Fröken Julie repeteras!
Den nye regissören Bengt Ekeroth kramar om huvudrollsinnehavarinnan
Ulla Jacobsson.
¤ Repetitionerna på Riksteaterns uppsättning av "Fröken Julie" upptogs igen på torsdagen av nyutsedde regissören Bengt Ekeroth. Premiärdatum kommer att fastställas om några dagar då repetitionerna kommit igång på riktigt. Först utsedda dag var 7 februari i Kalmar. Premiären får förmodligen uppskjutas 10-14 dagar.
-----------------------------------------------------------
STOCKHOLMS-TIDNINGEN ¤ Fredagen den 11 februari 1966
JFK - 1963
DAGENS NYHETER ¤ Onsdagen den 27 november 1963
Semper
VI - 10 april 1965
Hagge Geigert tycker till - 1968
------------------------------------------------------------
GÖTEBORGS-POSTEN - Lördagen den 30 mars 1968
Rock-Olga
Birgit Magnusson (1940-2010), mer känd under sitt artistnamn, Rock-Olga. En av de artister som slog igenom stort under senare delen av 1950-talet. Hennes mest kända låt, What You´ve Done to Me, lär väl ha spelats i varenda jukebox i hela vårt avlånga land när det begav sig. I början av 70-talet sjöng hon i Havsbandet, och uppträdde hos Bosse Larsson i Nygammalt. Hennes liv ändades av en blodförgiftning, den 10 juni 2012 i Borås.
ROCK-OLGA
Reklam 1963
Anna-Lena Löfgren 1967
Reklam 1964
Reklam 1968
Reklam 1964
På badstranden / 1965
VI ¤ Lördagen den 15 maj 1965
Lill Lindfors / 1965
VI ¤ Lördagen den 28 augusti 1965
The Mascots / 1965
¤ JAG ÄR UNG - POPEN ÄR MIN MUSIK ¤
Trummorna har puls som går rakt in i blodet, gitarrerna har klanger som sätter färg, rösterna låter fantasin spela... Man måste få hänga med i takten, man måste få röra sig och ha kul, för ute är det mest cement, asfalt och oförstående vuxna. - Så säger en av medlemmarna i The Mascots, popbandet från Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm, som lyckats förena skivinspelningar och engagemang med hårt skolarbete utan att någon av de vitt skilda verksamheterna misslyckats.
En inte helt vanlig situation: de fyra i The Mascots, Anders Forsslund,
Gunnar Idering, Boffe Adolfsson och Stefan Ringbom gör ett uppehåll
i repetitionskvällens finslipning av egna kompositioner och ägnar en
stund åt andra kompositörer och anna musik.
SVERIGES enda musikgymnasium har just avslutat en högtidlig konsert i Adolf Fredriks kyrka och eleverna är på väg ut ur vapenhuset. Två små pigga fans får ögonen på något - titta, där går The Mascots!. En av flickorna, en tioåring som fått följa med för att höra storasysters klass sjunga, slinker ur mammas stadiga grepp och närmar sig idolerna bakifrån. Hon sträcker fram handen och rör vid den rock som är närmast, hoppar förtjust skräckslagen tillbaka när idolen vänder sig om. Hennes ögon glittrar... hon lyckades. Hon har RÖRT vid en Mascot!
För att begripa den triumfen måste man känna till två stockholmska och svenska aktualiteter: Mascots storhet. Och att popmusik är toppen. Mascots vann Nalens twistbandstävling för knappt et år sedan, fick engagemang på kvällar och veckoslut, fick göra skivor, hamnade på radions Tio i topp-lista med egenhändigt skrivna och komponerade Baby-Baby och har så småningom blivit ett av de populäraste popbanden i landet. Från början spelade de ihop bara för att de råkade vara skolkamrater som trivdes tillsammans och som diggade pop. När de anmälde sig till Nalentävlingen hade de visserligen spelat en tid och vunnit några förfinaler. Men efter segern blev de populära. De började komma brev och presenter (mest mascots, förstås), telefonsamtal och massor av flickor när de uppträdde.
