Roger Lindqvist

 

 

Ridån gick upp för Lucia-underhållningen i Palmgrenska skolan i Stockholm. På scenen stod en pojke. Pojken hette Per Myrberg och var i 17-årsåldern. Det var första gången han spelade teater så lite nervös var det ju även om publiken bara bestod av skolkamrater, lärare och föräldrar. Pjäsen, en dialog uttryckt ur en roman, började. När Per och hans motspelerska utväxlat några repliker reste sig en bastant lärarinna och gick fram till scenen.

    - Hööögre, sa hon. Ni måste tala högre. Hon ansträngde sig inte att viska diskret utan ropade snarare ut sin uppmaning. Stackars Per vred sig. Han hade aldrig tidigare känt sig så generad. En gång till under pjäsen klampade lärarinnan fram och skrek "Hööögre!" till Pers förtvivlan.

 

Det var alltså Pers första upplevelse av att stå på en scen. Första gången som åskådare i en teatersalong blev samma besvikelse. Pjäsen ifråga gick i vilda-västern-stil och gavs av skolbarnsteatern. Prärien bestod av knarrande golvtiljor och träden av platta pappbitar.

    - Jaså, är det så här teater är, tänkte Per missmodigt.

Efter att ha haft tråkigt på teatern ytterligare ett par gånger vände han ryggen åt denna konstart. Under fem år vägrade han stenhårt att sätta sin fot i en teatersalong. När Per sen en dag berättade hemma att han kommit in på Dramatens elevskola kom det som en fullständig överraskning för mamma, pappa och storebror Myrberg. De kände till hans dåliga förhållande till teatern och kunde givetvis aldrig drömma om att han själv skulle bli skådespelare.

    - Jag kan inte svara på varför jag blev skådespelare eller när tanken föddes hos mig, berättar Per. Jag vet bara att mitt intresse för teater stimulerades genom främst Almquists "Amorina" och Tjechovs "Björnen". När jag låg i lumpen hade jag tid att tänka över min framtid och det var väl då jag bestämde mig.

Det tog inte så lång tid för Per att skaffa sig en position inom svensk teater. Men han är inte nöjd med sig själv. Åtminstone inte konstant.

    - Jag är säker på att jag är en habil skådespelare, sa han och suckade. Men vem vill bara vara det. När jag upptäcker att jag är en habil skådespelare vill jag inte fortsätta.

 

Vem kan då övertyga Per om att han är bra i sitt yrke. Ja, recensenterna kan det definitivt inte. Deras omdöme litar han inte på - oavsett han får beröm eller negativ kritik. Det skulle i så fall vara publiken som får Per att känna sig nöjd. Han är mycket känslig på den punkten.

    - Jag kan nästan känna innan ridån gå upp om publiken är följsam. Den ska vara som en tennisboll. När skådespelaren säger en rolig replik, slår ett slag med racketen, ska den lyfta sig i ett snärtigt skratt. Sen gäller det att fånga in den i rätt ögonblick. Gör man inte det blir publiken förvirrad och splittras.

 

Lilla teatern, (där Monica Zetterlund f. n. uppträder), som Per gick över till från Dramaten, måtte passa utmärkt. Här har han tillfälle att i stor utsträckning välja sina roller. Han vill ha möjligheten att kunna tacka nej till en roll. Det var därför han avböjde när SF lockade med ett fint kontrakt. Per var tveksam innan han bestämde sig för den senaste rollen i "Älskarinnan". Han tyckte vid första genomläsningen av manuskriptet att den unge mannen verkade velig. Det är han nu inte - ynglingen i filmen alltså. I grund och botten har han stora likheter med Per själv. Ensam, lite vill i tillvaron, känslig, växlande till sinnesstämningen, en aning bitter. Ja, det är Per också.

