Roger Lindqvist

Piteå Tidningen 11 januari 1969.
---------------------------------------------------------------------------------------

Helgonet - sin tids stora hjälte. Varje lördagskväll under min barndom, åkte
han runt i sin vita Volvo P1800 och slogs mot det onda. Efter Ingrid Schrewelius
program, "Lilla Journalen" eller Ulf Thoréns, "Hvar fjortonde dag" så var det dags.
Det program som man gått och väntat på hela långa dagen: "Helgonet" eller "The
Saint" som han hette i orginal. Men det är länge sedan nu. Idag gäller andra typer
av idoler. Kanhända av mer destruktiv art.




Simon Templar. Hjälte för barn och ungdom under 1960-talet.

Skyhöga snödrivor, ja, nästan lika höga som World Trade Center en gång var. Dessa drivor ligger härute och liksom hånskrattar åt mig varje gång som jag tittar ut genom dörren. - "Nu klagar den där Lindqvistar´n igen", är det kanske någon som tänker. Jo, klagomuren har idag varit upptagen av - mig! Men hur än mycket jag klagar, så tinar ju inte snön bort för det. Så jag får vackert ta och behärska mig, och inta en helt annan, och vänligare inställning till vintern. Ungefär så här: -"Nämen så rart och trevligt, tänk att få så här mycket snö, jag som länge gått och väntat på en riktig snörik vinter. O, ja, det blir en alldeles bra och lämplig gymnastik till min redan så onda rygg och höft. För att inte tala om mina dåliga fötter. Ja, nu ska jag ut i den härliga fria naturen och skotta mig fram till brevlådan. Men titta - tidningen är försenad, jamen tänk såååå kul det blir att få läsa gårdagens tidning istället. Jag riktigt myser av blotta tanken. Och min fina lilla behändiga bil, ja, den startar inte idag, men det gör ingenting. Det betyder bara att jag får gå till ICA- butiken istället. Tre kilometer tur och retur. En baggis! Skit i om än det blir tungt och besvärligt, jag får väl ta mig en extra värktablett. Ojdå, är dom slut? Jamen,  det går lika bra med ett tuggummi. Sen ska jag hjälpa gumman att städa. Men oj, gick glödlampan sönder? Sån osis, jag som köpte en jättedyr sak på affärn för en vecka sedan, men det ordnar sig, skarru se!" Dammsugarförsäljaren var här, demonstrerade sin jätteflotta maskin som "bara" kostade 35.000 kronor. Som hittat, tyckte både jag och gumman. Inte för att vi köpte den - men man måste vara positiv och inget annat. Positiv och åter positiv. Näää! nu orkar jag inte vara så positiv längre. Sanningen att säga, så vill jag bara spy åt denna förfärliga hemska snö. Så det så. Och det där med att spy, ja, det gäller nog den där dammsugarföräljaren också. Jag vill nog passa på att spy över den där dyra dammsugaren också. Och medan jag nu spyr, så spyr jag litegrann över våran fina nyinköpta ljusstake, som försäljaren råkade kuuffa ner mitt under demonstrationen. Nu är det spytt klart. Tack och adjö! Från positiva Rogge.


Tur att barnen finns, för att lysa upp denna mörka och tunga vinter.
Här kommer Andreas till undsättning, för att hjälpa farsgubben.


Andreas och bäste kompisen David har i det närmaste fullt upp.
Och det kan man förstå, när man ser denna bild.


Tack gode Gud för baklastare. Den eller de som uppfann denna
välsignade maskin, borde enligt mitt tycke ha tilldelats Nobelpriset.


Andreas och David röjer snö åt flera hushåll i Hortlaxområdet
denna vinter.


Ett enda snöfall till, och jag tror att vi emigrerar till Australien, jag,
Bettan och våra två katter, för att öppna en kängurufarm.

Augusti 1957.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 17 augusti 1955.