Sent ska elevrådet glömma den skoldans dit man bett Mascots komma och spela utan tanke på att kamraterna på fritid blivit Stora. Den trånga danslokalen fylldes blixtsnabbt. Och hela kvällen steg gråtande böner i klagokörer från småflickorna på gatan utanför, där de förgäves bankade på dörren:
- Vi som har kommit ända från Sundbyberg...
Mascots bär upp all denna popularitet med god fattning. De tar vant och väluppfostrat emot för intervju i den Brommavilla där de inrett sin repetitionslokal. Fyra vänliga, välklädda Mods: Stefan Ringbom, Gunnar Idering, Anders Forsslund (det är han som bor i villan) och Rolf "Boffe" Adolfsson. De är 18 respektive 16 år. Boffe är yngst.
Gunnar och Stefan går i ring RIII4, Anders i LIII4, Boffe i RI3. Stefan är den som för ordet och som tillsammans med Gunnar skrivit de flesta av Mascots låtar. Gunnar bär grå glasögon. Anders är den som opponerar sig och Boffe den som skojar. För en utomstående kan förvirringen ibland verka total, för Mascots säger ofta ja när de menar nej och tvärtom. Det ingår i jargongen, som en Mascot Spécial och finns med i reklamen men som samtidigt är en sorts opposition mot allt som är vuxet och konventionellt i den märkliga situation de befinner sig. De vill också gärna få folk att tro att de spenderar alla sina inkomster på kläder.
- Jo tack, det går utmärkt i skolan. Vi är nästan bäst, i varje fall klarar vi oss.
- Nej, inga föräldrar har opponerat sig. De är så vana vid sånt här. Gunnar har en bror som spelar i ett annat popband och Boffe har en syster som sjungit i flickkören The Kays.
- Vi diggar Beatles.
Alla fyra tänker ta studenten och några läsa medicin eller bli tandläkare och alla är eniga om att musiken inte är någon ekonomiskt givande framtid. Ännu har ingen en tanke på att sluta skolan för att ägna sig helt åt popkarriären. I själva verket ger det dem en väldig trygghet att ha skolan bakom ryggen. Mascots kärlek till sin skola är fast rotad och de vet att de har en del av sin framgång att tacka den för. Visserligen är de alla musikaliskt begåvade, men det är i skolan de fått en grundlig och gedigen musikutbildning och en allsidig musikträning.
De började i musikklasserna efter två års vanlig småskola och fick då i klass 3, 4 och 5 hela sju timmars musikundervisning i veckan. Klass sex har 5 timmar och klass 7-8 har 4. Först i 9:e klass sjunker musiktimmarna till tre. Tre timmars musik har också gymnasiet. Men i de två högsta ringarna kan man välja musik som tillvalsämne och så har alla klasser en timmes körsång i veckan. Den som vill öva ensemblespel kan delta i frivillig orkesterträning under måndagens förlängda frukostrast, som är avsedd speciellt för symfoniorkestern. Av Mascots fyra medlemmar är dock Boffe den ende som spelar i skolorkestern.
En vanlig situation: The Mascots på scenen, det gungar i salen, oro,
protester, ensamhet sköljs bort - åtminstone för några timmar.
Men att samtidigt tala om Mascots och musikgymnasiet är som att diskutera Sverige med utgångspunkt från Anita Ekberg eller Ingo. Rektor Stig Gunnarskog medger att han ibland, inför allt som skrivs om Mascots popularitet kan inverka som svensk generalkonsul utomlands, när Sverige får publicitet genom Anita. Men han gläds med sina pojkar åt deras framgångar och tror nog att Mascots popularitet kan inverka förmånligt på rekryteringen till skolan, särskilt om det gäller att locka pojkar som elever. Att det någon gång är skolungdomar som visar sig i offentliga sammanhang verkar spännande. Rektorn har också själv bett Mascots medverka vid den unika musikfest för elever, lärare och föräldrar som musikklasserna anordnar i Blå hallen den 7 maj. Han betonar dessutom att skolan inte lägger sig i sina elevers fritidssysselsättningar, så länge inga trötta ögon i skolan varslar om att fritiden tar för mycket på krafterna.
