, en ledstjärna i mörka nätter. Och glädjen
är i det närmaste obeskrivbar varje år, när våren behagar komma.
Våren, en slags förrätt till vad som komma skall. Huvudrätten, d.v.s.
sommaren är höjdpunkten varje år.


En varm sommarkväll förra sommaren, åkte vi till grannbyn Blåsmark.
Och precis bredvid landsvägen gick alla dessa vackra hästar på sitt
sommarbete. "Hästarnas dal", kallade jag denna bild som fanns på
min blogg i juli 2009.


"Jag har vandrat på mina barndoms nötta stigar. Jag har fyllt mina
lungor med de välbekanta dofterna. Jag har glatts över ljudet av
råmande kossor i prunkande sommarhagar, under en blå himmel.
Och långt borta i fjärran, har jag sett de blånande bergen, sträcka
sin topp så majestätiskt upp mot den gassande gula solen. Dessa
upplevelser är av himmelsk art, och en förmögenhet som inte kan
bytas bort för pengar".

Roger Lindqvist.

/Ja, du kära efterlängtade sommar, tur att du snart är här. Jag väntar
med öppna armar.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Samtliga bilder fanns på min blogg i juli månad 2009.
Foto o text: Roger Lindqvist.

Norra Västerbotten den 19 juni 1958.

ALLAS VECKOTIDNING - den 22 juni 1945.

Midsommarafton kl. 20-02, Midsommardagen kl. 20-01,
Söndag 22 juni kl. 20-24.




Norra Västerbotten den 19 juni 1958.

Piteå Tidningen den 5 april 1958.