Roger Lindqvist

 

 

 

 

 

 

 

HÄNT I VECKAN ¤ Den 29 mars 1968.

 

Den traditionella och kvantitativt sett ganska enorma artistmönstring som kallas Folkparksforum arrangerades förra lördagen och söndagen i Halmstad inför en stor och sakkunnig publik. Det gällde nästa sommars showbusiness i de svenska parkbuskarna. Fastän årets forum inte bjöd på några egentliga sensationer kunde "folkparksgubbarna" dock konstatera att det är väl försörjt på den musikaliska avdelningen inför nästa säsong. De definitiva ljusglimtarna var årets Jenny Lindstipendiat Britt Marie Solén och det göteborgska popbandet Jackpots som går från klarhet till klarhet. Om inte alla tecken slår fel har vi här ett nytt poptop-band för den övre halvan av favoritlistan.

 

Annars var det väl i hög grad de redan etablerade stjärnornas forum den här gången. Lördagens värd Tage Danielsson skötte sitt konferencierskap från en pulpet och höll låda på ett sätt som bara han kan. Klar succé. En annan populär herre, radions Magnus Banck, höll i trådarna på söndagen. För övrigt noterades en lång rad kändisar på och bakom scenen - mest uppmärksammade var Svenne Hedlund med söta fästmön Charlotte Walker som på lördagen gör svensk TV-debut.

 

 

 

Jag är ett stort fan av Peter Sellers komik. Jag har sett de flesta av hans filmer, från mitten av 50-talet till den film som kom att bli hans allra sista i livet. Jag har förstått att i det privata livet var han svår att leva med. Om detta har Britt Ekland vittnat om. Stora konstnärer brukar vara svåra - och djupa. Av nån anledning. Jag har just precis läst färdigt boken om August Strindberg, dessa två i jämförelse, så tar nog Strindberg ändå priset som svårmodig på gränsen till psykotisk i vissa perioder.

 

En liten kul historia hände på den transportcentral där jag jobbade. En anknytning till Sellers rollfigur Hrundi V. Bakshi, i Oh, vilket Party. En läkare av indiskt påbrå, tjänstgjorde på Furunäsets sjukhus. Hans sätt att tala påminde starkt på vilket sätt Peter Sellers gjorde i filmen. Eftersom ingen riktigt visste med säkerhet vad han hette, så var det nån bland arbetskompisarna som döpte honom till: HRUNDI V. BAKSHI. Sellers namn i filmen!

 

"Hrundi" brukade ringa oss på centralen och be om hämtning på Piteå lasarett. Varje gång så utspelades samma ritual i telefonen: - Hej! Jag är en läkare, va´- jag vill hämtas...?

En dag så skrev en av gubbarna in alla körningar på en tavla som hängde i centralen. Detta var vid fikadags. Han skriver: 09.00 "RUNDI" hämtning PÄS (Piteå Älvdals Sjukhus).

 

Någon frågar lite brydd: - "Rundi... vem i jösse namn är det...? Svaret kommer omgående: - Jamen, den där läkaren som inte vet om han är läkare, han säger ju va hela tiden... Alla skrattade, utom han som skrev på tavlan. Men så upplyste nån den skrivande, att "Rundi" var ett påhittat namn. Den dagen fick vi oss alla ett gott skratt till kaffet.

 

Filmer jag sett med PETER SELLERS:

 

Foto: Dalademokraten.

 

 

För länge sedan var han reseledare:

    - Då var jag välartad. Konverserade. Körde omkring dollartanter i stora lyxbilar. Smilade.

Han har varit fotomodell och mannekäng:

    - Men nu har jag bara den här gröna tröjan. Året runt. Den är halva jag. Så folk får väl vänja sig. Inga klädproblem längre. Jag tar på mej tröjan på morgonen. Sen är det inte mer.

Efter studenten tog han snabbt en tvåa i ryska:

    - Tja, engelska kunde man ju efter ett år som stipendiat. Ryskan får jag väl användning för när jag liftar runt i Vitryssland och Tjeckoslovakien. Det SKA jag göra någon gång...

 

Han lade av med ryskan. Med pluggandet överhuvudtaget. Spelade pop. Jobbade som skivproducent, nio till fem:

    - Jag blev orolig när jag fick ett fast kneg. Sa att jag inte kunde börja på en månad och stack till Japan...

    - Jobbet var avsågat. Alla grupper lät likadant. Vad skulle man göra? Det var därför jag började intressera mig för Hansson & Karlsson. Dom gjorde i alla fall justa plattor.

 

1967 var Bill i USA. Han inspirerades av alla klubbar. Kom hem med tusen idéer, hittade gamla hovkonditoriet Filips. Och nu? Bill Burger i Hår. American Hippie-Yippie-Love-In-Musical. På scenen:
 fräck, spontan, dynamisk! I verkligheten: mjuk, lågmäld, men ändå en som alla lyssnar på.

