Roger Lindqvist

En angenäm kväll tillsammans med Anders och Kristina.

 

 

När jag och sonen besökte Gran Canaria i februari 2015, så blev bjudna på middag hos några landsmän. Efteråt bjöds det på det obligatoriska kaffet. Och när värden ville fylla på, så sa jag att jag var nöjd. Det föranledde honom att utbrista: Nöjd, finns det ändå nån som är nöjd i dag? Det var länge sen jag hörde nån säga det där ordet.

 

Jodå, jag är i det stora hela nöjd. Men när man säger det, så verkar det som om man hade en skruv lös i huvudet. För i den tidsålder vi lever i, så ska man vara väldigt mycket mer än nöjd.

 

I dagens PT så skriver krönikören Torbjörn Carlsson om sin vän och medarbetare Bubben Fransson. Piteå-Tidningens Bengt-Urban Fransson, avled hastigt under en semestervecka i Spanien. Han var endast 46 år vid sin bortgång. Jag kände inte Bubben Fransson, men jag såg honom ute på stan då och då. Senast då jag och hustrun satt på Ekbergs uteterass och drack vårt kaffe.

 

Torbjörn Carlsson skriver: När som helst kan allt slås sönder och de flesta i min ålder har erfarenhet av att förlora anhöriga och vänner.                                       

 

Torbjörn Carlsson är årsbarn med mig, född 1957. Och visst har han rätt i det han säger. Så sent som i går gjorde jag ett inlägg om den "lyckobubbla" jag hamnade i när jag besökte barnbarnen. Och man vill dem ju så innerligt väl. Jag har nära till tårarna varje gång vi kramas, och deras armar omfamnar min hals. Familjen är det absolut viktigaste som finns. Vännerna också naturligtvis. Det finns mycket att glädjas över, och jag försöker så mycket jag bara kan att vara tacksam.

 

Jag avslutar med krönikör Carlssons ord: Det är lätt att säga, men det finns bara ett sätt att förhålla sig till den oundvikliga döden. Ta vara på varje stund av lycka och se de små ljusglimtarna om än mörkret runt omkring emellanåt är kompakt.

Den somriga aftonen är ljummen. Och jag mår som en prins i min solstol hemma hos sonen Andreas på hans väl tilltagna altan. Norah, Ellen och Meja kommer muntert springande, med glada tillrop, på småflickors vis. På  den närliggande ängen sparkar Norahs lillebror Malte fotboll, med grannens son Nils. I köket lagar sonen mat medan jag och Elisabeth gäller upp varsin kopp nybryggt kaffe.

 

Barnbarnet Malte tar på sig sina stövlar, han skall ut och "klippa gräset", som han säger. Att pappa är en god förebild i både det ena och det andra, märks på Maltes förehavanden. Nära på allt skall göras på pappas vis, resonerar den snart 3-årige lintotten John Malte Lindqvist. Jag ger honom en kram och viskar i hans öra att "farfar älskar dig". Jag tycks se ett leende som sakta spricker upp i hans ansikte. Det är i såna här lyckosamma stunder som jag lever i nuet, till ett tusen två procent. I vanliga fall finns mina tankar långt tillbaka i en annan sorts tid, men just här och nu, är jag "förlorad" i en sorts lyckobubbla.

 

I bland kan det bli smärre ord komplikationer; när barnbarnet Malte meddelar sig om något, det händer att farfar inte förstår. Eftersom Malte pratar på sitt "Malte-språk" kan mina öron på så sätt icke ta emot allt det som sägs. Men jag nickar artigt och säger några jodå och jaså. Tur är ju då att han artigt nickar tillbaka. Jo, han är en go´ kille, den där Malte. Samma med Norah som går under namnet prinsessan.

 

Roger Lindqvist.

Eftersom ordet kränkning fnv är på högsta mode, måste även jag kunna få känna mig kränkt. Men jag vet inte vad eller vem som kränkt mig, men jag vill så gärna vara med i den alltmer strida ström av dessa kränkningsoffer. Nu vet jag: jag känner mig kränkt när Piteå-Tidningen inte finns i min brevlåda. Hmm... jo just det, jag kan känna mig kränkt när favoritglassen är slut på ICA-butiken. Det var så sant, jag har i flera dagar befunnit mig i ett allvarligt kränkningstillstånd, detta beroende av det dåliga väder som rått.

 

Då ska vi se...litegrann kränkt känner jag mig när jag aldrig vinner på travet. Men det kan ju ha sin naturliga förklaring i och med att jag aldrig spelar på trav. Men kränkt känner jag mig...

 

Jag har utsatts för så mycken kränkhet, att jag drömmer kränkningsdrömmar varje natt. Om jag inte kan sova, så ligger jag och räknar antalet kränkningar jag fått, i stället för att räkna får som hoppar över ett staket. Ett tecken på att botten är nådd, det är då man börjar få kräkningar efter alla kränkningspåhopp.

 

Aldrig tidigare har landet Sverige haft så många som gråtit ut framför tv-apparaterna och i tidningarna, på grund av att man blivit kränkt. Det har nära nog blivit litegrann löjeväckande att se. Är inte den ena kränkt då är den andra det osv. Undrar varifrån idéerna om "gråta-ut-i-tv-pga-kränkningar" kommer ifrån? Kränkningssjukan råder, och det är risk för en epidemi.