    - Som de flesta skådespelare är jag bitter, avslöjade han. Jag kan inte konkret uttrycka vad jag väntat mig av livet men det har i alla fall inte blivit så. Man räknar liksom inte med den hårda verkligheten, inser inte hur mycket som beror på slumpen. Men det får man erfara gång på gång och illusionerna brister en efter en. Man känner då bara tomhet - en slags själslig baksmälla.

 

Men det innebär ju inte att han är blind  för det ljusa i tillvaron. När Per kopplar av och har det skönt brukar han läsa. Strindberg har betytt en hel del för honom. En annan trevlig avkoppling är bio. Han brukar gå på söderbiografen Mona. Det är oftast bara Per och ungarna i Götgatabacken i salongen. Han tycker om de B- och C-filmer som visas där för att regissörerna verkar så ambitiösa. Per är road av vilda-västern-filmer också. Men det ska vara gamla, fina historier om Wyatt Earp och Jesse James. Han gillar inte de moderna cowboy-filmerna där man försöker skapa nutidsproblem. Den anknytningen är onödig, tycker han. Vilda Västern förr är intressant nog i sig själv.

 

"Älskarinnan" var som sagt den senaste filmen. Tidigare har Per spelat i "Lustgården" och "Domaren". Rollen i den sistnämnda är han mest nöjd med. Den första filmrollen Per hade var Erik i "Värmlänningarna", som spelades in 1957. Nu har han återupplivat filmdebuten genom att göra Erik i TV-teaterns "Värmlänningarna" som sänds på annandagen. Helena Brodin spelar Anna och Åke Grönberg Löpar-Nisse.

    - Jag tycker om "Värmlänningarna" om man tar den för vad den är - ett folkspel, sa han. Typerna i den är platta och man bör inte försöka få dem intressanta genom att ge dem en modern anstrykning. Den här gången spelar jag Erik naivare, vilket jag tror är rätt.

PS! För den 29-årige Per Myrbergs beundrarinnor: Han är gift sedan 1960 och har tre barn. DS.

----------------------------------------------------------------------------------

BILDJOURNALEN ¤ Den 18 december 1962.

 

¤ Tack Marilyn Monroe. Tack för så mycket du gett oss. När du i förra veckan, 36 år gammal och trots berömmelse, rikedom och skönhet, beslöt dej för att gå ur världen var vi många som ville sluta upp kring ditt minne och bara i all enkelhet säja tack. Det tack vi ville säja var inte ett tack med pompa och ståt. Inte ett tack för att du var, som det hette i en nekrolog, "en skådespelerska av betydenhet och en karaktär att akta". Allt det där är säkert sant. Lika sant som att du blev vårt tidevarvs sex-symbol och fick pojkar att gapa munnarna ur led och flickor att krossa speglar av avundsjuka.

 

¤ Nej, tacket vi ville säja var för att du på en och samma gång var både den ogripbara sagofiguren och tjejen mitt ibland oss. Det fina med dej var att det fanns sånt liv i dej. Inget himmelskt, historiskt, högtidligt liv,. Utan samma liv som vi förknippar med vår egen bråkiga, bullriga, raspiga, trasiga, festliga, glada vardag. Fast det stod stjärnglans kring dej kunde vi - bildlikt - ta i dej. I bitarna som blev helheten, ditt liv, känner vi igen bitar från våra egna liv. Du kom till världen ovälkommen. Din far övergav dej, din mor hamnade på mentalsjukhus, fosterföräldrarna blev många och skuffade dej hit och dit. - Men vi ser det inte som upptakten till ett ödesdrama utan tänker på tjejen på fiket eller kompisen i klassen vars liv också haft en knackig start. Likadant var det nu senast, när du tvingades lämna ditt jobb vid filmbolaget. Vi såg dej inte som drottningen som måste abdikera utan som tjejen som fick sparken och vi mumlade för oss själva: Chefer är sej lika.

