Roger Lindqvist

Tänk så mycket annorlunda världen kunde sett ut om det liksom blivit en annan början på alltet. En intressant tanke, men jag är rädd att det hela hade mynnat ut i en betydligt mindre befolkad slags värld. Ja, det hela hade nog bromsat upp tvärt om Adam och Adam varit de första. Likaså med de två Evorna. Nu blev det istället en man och en kvinna. Detta enligt den bibliska tron, måste jag tillägga. Men om än man bortser från den bibliska aspekten, så blev det ändå hankön och kvinnokön trots allt. Det bara måste finnas en tanke bakom att det blev som det blev. Och hur än många som skulle vilja ändra på sakernas ting, så går det inte bortse från det faktum; att av man och kvinna så blir det ytterligare män och kvinnor.

 

Jag kan tänka mig att hade jag sagt detta på facebook, så hade jag överhopats av arga protester. Det var precis därför som jag lämnade fb för nån månad sen. Det fanns vissa bitska personer som hade gett sig den på att smula sönder den där Lindqvistarn. Jag resonerar som följer: i det korta lilla liv jag kommer att framleva på den här jorden, vore det synd och skam om man icke finge ha åsikter. I stället skall man vackert cementera in dem i en undangömd jordkällare på okänt ställe. "Ty, det är icke befrämjande för en svensk, att ha öppna åsikter, rörande samhällsordningen. Någon kan ta illa vid sig. Ha i stället dina åsikter väl gömda i ditt allra innersta, tag aldrig fram dem i offentligheten. Lär dig min vän: att en god svensk: TIGER!" citat: R. Lindqvist.

 

På tal om fb. Den hade mest positiva sidor. Jag gillade detta från första stund, men fick betänkligheter, när jag en dag kom till insikt vissa saker handlade om totalt nonsens. Om än Putin hade intagit Piteå och placerat sina fallskärmstrupper på Bondön, Bergsviksbron varit sprängd och hela Rådhustorget varit belamrat med stridsvagnar, och undervattensfarkoster hade setts i Pite älven så hade ingen brytt sig på fb.

 

Men det händer ibland att jag längtar tillbaka till det positiva som facebook erbjöd. Och det var sidorna som behandlade historia. Speciellt min hembygdshistoria. Men i så fall om jag skulle återvända, måste Lindqvistarn lära sig hålla käft. Och det kan bli svårt!

 

ROGER LINDQVIST.

 

 

Barnbarnet Malte är en stor Emil-i-Lönneberga-fantast. Han har slukat allt, och då menar jag allt. I dag när vi gjorde ett besök på fina Swensbylijda, så hytte han fingret mot farfar och sa det välkända orden: EEEEEEEEEEMIL, FÖRGRÖMMADE ONGE!

 

Andreas, Norah, Malte och jag har ägnat några timmar åt att titta på allt det Swensbylijda har att erbjuda. Man har skapat en miljö som den såg ut för si så där 100 år sedan, med gamla hus, grisar, kossor, kvarnar, höns, kaniner och får. Platsen är verkligen värd ett besök.

Taxichaufför har jag också varit, fast med Dannes BMW. Daniel och Jocke är på fest i en sommarstuga. Naturligtvis så tillkallades pappa, taxi chauffören. Är man som jag nykterist, så blir man ofta tillfrågad om att köra både hitan och ditan, när helgen har kommit. Jag vet inte hur många tusentals timmar som jag åkt med sönerna när de skulle bort, men även hämtat dem sent på nattkröken. Detta när de var i tonåren. Men det händer som sagt än i dag, då mest med Danne.

 

Roger

 

 

 

 

Livet är en rätt så konstig konstruktion i bland. Än så går det upp - än så går det ned. Men för det mesta så är det rätt så skapligt. Vi besökte några anhörigas gravvårdar i dag, jag och Elisabeth. Solen lyste, humlorna arbetade frenetiskt med sitt. Blommorna lyste bedårande vackert på Hortlax kyrkogård. När vi så småningom gick därifrån, så kom jag att tänka på alla dem som vi "lämnade kvar" djupt därnere i sin mull. Alla dem som en gång gick precis som vi, genom livet. Alla dem som upplevde stunder av lycka, men även det där lite gråa, surmulna vardagarna, då ingenting stämde.

 

Alla de som i dag inte finns med oss längre, började sina liv med ett förlösande skrik. Jag som musiker, har hört många goa låtar genom åren. Jag har spelat många av dem också. En del så förtjusande, att tårarna inte varit långt ifrån. Jag har hört de mest otroliga sångare, som jag inte ens trodde fanns. Jag har hört de mest fantastiska musiker, som levererat saker som gett mig gåshud. Men det allra mest enastående läte, det är det nyfödda barnets skrik på en förlossningsavdelning. Hur än många stjärnor i sång och musik som ställer upp sig på rad, finns inget som tar den lilla flickan eller pojkens allra första skrik.

 

När min far gick bort, den 4 juni 2005, satt vi alla vid hans sida. Han var i sin lilla värld, ett tillstånd som hans förödande sjukdom var skulden till. Men så plötsligt när jag böjde mig fram, och viskade i hans öra att jag älskade honom, så hände någonting. Han reagerade på det jag sa. Han gav ifrån sig - som det lät - ett slags "jag vet", dock inte i ord, men jag fick en känsla av att han tog emot mina ord. När vi alla, på vårt eget lilla sätt sagt adjö, så släppte pappa taget. Och mycket stillsamt försvann han iväg, till något som för oss är väldigt okänt.

 

Den 19 februari 1923, gjorde pappa som alla andra nyfödda, han skrek. Hans skrik var kanske ett välkomnande till den värld som han föddes in i. Somliga vill påstå att det lilla barnet som skriker vid födseln, är av en slags traumatisk art. En slags chock när man lämnar det lilla trygga i mammas mage, till något helt okänt som sker "därute". Livet skall man leva. Man skall försöka ta till vara på alla fina och fruktbara stunder som livet skänker. Man skall försöka att leva i nuet (historiskt intresserad som jag är, så lever jag lika mycket i det förflutna). Men jag hyllar livet, och jag stämmer in i filosofin att "leva så länge det går". Man kan resa världen över, uppleva och upptäcka. Man kan hitta värdefulla guldkorn i sin närhet också. Men den mest häftiga resan, den som ingen resebyrå i hela världen kan erbjuda, finns inom oss människor. Så återstår det en resa till, den vi gör när vi - som min far gjorde - lämnade livet. Min pappas jorderesa varade i 82 år. Och fastän han aldrig reste jorden runt, eller besteg världens högsta berg, så var han nog väldigt nöjd ändå. Jag hoppas att jag kommer att känna detsamma, när min tid får sitt slut.

 

ROGER LINDQVIST

Det är fredagen den 10 juli och skitvädret fortsätter. Nu börjar jag känna mig smått desperat. Maj var dåligt, även juni har varit blaha blaha. Nu verkar även juli bli ett fiasko. Nä, nu är det bara att stoppa in huvudet i ugnen och låtsas som om det är sommar - fast på konstgjord väg.