 

1. - Jag är sjukskriven fyra veckor pga av kränkning. Chefen bad mig slutföra jobbet men jag ville inte. Oj, så kränkt jag blev.

2. - Jo, polisen tog körkortet i förra veckan. Jag hade endast druckit fyra flaskor vin innan jag åkte iväg med bilen. Så tog dom mig, fy så kränkt jag känner mig.

3. - Gick på krogen i fredags. Börja bråka med vakten, jag blev så arg så jag slog honom. Då blev jag finkad...kan du förstå så kränkt jag blev?

4. - Stal firmans lastbil, av nån anledning blev chefen så ond. Han polisanmälde saken. Det var väl att ta i. Gissa om jag känner mig kränkt?

5. - Jag mördade en arbetskompis förra veckan. Jag var så less på honom. Nu sitter jag inne och inväntar rättegång. Va´ hur kan dom göra så här. Dom har kränkt min personliga integritet, de svinen.

 

Listan kan göras ännu längre, på alla de mest besynnerliga anledningar till att folk känner sig kränkta. Jag tycker det verkar väldigt mysko.

 

Roger Lindqvist.

 

En blottande man visade upp sin familjelycka i tunnelbanan i Paris häromdagen. En ung tjej tog en bild och la upp den på facebook. Bilden fick stor uppmärksamhet, men fb valde att ta bort den. Polisen hörde av sig och berättade att man hittat mannan med tillhörande familjelycka. Polisen ville att att om hon nästa gång blir vittne till något liknande, så skulle hon skicka bilden direkt till Polisen i stället.

 

Jag har också ett förslag: tjejer, ha alltid med er en stor tång i era handväskor. Hur och när ni skall använda tången, kanske ni förstår? Nyp till ordentlig, lova mig det! Sådana här äckelpottor kan leka med sina familjelyckor därhemma i stället.

 

Tycker:

 

Roger Lindqvist.

Bröderna Cartwright hette en populär serie i televisionens barndom. High Chapparal hette en annan. Mannen från U.N.C.L.E. var den tredje, och när jag ändå håller på så kan jag också passa på att nämna, Helgonet och John Drake. Alla gjorde ett starkt intryck på mig och mina kompisar. Alla hade det gemensamma att de använde skjutvapen. Sagt och gjort, jag skaffade också ett vapen, en knallpulverpistol, samma med kompisarna. Vi spelade upp scener ur de olika serierna när vi var på det humöret. Och jag vill minnas att rollen Little Joe Cartwright stod högt i kurs. Även Napoleon Solo i U.N.C.L.E. var populär. För att få den rätta känslan så sköt man bara fram hakan litegrann, och vips var man agenten Solo, dvs Robert Vaughn, vars haka såg ut så i verkligheten.

 

Men lekarna var väldigt oskyldiga. Visserligen så skreks det och hojtades: "PANG, PANG DU E´DÖÖÖÖD!" Och så låg man där i gröngräset och låtsades. För att vara extra lik Little Joe, Adam och Hoss, så hade man ju tjatat på sina föräldrar om att få en cowboyhatt, pistolhölster och två pistoler. Nåja, det gick bra med en pistol också, men det såg betydligt mer trovärdigt ut med två stycken vapen på varsin sida om höfterna. När Little Joe, Adam, Hoss, Manolito, Billy Blue, Helgonet, och John Drake blev fikasugna, slank vi in hemma hos mig, heller hos nån utav kompisarna. Cowboyhattarna och pistolhölstren fick vi vackert lämna i hallen, innan vi satte oss vid köksbordet.

 

I dag gick vi en runda i centrala Piteå. Trots att PDOL har sagt adjö, så fanns det ändå många salustånd kvar på Storgatan. Mycket tingel-tangel, vilket jag inte alls finner intressant. Ibland tingel-tanglet uppmärksammade jag två leksaksvapen. En plastkopia av en AK-47 också benämnt som Kalasjnikov. Bredvid hängde ett annat vapen utrustad med bajonett.

 

Medan besökare på Piteå Dansar Och Ler åkte karusell, passade en 20-årig tivoliarbetare på att ta deras kontanter. Mannen greps så småningom av Piteåpolisen, och fördes till stationen där han erkände handlingen.

 

Jag och Elisabeth besökte festivalen både fredag och lördag, dock inte på kvällstid. Och varje gång när jag går ibland folkmassor, så har jag alltid plånbok och mobil på ett säkert ställe. Det sägs ju att tillfället gör tjuven.

 

Roger.

I dag lite mat på stan. Efteråt en promenad igenom festivalsområdet. De större artisterna lyser med sin frånvaro, pga att PDOL har krympt sin kostym. På vägen mötte jag Robban Öberg, gammal kollega inom "musikbranschen". Vi har haft den vanan att ungefär vartannat år återuppliva bandet, och spela upp till dans på Folkan i Piteå. Men nu verkar det dött. Och jag undrar om vi med andra ord helt enkelt har begravt Kjell-Bertils för evigt? Om det får väl framtiden utvisa.

 

Roger.