Men naturligtvis vill inte skolan ställa sig bakom utbildningen av popartister. Pop är ett ord som givetvis aldrig nämns i undervisningen. I denna musikaliskt avancerade skola finns inget behov att gå genvägen över populärmusik som ofta sker i andra skolor. Däremot har jazzen givetvis den naturliga plats den förtjänar i modern musikundervisning. Musikgymnasiet vill mycket hellre låta sig representeras av seriös musik, vilket också sker i stor omfattning, fastän de förnämliga körgrupperna och kammarkvartetterna tyvärr inte blir lika omskrivna som popbanden.
Stefan Ringbom och Anders Forsslund.
Mascots ber att få förklara:
- Vi tycker fortfarande om allvarlig musik. Pop är ju en glad musikform. Pop är för oss som är unga. Man måste få dansa och det kan man ju inte till Beethovens symfoni i C-moll. Åtskilliga i musikplugget tycker som Mascots. Men det finns också stora grupper som aldrig lyssnar på pop. Elevrådet ordnade en diskussion kring ämnet Beatles contra Bach och resultatet blev en mycket klar seger för Bach. Det betyder inte, tackolov, att de olika musikalsika fronterna splittrar skolan. Möjligen kan man säga att de som sysslar med seriös musik ser med faderligt överseende på de popbitna.
Och vad är då pop? Den seriösaste moderna svenska musikform vi har, som ibland tar form av en happening, ibland blir en musikalsik explosion av Karl-Erik Welin, vinglar ibland på gränsen till popkonst. Mascots för sin del visar sitt musikaliska kunnande genom att skilja på pop och pop. Schlagers är falsk pop. Elvis Presley-popen är gammal vorden. Sen åtestår Liverpoolpopen och rythm´n blues. Beatles kommer från Liverpool. Och Mascots egen musik?
- Vi vill skapa en syntes av alltihop och utveckla den till något personligt.
Men popen är också en modefluga lika stark som någonsin ett klädmode kan vara. Man ska digga pop om man ska vara inne. Vem är självständig och mogen nog att vara annorlunda och trivas med det? Popen har en väldig makt just nu. Det skapar en märklig sammanhållning att man får stå bland jämnåriga och skrika sig hes. Med gitarrer och trummor spelar man av sig oro, protester, ensamhet.
Eller som Stefan säger:
- Trummorna har puls som går rakt in i blodet. Gitarrerna har klanger som sätter färg och rösterna låter fantasin spela. Man måste få hänga med i takten, måste få röra sig, ha kul, för ute är det mest cement, asfalt och oförstående vuxna. Pop är bra.
The Mascots bugar och tackar.
---------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Lördagen den 27 mars 1965
Trummorna har puls som går rakt in i blodet, gitarrerna har klanger som sätter färg, rösterna låter fantasin spela... Man måste få hänga med i takten, man måste få röra sig och ha kul, för ute är det mest cement, asfalt och oförstående vuxna. - Så säger en av medlemmarna i The Mascots, popbandet från Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm, som lyckats förena skivinspelningar och engagemang med hårt skolarbete utan att någon av de vitt skilda verksamheterna misslyckats.
En inte helt vanlig situation: de fyra i The Mascots, Anders Forsslund,
Gunnar Idering, Boffe Adolfsson och Stefan Ringbom gör ett uppehåll
i repetitionskvällens finslipning av egna kompositioner och ägnar en
stund åt andra kompositörer och anna musik.
SVERIGES enda musikgymnasium har just avslutat en högtidlig konsert i Adolf Fredriks kyrka och eleverna är på väg ut ur vapenhuset. Två små pigga fans får ögonen på något - titta, där går The Mascots!. En av flickorna, en tioåring som fått följa med för att höra storasysters klass sjunga, slinker ur mammas stadiga grepp och närmar sig idolerna bakifrån. Hon sträcker fram handen och rör vid den rock som är närmast, hoppar förtjust skräckslagen tillbaka när idolen vänder sig om. Hennes ögon glittrar... hon lyckades. Hon har RÖRT vid en Mascot!