Skulle hälsa på min mor igår. Parallellt med den stora vägen, går ett skoterspår. Tre vildsinta skoterförare jagade ikapp varandra. Lite längre fram på vägen finns en busshållplats och en parkeringsficka. Den första skotern körde ner från snödrivan, och parkerade på platsen. Hans kollega skulle göra detsamma. Men istället för att hålla sig på sin sida av vägen, sladdade han ut rakt framför min bil. Följden blev att jag tutade till, och stannade. Om jag inte gjort detta hade nog en kollision varit oundviklig. Bakom mig kom en bil, som var tvungen att gira över litegrann mot andra körbanan. Skoterföraren med den sladdande snöskotern, tittade lite nonchalant på mig och gav mig "fingret". Sedan körde han därifrån utan att kanske förstå hur när vi båda hade varit en riktig krock. Då kokade det litegrann i min hjärna. Och jag skulle gärna velat att han hade förstått stundens allvar - istället för att peka finger åt mig. Så förhoppningsvis behöver jag inte uppleva detta en gång till. Men eftersom vi har mycket snöskoteråkare här runt omkring, så måste man väl börja passa sig, för dessa ibland nonchalanta och smått agressiva skoterförare - som i detta fall höll på att sluta väldigt illa.

Min luva som för närvarande saknar sin tofs.....har fått dålig kritik
av mina närmaste. De påstår att den ser alldeles för gammal och lugg-
sliten ut. De ser väldigt gärna att jag inhandlar en ny, eller tar en ny-
stickad mössa som min hustru färdigställde för ett tag sedan. Som svar
på denna orättvisa form av kritik, vill jag bara säga följande: Jag är fullt
medveten om att min gamla goa mössa inte kommer från modehuset
Dior. Men jag tycker ändå att min blå mössa - med ett visst rött inslag -
är en skön och i allra högsta grad fullt duglig tingest så här i vinterkylan.
Med andra ord - den uppfyller sitt syfte, som i huvudsaklig mening är att
skydda sin husbonde från köldskador. Jag ämnar också att i fortsättningen
bära min luva - utan tofs - och jag hoppas därmed att den orättvisa kritiken
tystnar för gott. Vad gäller min saknade tofs, så vill jag bara göra ett för-
tydligande. Så fort tofsen upphittas, är det meningen att den åter skall
pryda min blå mössa - med ett visst rött inslag - och därmed fungera så att
säga som "pricken över i". Därmed hoppas jag att sista ordet nu är sagt i
denna mössdiskussion.

Hortlax den 7 februari 2010.

Roger Lindqvist stolt mössägare
av en blå tofslös mössa (med ett visst rött inslag)

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Piteå Tidningen den 28 september 1961.

Det är på sina barn som man märker att man har åldrats. Ja, det är väl så man brukar säga, när man reflekterar över att livet har rusat iväg i raketfart. Så sitter man där en dag. Med sin sprillans nya rollator, och glömmer var man lagt sin hörapparat. Och när barnen kommer på besök, frågar de var ens tänder har tagit vägen. - "Jo, säger man då, serru gaddarna hade jag på mig i morse. Men efter att jag varit på toa så försvann dom spårlöst". -"Men snälla rara pappa, du har väl ändå inte spolat ner dom i toastolen?" -"De kan tänkas, svara man då lite förbryllad, jag tyckte väl att det var nåt som ramla ner när jag öppna mun, och skulle ropa på syster!"

