Roger Lindqvist -

Säg Algots, det räcker!

Algots - 1952.

2013-09-11 @ 23:03:11 Permalink Det hände under 50-talet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Lasse Lönndahl & Alice Babs

BILDJOURNALEN ¤ Den 18 april 1959

2013-09-10 @ 23:34:58 Permalink Det hände under 50-talet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Martin Ljung

SE ¤ Den 31 maj 1957

2013-09-10 @ 23:30:59 Permalink Det hände under 50-talet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Harriet Andersson - 1958

2013-09-07 @ 23:36:02 Permalink Det hände under 50-talet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Julen 1957

2013-09-06 @ 22:51:27 Permalink Det hände under 50-talet Kommentarer (0) Trackbacks ()

Åke Grönberg - i Syndfull skapelse

FYNDFULL SKAPARE - I SYNDFULL SKAPELSE

Åke Grönberg.

Konrad Jonsson har talat från en teaterscen i Göteborg. Konrad Jonsson har gjort revolution mot industrialiseringens rutmönstrade livstvång, sagt nej till fabriksvisslans kommando, talat hårda ord mot arbetsköpare och slavmentalitet. Och Konrads ord har sagts så att publiken på Folkets Husteatern förstått vad det gällt. Konrad Jonsson är ingen lätt roll - han står arbetarna nära, hans språk är vardagsmannens, men med en underton av poesi. Det är ändå inte självskrivet, att träffa rätt i tolkningen av den pjäs Folke Fridell och A. Gunnar Bergman skrivit. Två tidigare framföranden - en folkparksturné med en ensemble från Göteborgs stadsteater och i radio - hade inte hittat rätt i pjäsen. Orden fick inte mer liv än då de lämnade skrivmaskinen, figurerna inte mer relief än deras namn i rollistan gav dem.

Och så talade Konrad från de göteborgska arbetarnas egen nyöppnade scen - och av pjäsen blev ett stycke liv skuret ur svensk industrivardag. Den som lyckades med konstverket var en trubadur och glädjespridare, en figur känd från otaliga svenska filmer, ett dragplåster från mängder av fester, en folkparkernas och revyernas kuplettsångare, rund om mage och kinder, med skrattrynkor kring glitterklara ögon, krusigt hår och ett vit-tandat, frodigt bullrande leende. Eftersom ni sett bilderna här omkring så vet ni redan vem det handlar om.

Åke Grönberg spelar huvudrollen i Syndfull skapelse. Han har också gjort sin debut som dramatisk regissör med pjäsen. Framgången är till stor del hans, även om en lyckad teaterföreställning givetvis måste bygga på att en samlad ensemble ger sitt bästa. Syndfull skapelse är Åke Grönbergs pjäs. Den handlar om honom. När Åke satt i salongen vid en premiär på Norrköpings stadsteater, råkade han hamna bredvid A. Gunnar Bergman, en man som han kände endast som en av huvudstadens mest fruktade kritiker. De båda herrarna utbytte hövliga hälsningar - ganska kyligt, säger Åke - men hur det nu var måste de ju något säga innan ridån gick upp, och då berättade AGB om Syndfull skapelse.

Först blev Åke nästan förbannad - satt karln och drev med honom, var det skoj alltsammans? Eller kunde någon verkligen ha skrivit en bok som han sedan tillsammans med en annan gjort en pjäs av och som så precis handlade om honom, Åke? Det stämde ju på punkt efter punkt, föräldraambitionen, "underbarnets" uppvisningar i familjekrets och vidare umgänge, det tunga arbetet, oviljan att böja sig under industrins tvång, längtan där inne till något annat. Och slutligen frigörelsen som dock för Åke blev en annan än Konrads. Men var det Åkes pjäs, så skulle han inte bara spela huvudrollen, ingen annan än han själv skulle regissera den. Det var nu kanske inte så självskrivet i andras ögon, men eftersom Åke Grönberg är en man som genomför det han beslutat, blev han regissör. Hur det gick är redan berättat.

Åke Grönberg som Konrad Jonsson, arbetaren som gör revolution mot

industrialiseringens inrutade livstvång.

Syndfull skapelse är inte Åke Grönbergs första möte med den dramatiska konsten. Jean i Fröken Julie blev en upplevelse för honom, skild från allt han då varit med om. I strindbergsjubileets yra skulle Programbolaget för några år sedan köra ut med Fröken Julie på småorter, som aldrig sett teater förut. Trettio föreställningars turné, Karin Kavli och Birgitta Brunius och Åke Grönberg och chauffören var hela sällskapet. Antalet förställningar dubblerades innan pjäsen lades ned. Åke Grönberg tog fasta på det robusta i Jean, gjorde honom till en ganska grovhuggen kraftkarl, fylld av nästan djurisk virilitet. Kritiken var entusiastisk. Sångarens dramatiska debut blev en personlig framgång. Men den blev också något annat och mer.

Här mötte Åke Grönberg en helt ny publik och en helt ny kontakt med publiken. Här fann han människor som var så gripna av det drama man de sett, att de vägrade lämna lokalen. Människor som kom upp på scenen efter ridåfallet, som ville diskutera Strindberg med de tre skådespelarna. Arbetare, stela i rygg och replik, glömde för en kväll sågverkets timmerslit eller kastvedhuggningens snöväta, järnverkets glödhetta eller gruvans underjordiska malmtyngd. Fram tog de ur minneskamrarna vad de under åren läst i ABF-bibliotekslånade böcker, frågade och gav synpunkter. Det lilla sällskapet drog som på frälsningsfärd från plats till plats. Slutade han då att sjunga, att filma Biffen eller spela revy? Nej, inte Åke Grönberg.