För att begripa den triumfen måste man känna till två stockholmska och svenska aktualiteter: Mascots storhet. Och att popmusik är toppen. Mascots vann Nalens twistbandstävling för knappt et år sedan, fick engagemang på kvällar och veckoslut, fick göra skivor, hamnade på radions Tio i topp-lista med egenhändigt skrivna och komponerade Baby-Baby och har så småningom blivit ett av de populäraste popbanden i landet. Från början spelade de ihop bara för att de råkade vara skolkamrater som trivdes tillsammans och som diggade pop. När de anmälde sig till Nalentävlingen hade de visserligen spelat en tid och vunnit några förfinaler. Men efter segern blev de populära. De började komma brev och presenter (mest mascots, förstås), telefonsamtal och massor av flickor när de uppträdde.
Sent ska elevrådet glömma den skoldans dit man bett Mascots komma och spela utan tanke på att kamraterna på fritid blivit Stora. Den trånga danslokalen fylldes blixtsnabbt. Och hela kvällen steg gråtande böner i klagokörer från småflickorna på gatan utanför, där de förgäves bankade på dörren:
- Vi som har kommit ända från Sundbyberg...
Mascots bär upp all denna popularitet med god fattning. De tar vant och väluppfostrat emot för intervju i den Brommavilla där de inrett sin repetitionslokal. Fyra vänliga, välklädda Mods: Stefan Ringbom, Gunnar Idering, Anders Forsslund (det är han som bor i villan) och Rolf "Boffe" Adolfsson. De är 18 respektive 16 år. Boffe är yngst.
Gunnar och Stefan går i ring RIII4, Anders i LIII4, Boffe i RI3. Stefan är den som för ordet och som tillsammans med Gunnar skrivit de flesta av Mascots låtar. Gunnar bär grå glasögon. Anders är den som opponerar sig och Boffe den som skojar. För en utomstående kan förvirringen ibland verka total, för Mascots säger ofta ja när de menar nej och tvärtom. Det ingår i jargongen, som en Mascot Spécial och finns med i reklamen men som samtidigt är en sorts opposition mot allt som är vuxet och konventionellt i den märkliga situation de befinner sig. De vill också gärna få folk att tro att de spenderar alla sina inkomster på kläder.
- Jo tack, det går utmärkt i skolan. Vi är nästan bäst, i varje fall klarar vi oss.
- Nej, inga föräldrar har opponerat sig. De är så vana vid sånt här. Gunnar har en bror som spelar i ett annat popband och Boffe har en syster som sjungit i flickkören The Kays.
- Vi diggar Beatles.
Alla fyra tänker ta studenten och några läsa medicin eller bli tandläkare och alla är eniga om att musiken inte är någon ekonomiskt givande framtid. Ännu har ingen en tanke på att sluta skolan för att ägna sig helt åt popkarriären. I själva verket ger det dem en väldig trygghet att ha skolan bakom ryggen. Mascots kärlek till sin skola är fast rotad och de vet att de har en del av sin framgång att tacka den för. Visserligen är de alla musikaliskt begåvade, men det är i skolan de fått en grundlig och gedigen musikutbildning och en allsidig musikträning.
De började i musikklasserna efter två års vanlig småskola och fick då i klass 3, 4 och 5 hela sju timmars musikundervisning i veckan. Klass sex har 5 timmar och klass 7-8 har 4. Först i 9:e klass sjunker musiktimmarna till tre. Tre timmars musik har också gymnasiet. Men i de två högsta ringarna kan man välja musik som tillvalsämne och så har alla klasser en timmes körsång i veckan. Den som vill öva ensemblespel kan delta i frivillig orkesterträning under måndagens förlängda frukostrast, som är avsedd speciellt för symfoniorkestern. Av Mascots fyra medlemmar är dock Boffe den ende som spelar i skolorkestern.
En vanlig situation: The Mascots på scenen, det gungar i salen, oro,
protester, ensamhet sköljs bort - åtminstone för några timmar.