    - Vad är du för kille egentligen, Bill?

    - Jag är en vanlig kille. En helt vanlig kille.

    - Och vad är en vanlig kille?

    - En som umgås med alla människor. Inte står över någonting. En kille som sitter i Kungsan på somrarna, snackar med vem som helst, lever. Jag har tränat på det i flera år faktiskt. Tror att jag lyckats.

 

    - Jag har alltid funderat över hur det är att spela teater. Det är ju en liten grej egentligen, en grej bland alla andra. Men ändå... Det är skrämmande att den fyller upp så mycket. Att man kan vara så insnöad på en enda sak.

    - Är inte Hår ändå väldigt kommersiell? Känns det inte fel på något sätt att spela med i den?

    - Nää, det känns inte fel. Fast det är klart att det kostar litet mycket pengar. Men det enda som är fel är att vi inte kan säga: Kom upp på scenen. Snacka med oss. Och det känns för jävligt att det skall kosta lika mycket varenda kväll. Man borde kunna säga: i kväll spelade vi taskigt, ni får pengarna tillbaka.

    - Skulle det kännas bättre om ni var en grupp som arbetade fram pjäsen? Inte en kommersiell firma?

    - Absolut. Man känner sig låst ibland. Pjäsen stelnar. Pistolteatern vore bra. Då kunde man spela mitt bland publiken. Få direktkontakt. Vilken känsla!

 

    - Har Hår något budskap? Eller är den enbart ett förhärligande av hippie- och knarkmentalitet?

    - Nja, budskap! Det är väl det gamla vanliga. Alltså att många kan känna igen sig själva, med brister och allt. Det är knappast ett förhärligande. Det är straight on alltså. Kunde vara vilket amerikanskt medel-hippiegäng som helst taget rätt upp och ner. På kornet.

    - Den kille jag spelar finns i alla gäng. Han ser hela tiden till att han har en position i gänget. Som Stoffe alltså. Stoffe lirar inte halvback på T-centralen. Han lirar center.

 

    - Är folk skeptiska när du sysslar med annat än pop, politik till exempel? Man kan ju få en stämpel "insnöad popkille" på sig.

    - Det är möjligt. Jag kände litet av den stämmningen i Båstad. Jag åkte dit för att stoppa matchen. En klar, konkret politisk handling. Det var väsentligt för mig. Men jag blev besviken på alla parter. Demonstranterna också. Dom hade inte plats för folk som jag "Vem är du? Du är inte VUF-are va?" Och då var man ingenting värd. Konstigt elittänkande va?

 

En juste demonstration ska inte bestå av få starka. Den ska bestå av alla, svaga och starka. Mängden är det enda som skrämmer. Jag är inte politiskt organiserad men självklart politiskt intresserad. VIssa ser ner på folk som inte är aktiva medlemmar. Det är fel. Man borde inte räkna medlemmar utan sympatisörer.

 

    - Att spela in skivor ska inte behöva vara så viktigt. Det viktigaste skall vara att man känner att man behöver spela. Det gäller att inte kompromissa med tio i topp, kommersiella managers och producenter. För dom är man enbart en sedelbunt. Svenska band har helt missuppfattat situationen om de inte inser det.

    - Filips var ett ställe som fungerade. En utvecklingspunkt för musik. Men nu är det rivet...

    - Synd för det finns inget ställe som ersätter Filips. Men som musiker får man inte göra sig beroende av lokalen. Man får i stället rätta musiken efter de lokaler som finns. Det var liksom bara att det skulle bli mäktigare och mäktigare på Filips. I stället för finare och finare. Alla kan inte lira Jimi Hendrix. Några måste lira motsatsen också. Den motsatsen fattades.

 

    - Jag stack. På mig var det bara oerhört psykiskt nedbrytande. Dag för dag kände jag att jag maldes sönder. Hade det varit nu hade jag vapenvägrat.

 

    - Jag tror inte alls på det där att bestämma att NU ska ni och jag leva ihop. Det är ingenting man kan bestämma sig för. Jag tror på mer spontana levnadsformer. Man vaknar en morgon - "oj, bor du här. Festligt! Jag bor också här". Sen en dag upptäcker man att man är ensam igen. Jag tror att det funkar bra i verkligheten.

 

    - Jag tycker att det är överdrivet allt det där med äktenskap, familjeband och så vidare. Man får aldrig låsa sig. Det viktigaste är träffpunkten där man träffar kända och okända. Det är viktigare att kunna stå utanför gruppen än att alltid ha en plats inne. Det är i alla fall viktigast för mej.

 

Tyckte Bill. En helt vanlig kille.

 

-----------------------------------------------------------------------------

VI ¤ Den 1 februari 1969. 

 

 

 

FEMINA ¤ Den 11 februari 1968.