Man kanske måste unna sig att passa på att njuta av tillvaron medan man ännu har tänderna i behåll. Och medan man ännu känner igen sina barn, och medan man kan gå hjälpligt utan rollator. Varför dessa tankar då? Jo, jag har tittat i vårt familjealbum, som väcker många härliga minnen till liv. Men samtidigt som man sitter där och ler, så känns det på nåt sätt som om livet har gått alltför fort. Kanske om det fanns en slags broms, som vi kunde stanna av livets olika skeenden. Eller åtminstone köra lite saktare ibland. Men det går ju inte. Hur som helst så gillar jag att drömma mig tillbaka ibland genom en titt i familjealbumet. Och det är precis vad jag har gjort i detta blogginlägg. En resa tillbaka till den tid i våra liv, då barnen var små, och när tiden ibland inte ville räcka till för oss (jag o Bettan) och det nästan inte fanns utrymme att tänka på sig själv. Idag ser det ut på ett helt annat sätt. Men häng med på en tur i vårt album, och kika in och ta er en titt om hur det kunde se ut:


Elisabeth äter en s.k. Tempotallrik vid ett besök hos sin syster
Ulla-Mai, sommaren 1986.


Robert - sommaren 1985. Tittar begrundande på sin pappa, som
står på garagetaket för att föreviga sin ettåriga son.


Andreas drar ett trumsolo på farsans Tama-trummor 1986.


Daniel i pulkbacken i Tingsholmen 1988.


Robert hjälper sin pappa med snöröjningen 1986.


Daniel bjuder sin brorsor på födelsedagstårta den 20 januari 1988.


Robert gungar sig fram i tillvaron. Foto från 1985.


Andreas med sin älskade traktor, våren 1985.


Robert tar sig en tupplur, juli 1987.


Elisabeth och Daniel på besök hos farmor och farfar - 1988.


-"Nu har jag skurat klart köksgolvet!" tycks Robert säga till sin
mamma.


Andreas beundrar sin pappas gamla Puch Cross av 1967-års modell.
Foto från våren 1985.

SLUT PÅ TITTEN - MEN TITTA GÄRNA IN FLER GÅNGER!

Hälsningar från Albumföreståndare Roger Lindqvist.

Tack och adjö!

Sommaren 1976 åkte delar av Piteå Kommunala Musikskola på turné till Jugoslavien. Med på resan fanns också Piteå Havsband, storbandet som jag ingick i. I Jugoslavien skulle vi medverka i några TV-program, varav ett var en direktsändning som gick ut över hela landet. Jugoslavisk TV, gjorde även ett specialprogram med Havsbandet, vilket också - var tänkt - skulle sändas i Sverige. Men tyvärr så blev detta aldrig av. Men jag minns i alla fall att vi hade en härlig tid därborta, flera år innan det vackra Jugoslavien slets sönder av det inbördeskrig som rådde på Balkan, under 1990-talet.


Turné - sommaren 1976 med bl. a. Piteå Havsband i Jugoslavien.


Det vackra Jugoslavien välkomnade oss frusna Pitebor, med sin
bedövande vackra natur. Detta var flera år innan landet slets
sönder och samman i det inbördeskrig som rasade under 90-talet.


Vi inkvarterades på Hotell Solaris i Sibenik. Maten var salt och stark.
Värmen var kvav, detta resulterade i en törst av sällan sådat slag.
Turligt nog fanns en läskedrycksautomat i närheten av hotellrummet.
Vad jag kan minnas så fanns endast drycken Pepsi Cola representerat.
Har aldrig nånsin i mitt liv druckit så mycket Pepsi som jag gjorde då.
Detta gav mig öknamnet "Pepsowitch". Och detta namn förföljde mig
väldigt väldigt länge.


Som den store mjölkdrickare jag var, så var det närmast en katastrof
när min älsklingsdryck inte gick att uppbringa. I baren på den sol-
indränkta stranden vid det Adriatiska havet, hittade jag en flaska med
ett mystiskt innehåll. Den visade sig innehålla varm getmjölk.
-"Den ska jag ha!", utbrast jag glatt, medan jag hörde rösten av en
kompis som helt spontant sa: "USCH!" Varm getmjölk har jag aldrig
druckit sedan dess. Ja, jag har t.o.m. varit tvungen att upphöra med min
älskade mjölk på äldre dar. På bilden syns jag tillsamman med Maggan
Gustafsson, vid ett bord på stranden. Kolla in mina moderna glasögon -
så som de skulle se ut sommaren 1976.