Men att samtidigt tala om Mascots och musikgymnasiet är som att diskutera Sverige med utgångspunkt från Anita Ekberg eller Ingo. Rektor Stig Gunnarskog medger att han ibland, inför allt som skrivs om Mascots popularitet kan inverka som svensk generalkonsul utomlands, när Sverige får publicitet genom Anita. Men han gläds med sina pojkar åt deras framgångar och tror nog att Mascots popularitet kan inverka förmånligt på rekryteringen till skolan, särskilt om det gäller att locka pojkar som elever. Att det någon gång är skolungdomar som visar sig i offentliga sammanhang verkar spännande. Rektorn har också själv bett Mascots medverka vid den unika musikfest för elever, lärare och föräldrar som musikklasserna anordnar i Blå hallen den 7 maj. Han betonar dessutom att skolan inte lägger sig i sina elevers fritidssysselsättningar, så länge inga trötta ögon i skolan varslar om att fritiden tar för mycket på krafterna.
Men naturligtvis vill inte skolan ställa sig bakom utbildningen av popartister. Pop är ett ord som givetvis aldrig nämns i undervisningen. I denna musikaliskt avancerade skola finns inget behov att gå genvägen över populärmusik som ofta sker i andra skolor. Däremot har jazzen givetvis den naturliga plats den förtjänar i modern musikundervisning. Musikgymnasiet vill mycket hellre låta sig representeras av seriös musik, vilket också sker i stor omfattning, fastän de förnämliga körgrupperna och kammarkvartetterna tyvärr inte blir lika omskrivna som popbanden.
Stefan Ringbom och Anders Forsslund.
Mascots ber att få förklara:
- Vi tycker fortfarande om allvarlig musik. Pop är ju en glad musikform. Pop är för oss som är unga. Man måste få dansa och det kan man ju inte till Beethovens symfoni i C-moll. Åtskilliga i musikplugget tycker som Mascots. Men det finns också stora grupper som aldrig lyssnar på pop. Elevrådet ordnade en diskussion kring ämnet Beatles contra Bach och resultatet blev en mycket klar seger för Bach. Det betyder inte, tackolov, att de olika musikalsika fronterna splittrar skolan. Möjligen kan man säga att de som sysslar med seriös musik ser med faderligt överseende på de popbitna.
Och vad är då pop? Den seriösaste moderna svenska musikform vi har, som ibland tar form av en happening, ibland blir en musikalsik explosion av Karl-Erik Welin, vinglar ibland på gränsen till popkonst. Mascots för sin del visar sitt musikaliska kunnande genom att skilja på pop och pop. Schlagers är falsk pop. Elvis Presley-popen är gammal vorden. Sen åtestår Liverpoolpopen och rythm´n blues. Beatles kommer från Liverpool. Och Mascots egen musik?
- Vi vill skapa en syntes av alltihop och utveckla den till något personligt.
Men popen är också en modefluga lika stark som någonsin ett klädmode kan vara. Man ska digga pop om man ska vara inne. Vem är självständig och mogen nog att vara annorlunda och trivas med det? Popen har en väldig makt just nu. Det skapar en märklig sammanhållning att man får stå bland jämnåriga och skrika sig hes. Med gitarrer och trummor spelar man av sig oro, protester, ensamhet.
Eller som Stefan säger:
- Trummorna har puls som går rakt in i blodet. Gitarrerna har klanger som sätter färg och rösterna låter fantasin spela. Man måste få hänga med i takten, måste få röra sig, ha kul, för ute är det mest cement, asfalt och oförstående vuxna. Pop är bra.
The Mascots bugar och tackar.
---------------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Lördagen den 27 mars 1965
AB Husqvarna Borstfabrik
VI ¤ Lördagen den 20 november 1965
SJ-reklamannons - 1965
VI ¤ Lördagen den 20 mars 1965
Premiär för Piteås Gågata / 1961
PITEÅ-TIDNINGEN ¤ 1961
Jimi Hendrix intervjuas / 1969
...helt i popdirektörernas garn
Jimi Hendrix på scenen - intensiv som sin musik. En exotisk uppenbarelse i blommig skjorta, snäva lila byxor, bar mage. Dynamisk, sensuell. Gitarren är som en levande organisk del av honom. Han lever med den. Improviserar fram höga, darrande, fräcka, sköna, levande toner. Väver in dem med sin speciella nakna, heta röst. Han ger sig själv hänsynslöst i sin musik. Man dras med, oemotståndligt...