Allt var så härligt för honom, varje kväll känns det lika stimulerande att gå ut på en scen eller en estrad, att se en publik - hundra eller tusen eller tretusen människor - där framför, att få roa dem, kanske röra dem en smula och så när de bara vill höra mera, mera, mera... Vad är det som får oss att skrika, att applådera, att bli glada? Kanske är det främst hans leende. Det sitter inte bara på läpparna som en del av en yrkesmask, ända längst bak i en dragig folkpark känner vi att det kommer ur varma källor någonstans där inne. Han sjunger bra, men det är många som sjunger lika bra och kanske bättre, utan att göra hans succé. Men han väljer sin repertoar med stor omsorg och han håller sig fri från de brösttoner och det falska patos, som en modern publik så obarmhärtigt snabbt genomskådar. Han rör sig med en naturmänniskas självklarhet på scenen, resonerar och sjunger med en charmerande naturlighet. Och så har han personlighet av det slaget som fyller en scen eller filmbild med en blandning av värme och manlig kraft.

När sällskapet tog teatern i besittning, satt Åke Grönberg själv igång.

Krafter fanns hos f. d. smedhalvan.

Åke Grönberg är allätare. Han blev sångare och gjorde stor succé. Då prövade han filmen. Han filmade i alla möjliga och omöjliga roller och gjorde stor succé. Då prövade han revyn. Han sjöng hos Karl Gerhard och satt upp egna revyer i Malmö och gjorde stor succé. Då prövade han operetten. Han spelade med i Teaterbåten och hade stora framgångar. Då prövade han som dramatisk skådespelare. Han spelade Jean i Lucienne och Slaktaren med stor framgång. Då prövade han att regissera. Och det gick alltså bra det med - men ingenting vill han släppa. Åke Grönberg sviker inte sig själv. Så lätt det varit för honom att följa det första framgångens raka autostrada i stället för att ge sig in på okända avtagsvägar. Eller att nu mixtra till ett djupsinne för att bli buren på kulturens sköldar. Men Åke Grönberg vill famna allt. Lika generöst som han delar med sig av sig själv från scen och estrad bill han få hugga in på de mest skiftande uppgifter. I denna specialisternas speciella tidsålder är han den svenska teaterns begåvade allätare. Det är en del av hans charm.

-----------------------------------------------------------------------------

FRIHET ¤ Den 29 februari 1952.

2013-09-03 @ 23:20:42 Permalink Det hände under 50-talet Kommentarer (2) Trackbacks ()

POVEL RAMEL ett "Naturbarn"

Naturbarnet Povel Ramel.

Svante Foersters jazzkrönika: "NATURBARN"

Den här gången gör vi ett avsteg från det vanliga: med någon bävan släpper vi fram ett hämningslöst Naturbarn på jazzsidan. Det gäller alltså Povels skapelse (Knäppupp KNEP 15), en "calopsy av Povel Ramel" exekverad av "capsylosångaren Powel Rhumel med Allan "Jamaica" Johansson och hans "ögrupp".

Ni känner nog till biten från Knäppupp III, och dessutom toppar den sen en lång tid tillbaka diverse tabeller - och det är ett gott betyg åt publiken. En bit som gått hem, gått in, slagit an - men det var lite tveksamt i början... Så här berättas det:

Två dagar innan premiären (på Knäppupp III upptäckte Povel, att han inte hade något åt sig själv och så blev det nattskrivning... Till en början tycktes NATURBARN vara en tämligen ordinär visa, men så småningom har Povel blåst liv i den och funnit att det är en rolig leksak att sjunga. Det blev en typisk scensak och snart sagt varje kväll kom han med nya improvisationer och infall så melodin vibrerade och hoppade av liv. Och det gjorde Povel också till publikens förtjusning.

Men en "typisk scensak" kan vara knepig att flytta över på platta. Och Naturbarn jävar inte den gamla sanningen. Men till slut gick det:

Povel kom i form och efter några misslyckade försök lossnade det helt. Improvisationen blev egentligen alldeles för lång, men vi fann den så frisk och spontan att vi beslöt pressa in den. Här återspeglas ju just den stämning, som ibland kan infinna sig under en revyföreställning när man är riktigt i form.

Den som tycker sig finna en hel del, vänliga eller bitska, parodier i Povels sång har nog inte trampat alldeles upp i blindo. Taube och Karl Gerhard skymtar. Den Svenske Vissångaren likaså (denne självuppblåste trubadur, guldkrogarnas stolthet och radiolyssnarnas plåga - visserligen skymtar han bara som ett hastigt flimmer, men "grannens katt känner man igen på pälsen mitt i natta").

Texten rymmer en hel del social satir. Om det inte hade verkat jämförande litteraturforskning... så hade man kunnat peka på t. ex. det faktum att den cubanske poeten Nicolas Guillen har en lång dikt, just starkt calypsopåverkad, som behandlar samma ämne. Låt vara i en bittrare satirisk form. Och hur är Povels "calopsy" som musik? I hast har vi adjungerat en expert på utombys folklåtar, bekantas bekant, en argsint västindier: han ger Povel högsta beröm! Träffat tonen utmärkt!

Vi gav honom ett snabbreferat av texten. Stämmer, sa den argsinte och glimmade med vita tänder, det är just de vardagliga ämnena, gärna satiriskt behandlade, som utmärker en god calypso. Och härmed sänder vi denna väldoftande ros vidare till svensk historias oumbärligaste adelsman.

---------------------------------------------------------

FRIHET ¤ Den 15 juli 1957.