Vissa dagar var vi spellediga. Då passade vi på se oss om i
omgivningarna. Här står vi och väntar på bussen som ska ta oss
in till stan. T.v. Maggan Gustafsson, Anders Lundqvist, Håkan
Norberg och tjejen med blå tröja, Anette Fors.


Ett paradis? Jo, absolut. Bedårande, bedövande är väl de enda ord
som jag hittar för att beskriva detta vackra.


Jag hann även skriva ett par vykort hem till Hortlax. Detta kort skickade
jag till min morfar Sanfrid. Troligtvis kan ingen tyda mina kråkfötter.
Men så här skrev jag bl. a. "Jag gruvar mig redan för hemresan. Som
sker på torsdagsmorgonen nästa vecka. Har solat och mått bra i dag.
Hälsningar Roger"
Resan ja, en vecka efter vår hemkomst hände en tragisk flygolycka med
ett flygplan från samma bolag som vi använde oss av. Planen var inte av
den bästa sorten. Jag tror att det var därför som jag var lite bekymrad
över hemresan.


På flygplatsen inför hemresan. Sitter och vaktar mina trummor,
medan Anette står och tittar på. Trumpetaren Paul Lindberg -
medlem i Yngve Forssélls orkester - följde också med, för att
bl. a. förstärka Piteå Havsband.

Ytterligare en gammal svartvit s.k. "Film Noir" rulle; originaltiteln enligt rubriken härovan, men härhemma i Svedala döptes den om till "Illusionernas stad". Inspelad 1952 i regi av Vincente Minnellli (1903-1986), gift med Judy Garland åren 1945-1951. I äktenskapet föddes dottern Liza - icke helt okänd superartist. Filmen bygger på en novell - "Tribute to a bad man" - av författaren George Bradshaw. I filmrollerna syntes, Kirk Douglas, far till aktören Michael. Gamle herr Douglas lever fortfarande, trots sina 93 år fyllda. Vidare i rollistan fanns Lana Turner (1921-1995), Walter Pidgeon (1897-1984), Dick Powell (1904-1963) och Gloria Grahame (1925-1981). Filmen vann fem Oscars - den nominerades till sex - Gloria Grahame vann en Oscar för bästa biroll.


Lana Turner (1921-1995)


Kirk Douglas (1916-

Ur boken: "Kitschiga vykort".
Bokförlaget Max Ström - Marika Stolpe.

Den 31 augusti 1939 rasar det pågående brobygget av Sandöbron.
18 människor mister sina liv. Händelsen om brokatastrofen drunknade
i nyhetsflödet, detta p.g.a. att dagen därpå, den 1 september 1939 -
rullar tyska stridsvagnar in över den polska gränsen, och det andra
världskriget är ett faktum.

---------------------------------------------------------------------------------------------
Norrbottens Allehanda den 5 september 1939.

----------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen februari 1957.

Hä i nu sko berätt hende nagengang oppa säxtetale. Pappa menn, enn John, hadd tjöpt en cykel vä tri hjul, som i ett vart så fäijän över. I welld ju håva en rikti cykel vä bara to hjul, som hä äldre påjka hadd. Dell schlut så fåor vä nest´n Algot oppe Kullbacken, å där fansch en rö å vit cykel som häjte Rex.
-"Haddena tjöp vä", sa pappa. Å hä djård vä, i tråo han koste schuttefäm kråon. Om sommarmörna bruke i cykel å dell farmor å farfar som bådd tväsch över Hortlaxvägen. Oppa den tid´n vare ingen asfalt öttan bara gruse. Ibland feck man pass sä, då Djivärböss´n kom, för då bruke ne sprut så mötje stäjn.