Det är den bild publiken får av honom. Den bild tidningar och PR-män suger ut det mesta ur. Och den är sann, på sitt sätt. Men som alltid har bilden en baksida:
Annonserna basunerade ut "Jimis sista framträdande, gruppen skall upplösas". Biljetterna kostade upp till 30 kronor. Många skrapade sina januaritomma plånböcker för att höra Jimi en sista gång. De kunde ju inte veta att det var ett hänsynslöst reklamtrick, uppfunnet i smarta PR-mäns kassaklirrande hjärnor.
Jimi var helt i pop-direktörernas garn. En mänsklig guldgruva där de pumpat in sina pengar. Naturligtvis förväntade de sig utdelning. Hög utdelning. För dem är Jimi bara en sedelbunt. Besöket var planerat i detalj - av popdirektörer. Besöket i Sverige var stress, journalister, PR-män, opersonliga hotellrum. Planet landade 14.25. Presskonferensen började 16.00. Ingen tid att koppla av. Ett tjusigt rum på Carlton, vita dukar, förgyllda speglar. Beskäftiga PR-män. Och journalister. Fotografer. Alla beredda att kasta sig över Jimi när han kom in i rummet. Jimi kom. Pyntad med armband, ringar. Håret - ett stort burr. Han praktiskt taget leddes in. Placerades i en soffa. Svarade vänligt tio gånger på samma frågor, vänligt men utan entusiasm. Artigt, men med plågade undertoner. Munnen formade svar. Ögonen var deppiga. "Nä, vi har inte haft några planer på att sluta". "Ja, vi har varit i USA, 91 städer". "Nice to be back in Stockholm, jag gillar Sverige". Och hela tiden plåtades han. Jimi visades upp. Den världsberömde, den sexige, den fenomenalt gitarrspelande. Men människan Jimi, hur orkar han?
På kvällen - två konserter. Bakom scenen - journalister. Radion gör en intervju. En poptidning kör iväg med honom under pausen. Fotografer. Några fans. Arrangörer. Alla vill snacka med Jimi. Han pratar med än den ena än den andra. Står inte stilla många minuter. Får ingen stund för sig själv. Det kommer blommor - rosor. Jimi blir nästan oförklarligt glad. Läser kortet som var med. Ställer blommorna i vatten. Uppvärmningsbandet spelar och spelar. Alla blir otåliga bakom scenen. Äntligen dags för Jimis andra framträdande. "Inte riktigt så bra som förut", skrev någon rescencent. Undra på det! Inte en stund att koppla av. Människor som jagar, jagar varje stund. Ett överfyllt, rökigt rum bakom scenen. Kameror där man minst anar det.
- Men värst var det med de stirrande livlösa ansiktena på första bänk, sade Jimi, jag ville ge allt för att de skulle leva med i min musik, men det lyckades inte. Det gjorde mig desperat!
Jimi är trött, trött. Vi sitter och pratar avspänt på hans hotellrum. Men det är ingen idé att ställa frågor som är alltför privata, alltför banala. Jimi svarar bara inte eller svarar undvikande. "Politik, nä jag måste först hitta mig själv innan jag kan engagera mig. Min politik är min musik". "Syskon har jag, visst, jag vet inte längre hur många... Men allt det där har ju stått i tidningar tusen gånger förut. Jag orkar inte..." Sedan ångrar han sig att han varit brysk. Berättar om sig själv. Kopplar av. Hämtar sig långsamt efter konserten. Känner sig omgiven av människor som inte vill honom illa. Inte vill utnyttja honom. Hans ansikte utåt blir mjukare. Människan kommer fram - trött på alla dessa kommersiella tillställningar, alla dessa ständiga frågor, alla ytliga människokontakter.
