Roger Lindqvist

Sonen Daniel, frågade på skoj sin far om det föreligger någon sorts livskris då jag låter skägget växa så det knakar. Nja, sa jag, så har jag inte tänkt, men om så vore så skulle jag försöka samordna alla livskriser - det som har med åldersnojan att göra  - och försöka ta itu med alla på en och samma gång. Vi börjar med 30-årskrisen, vidare, 40-50 och snart 60-årskrisen. En kris har jag haft, - som jag vet om - det var under våren 2005 då jag blev allvarligt sjuk och trodde att jag skulle dö.

 

Häromveckan när vi hälsade på hos barnbarnen, Norah och Malte, så kom Norah och hennes kompisar, Ellen och Meja på att de skulle sälja överblivna saker. Kläder och leksaker, sånt som inte längre behövdes. Och när tjejerna slog sig samman och funderade vidare, så kom de på den lysande idén att pengarna skulle gå till Barncancerfonden.

 

Nu blev det ingen försäljning den dagen, men jag tyckte det lät så sött och förståndigt, att man vill ge sina slantar till något så fint som cancerfonden.

 

Mötte en kollega för ett tag sedan. Vi pratade (naturligtvis) om musik. Jag frågade honom om han liksom hängde med i allt det nya som händer. Han svarade, att det gjorde han inte. Skönt att höra, sa jag, jag är också litegrann sidosteppad, sa jag. Det kommer nya musiker och artister undan för undan, och jag bryr mig inte längre. Mycket av utbudet tilltalar mig inte ens i lillfingernageln. Eller är det så att jag börjar bli gammal?

 

En annan musiker som jag känner, hade sett min historik över Cool Candys. Han tyckte det verkade kul, men frågade varför jag gjorde det. Då berättade jag att jag alltid haft dem som personliga favoriter. Det fanns så mycket mer omkring bandet som gjorde mig nyfiken. En driftig trummis, eget skivbolag, ett speciellt sound, framgångar på löpande band osv. Cool Candys var mycket mer än ett "vanligt" dansband.

 

Roger.

Har varit hos min mamma på det äldreboende där hon bor. Och när det är dags att gå hem, och vi kramar varandra så säger hon orden som hon alltid säger: - Men du kommer väl snart igen?

Pappa var exakt likadan. Det hände att jag slank in hos dem 3-4 gånger varje dag, när jag var ledig och hade tid. Och när det var dags att åka hem så sa han: - Du kan gärna titta in nån mer gång i kväll.

 

Vi tänkte grilla hos sonen. Men just för tillfället så vräker regnet ned. Risk för regnskadat kött. Undrar om man kan ta ut sånt på sin hemförsäkring?

 

Må så gott!

I koja och i slott!

Ja, även du som bär papilljott.

 

Roger.

 

 

Paparazzin, det är jag! Kameran är alltid med, sedan många långa år. Men det har också väckt reaktioner. En av dessa reaktioner visas på den här bilden jag tog av sonen Daniel.

 

Jag gillar inte utryckande ambulanser. Det betyder att det hänt nåt allvarligt. Det är det jag inte tycker om. Nyss kom en ambulans med sin sirén och blinkande lampor genom byn där jag bor. Och varje gång jag hör eller ser, ber jag till högre makter att det inte skall vara nåt allvarligt. Att ambulansen är till för att hjälpa är positivt. Jag har själv åkt i ilfart till Piteå Älvdals Sjukhus pga den lungoperation jag gjorde 2005. Ambulanserna behövs, men detta ogillande har sin grund i att min mamma ibland brukade hämtas av ambulansen, och det såddes ett anti-frö inom mig. I dag reagerar jag inte lika starkt, men det sitter ändå en liten obehagskänsla varje gång den dyker upp. Värst var det när sönerna hade mopeder och var ute i sena nätter på halkiga vägar. Man kunde få mardrömmar för mindre.

 

Alla har vi väl våra och olika sorts rädslor. Den uttryckande ambulansen är min...

 

Roger

Vädret har varit grått och regningt. Uppehåll vissa stunder, för att sen regna igen.

Så ringer telefonen. Det är Robert som berättar att Max hade börjat längta efter farmor och farfar. Efter att Max har anlänt tar vi bilen och åker till Ante, Carro, Norah och Malte i deras sommarstuga på Hattudden. Lika grått där, men jag och Carros pappa Hasse, sitter i alla fall på altanen, dricker kaffe och resonerar. Så dyker Norah och Max upp, de vill att jag följer dem ned till båtbryggan vid stranden. Sagt och gjort. Tillsammans går vi skogsstigen ned, i bland blåbärsris som dignar av mogna bär.

 

Barnbarnen finner lycka i att kasta stenar i vattnet. Min lycka är att umgås och betrakta dem. När vi kommer upp till stugan igen, har lillebror Malte vaknat ur sin eftermiddagssömn. Han är rufsig i sitt hår, och verkar smått yrvaken. Han tar efter en stund på sig sin cykelhjälm och när jag frågar om han ska ut och cykla, så svarar han: Köra motorcykel!

 

Det är fler gäster den här lördagseftermiddagen i stugan, bl a Daniel som var oss hack i häl när vi anlände. Även en av Antes kompisar som har med sig sin lilla fina dotter, är och hälsar på.

 

Roger.