Då i hadd vöre klart nest farmor å farfar så djick i bara nager trappstegom oppöver, för där bådd mormor å morfar. Hä var ganschka praktiskt att håvva döm åll inne samma hus. Nest farmor feck i doppese å karamällän, å sedda då hä var klart då djick i opp nest mormor å då feck i mäjr doppese å karamällän. Hä var rena rama paradise för en lit´n påjk oppa schu år. Ibland bruke i gå inne vardagsrömme nest farmor, döm hadd ju storese dell å tjöpt en teve oppa Lundmansch. Men hä hadd döm djåort redan nittanhundrasäxtetvo. I minsch så väl hajna som hadd en stor möstasch önder nessan, han häjte Olle Björklund.

I nöges då säj att Rexcykeln betojd hämst mötje för mä. Hä var ju en sådan frihetskänschla man feck, åsså hadd vä ju så mötje stiga inne Lindgrenschskåogen, där vä kond cykel häjla dågom. Hä hende ibland att vä parkäre döm ötte mjölkbåole ötte Hortlaxvägen. Å, då bruke vä sette oppa båole denna å titt oppa bila som fåor förbi. Mäst töckt i att var fålkvagna å saabbilann som tjol förbi. Men om man hadd tur så komme nagen Opel kapitän åckså, hä töckt i var så töfft.

Men den bil´n som i ållte vänte oppa, han kom aldri. I hadd ju sitt´n oppa farmor å farfars teve, haddena som Helgonet tjol, en P1800. Nää, ett fansch hä nagen hortlaxbåo som hadd rå vä att tjör en schlekedenna racerbil. Men höuva voj vänte fördjäves. I feck vara nåjd över cykeln frå en Algot bårte Kullbacken. Om man nö riktit låssese å blönde, kond man ju fantisär att Rexcykeln var Helgonets P1800. Män då feck man låsses gåode så mötje.

ROGER LINDQVIST.

Publicerat i Piteå Tidningen den 12 september 2006.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

De var mina cowboyhjältar i TV-serien "Alias Smith & Jones". De två aktörerna, Pete Duel som Hannibal Heyes och Ben Murphy som Kid Curry, skaffade sig en mångmiljonpublik världen över när de i avsnitt efter avsnitt red fram på sina hästar på bästa sändningstid. Men så plötsligt hände tragedin. Nyårsafton 1971, hittas Pete Duel död i sitt hem. Det konstateras att den 31 årige skådespelaren tagit sitt liv. Den stora frågan som följde i tragedins spår, var varför? Inga efterlämnde brev som förklaring, hemligheten tog Pete Duel med sig i graven.


Pete Duel. Född som; Peter Ellstrom Deuel den 24 februari 1940
i Rochester Monroe, County New York. Död den 31 december 1971
i Hollywood Los Angeles, County California. Ett skott, nyårsaftonen
-71 ändade Pete Duels 31-åriga liv. Trolig orsak; depression, alko-
holmissbruk, spelskulder.


Det var i westernserien "Alias Smith and Jones" som dessa två
beskedliga f.d. skurkar; Hannibal Heyes och Kid Curry blev kända.
De två aktörerna var fr. v. Pete Duel och Ben Murphy. Serien fort-
satte dock efter Duels död, då med skådespelaren Roger Davis som
Pete Duels ersättare.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Foto: pete-duel.com/findagrave.com

"Direktör Clifford Söderberg köper inte bara turisthotell. I lördags
köpte han mynt för 90.000 kronor. För en riksdaler gav han 58.000
kronor!"


Piteå Tidningen den 26 januari 1976.

Piteå Tidningen den 12 november 1968.


Gustav Lövås (1894-1968).
Som handlaren Sjökvist, medverkade Gustav
Lövås i 18 Åsa-Nisse filmer. Lövås var även
en framgångsrik kuplettsångare och gjorde
ett stort antal 78 varvare (stenkakor). Gustav
Lövås filmdebuterade 1920, men trots många
roller, så var det som "Sjökvistar´n" han blev
mest känd.