- Det jag först ser till hos en flicka är om hon är mänsklig. Det är skönt när man träffar flickor som inte bara är masker... som vågar vara mjuka. Jag hade en gång en flicka i Göteborg... hon har väl glömt mig nu... man kan inte uppehålla relationer när man för ett så kringflackande liv som jag. Men jag är en äventyrare som far runt i världen för att släcka min törst efter spänning - och kanske för att hitta en flicka som jag kan slå mig till ro med... Kanske någon gång.
- Nu är jag så trött på allt... jag tappar bort mig själv, jag kan inte spela längre, jag blir förstörd av alla presskonferenser, alla onödiga störande moment. Jag får ingen tid för min musik... Snart skall jag åka tillbaka till England, bara tänka på mig och min musik ett tag... Koppla av... Höra skägget växa.
Och sedan, Jimi? Börjar karusellen igen? Turnéer, intervjuer, allt det du inte orkar med. Man kan inte låta bli att tänka på vad du skulle kunna åstadkomma utan allt detta.
- Jag vill ta min gitarr, gå in och spela - och sedan försvinna. Bort från frågor och människor.
Klockan tio på morgonen, dagen efter konserten for Jimi vidare. Till ett nytt hotellrum. En ny scen. En ny presskonferens med ständigt samma frågor.
-------------------------------------------------------------------------
VI ¤ Den 15 februari 1969
Marilyn Monroe dog efter överdos av medicin / 1962
¤ Marilyn Monroe har avlidit i en ålder av 36 år.
-------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.storstore.com
¤ LOS ANGELES. Filmstjärnan Marilyn Monroe avled på söndagsmorgonen till följd av en överdos av sömnmedel, meddelar undersökningsdomarämbetet i Los Angeles. Dödsfallet konstaterades kl 3.40 på söndagsmorgonen. En talesman för undersökningsdomarämbetet omtalade att miss Monroe avled i sitt hem i Brentwood, en förstad till Los Angeles. Hon hittades av sin hushållerska. Två privatläkare tillkallades genast, men de kunde bara konstatera dödsfallet samt underrätta undersökningsdomaren.
Så sent som på lördagen hade en läkare skrivit ut ett tablettrecept åt miss Monroe. Flaskan återfanns på söndagsmorgonen tom. Det är ännu inte klarlagt vad för slags tabletter det rör sig om. Polisen utgår vid sina undersökningar från att miss Monroe tagit en alltför kraftig dos av tabletterna. Den 36-åriga blonda "bystdrottningen" hade för någon tid sedan blivit löst från sitt kontrakt för inspelningen av filmen "Somethings got to give", sedan hon enligt bolaget upprepade gånger brutit mot kontraktet. Miss Monroe var gift tre gånger - först med Los Angeles-polisen James Dougherty, sedan med baseballspelaren Joe DiMaggio Jr. och sista gången med skådespelsförfattaren Arthur Miller.
¤ Joe DiMaggio Jr.
-----------------------------------------
Bild: www.wikipedia.com
TVÅ LÄKARE KALLADES
Marilyns hushållerska berättade för polisen att hon såg att det lyste i filmstjärnans rum vid midnatt, och när ljuset fortfarande var tänt tre timmar senare anade hon oråd och tänkte gå in och se efter vad som stod på. Då hon fanns att dörren var låst ringde hon till Marilyns läkare, dr Greenson, som kom vid 4-tiden på söndagsmorgonen. Han kunde inte heller öppna dörren och fick inget svar när han ropade på Marilyn. Han tillkallade en annan läkare, dr Engleberg, och sedan de trots förenade ansträngningar inte lyckats få upp dörren klättrade de in i sovrummet genom ett fönster.
¤ SJUK SENASTE ÅRET
Sedan hennes äktenskap med Arthur Miller upplöstes i januari i fjol sågs Marilyn ofta i sällskap med sin förre man Joe DiMaggio, men hon förnekade att de tänkte gifta sig på nytt. Marilyn hade de senaste året tillbringat olika perioder på sjukhus. Förra sommaren fick hon gallblåsan bortopererad i sista minuten och dessförinnan hade hon vårdats på sjukhus i en månad för "psykisk och fysisk utmattning".
¤ Nedersta bilden, ur filmen "Flickan ovanpå" från 1955, mot Tom MacKenzie.
Billy Wilder regisserade.
¤ MODERN "RÖDHÅRIGA KVINNAN
SOM BESÖKTE HENNE NÅGON GÅNG"
Marilyn Monroe föddes den 1 juni 1926 i Los Angeles och hette som flicka Jean Mortenson (eller Baker). Hennes mor har identifierats omväxlande som Gladys (Monroe) Mortenson och Gladys Pearl Baker, och det är troligt att hon fick ett psykiskt sammanbrott strax efter flickans födelse. Under sin barndom adopterades Marilyn inte mindre än tolv gånger av olika familjer. Däremellan vistades hon på ett barnhem i Los Angeles. Sin mor kom hon endast ihåg som "den rödhåriga kvinnan" som besökte henne ibland.
¤ Marilyn Monroe med sin tredje make författaren Arthur Miller.
-------------------------------------------------------------------------------
Bild: www.hpvf.com
¤ BÖRJADE SOM FALLSKÄRMS-
KONTROLLANT
Marilyn gifte sig med Dougherty kort efter det att hon fyllt 16 år. En brytning inträffade 1943 då Dougherty tog anställning vid amerikanska handelsflottan och skilsmässan blev definitivt strax efter kriget. Under krigsåren arbetade Marilyn först som fallskärmskontrollant och därefter som sprutlackerare på en flygplansfabrik i Los Angeles. Efter kriget blev hon fotomodell och hennes fotografi återfanns på omslaget till åtskilliga tidskrifter. Detta ledde till att hon erhöll kontrakt på ett år med filmbolaget 20TH Century Fox. Hon fick en biroll i en film men det avsnitt där hon medverkade klipptes bort och kontraktet förnyades inte.
Därefter återgick Marilyn till sysslan som fotomodell innan det stora genombrottet kom i början på 50-talet. Bland hennes filmer märks "Flickan ovanpå", "Asfaltdjungel", "Prinsen och balettflickan" och "I hetaste laget". In en intervju med den amerikanska tidskriften Life, som publicerades den 30 juli, sade Marilyn att det var en lättnad att "vara slut". Hon liknade berömmelsen vid kaviar - "den är god, men man tröttnar på att äta den varje dag till alla mål". Hon gav intervjun kort efter det att hon avskedats av 20TH Century Fox som förklarade att hon bara sporadiskt infunnit sig till inspelningarna av filmen "Something´s got to give".
- Jag ägnar mig numera åt mitt arbete och jag umgås med de få människor som jag verkligen kan lita på, sade Marilyn vidare i Life-intervjun.
¤ I succéfilmen "I Hetaste Laget" som kom 1959, spelade Marilyn
mot Jack Lemmon och Tony Curtis.
-------------------------------------------------------------------------
Bild: www.kingkongkoll.wordpress.com
¤ LÄKARNA MÅSTE BRYTA SIG IN
I RUMMET
Polisen i Los Angeles omtalade att filmstjärnan hittades död i sin säng med täcket uppdraget över axlarna. Läkarna måste bryta sig in i sovrummet genom ett fönster då dörren var låst inifrån. Nattduksbordet var fullt av medicinflaskor, däribland den tomma tablettflaskan, som senare befanns ha innehållit sömnmedlet Nembutal.
¤ OLYCKSHÄNDELSE ELLER
SJÄLVMORD?
Coronern har tillsatt en kommission av läkare och psykiatriker som skall utreda huruvida filmstjärnan begick självmord eller om dödsfallet berodde på olyckshändelse. Resultatet av utredningen blir troligen inte klar förrän om en vecka.
--------------------------------------------------------------------------
Text: PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Måndagen den 6 augusti 1962
Opel Rekord & Volvo Amazon
SE ¤ Den 14 november 1968
Erik Carlsson "På taket" / 1965
SE ¤ Den 19 augusti 1965