 

¤ I allt vad du gjorde såg vi oss själva. Dina drömmar var våra. Ditt famlande var vårt. Du gifte dej med första bästa kille och ville bli en god och duktig husmor. Tusen flickor har gjort på samma sätt. Men du ville mer och vem vill inte mer när man är ung och klär i trånga jumprar och blodet rinner varmt. Du gifte dej med en annan kille med du skilde dej för att han bara kunde prata idrott och du gifte dej med en tredje man även det äktenskapet gick i kras för du kände dej främmande i hans skärpta, intellektuella värld. Är inte det också det vår egen dröm - att få leta efter livskamrater på så skilda håll som möjligt? Vi famlar runt och hoppas på något mer. Naturbarnet vill bli djuping, raggarbruden vill bli herrgårdsfröken. Och för dej, Marilyn, räckte det inte med att vara en firad sex-bomb, du ville bli en allvarlig och aktad skådespelerska. När man skrattade åt dina planer tänkte du som vi, att jag ska minsann visa dom, och när du lyckades hade du väl samma sköna känsla av triumf som vi, när något går oss väl i händer.

 

¤ Du formade inte ditt liv målmedvetet och taktiskt. Hade du gjort det hade din historia blivit antingen en sedelärande succéberättelse eller en avgrundslik tragedi. Och du hade fjärmat dej från oss och blivit en porslinsdocka bland andra i kabinettet av vår världs berömdheter. Nu späckade du i stället ditt liv med infall och förvirring. När du befann dej i karriären var det du själv som höll på att krossa den. Du fotograferade dej naken för att klara en bilavbetalning. När du blivit seklets vamp och man tog för givet att du bara var en dum blondin visade du att bakom blusliv också rymdes själsliv. När du blivit erkänd som en sofistikerad komedienne blev du lycklig över att höra grabbarna i gathörnen lägga upp busvisslingar efter dej. När du skulle göra din come back men tyckte att jobber var trist gjorde du som många av oss också gjort, du skubbade och du kom för sent och du försökte gömma dej bakom sjukintyg. Upp och ner. Hit och dit. Drömmar blev sanna, förhoppningar grusades. Sånt var livet för dej. Sånt är livet för oss.

 

¤ Vi slipper få dej som historien om flickan som började med två tomma händer - och mindre än så - och rusade i väg till de ärans tinnar, där man både får trycka drottning Elizabeths hand och sjunga "Ja må han leva" på president Kennedys födelsedag. För du gav oss ett olyckligt slut på historien. Men vi slipper också att få din historia som en moralkaka om att pengar inte skänker lycka och att berömmelse är strunt. Ty du var själv den första att visa att du sökte efter så mycket annat; trygghet och lycka. Historien är bara den: Du sökte tryggheten och lyckan på många sätt och på många håll. Du fann den inte.

 

¤ En gång för några år sen fick en flygmaskin du åkte i motorstopp och det var risk att planet skulle störta. Du frågade ditt ressällskap: "Vad tror du att dom skriver på min gravsten?" Han vågade inte gissa. Och du sa: "Jag slår vad om att det blir, HÄR VILAR MARILYN MONROE - BYST 98, MIDJA 56, HÖFT 97"

 

Det blir inte det texten, Marilyn. Vad det blir i stället vet vi inte, men vi grabbar som visslat åt dej på biodukar och tjejer som blondat håret till samma ton som du, vi raggare och djupingar, glädjespridare och tråkmånsar, turgubbar och olycksbarn, vi alla som åker i samma livets berg- och dalbana som du, skulle vilja resa den här: "Här vilar Marilyn Monroe - älskad därför att hon var en av oss".

Det är vårt tack.

-----------------------------------------------------------------------------------

BILDJOURNALEN ¤ Den 15 augusti 1962.

 

 

 

 

 

 

 

BILDJOURNALEN ¤ Den 29 april 1969.   

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SNOPPORNA - Siw Malmkvist, Ann-Louise Hanson och Anna-Lena Löfgren.

PS. Drygt 50 år senare, kan jag härmed avslöja att jag som 5-åring var väldigt

förälskad i Anna-Lena Löfgren. /Roger.

Nya Shanes låg på Svensktoppen den 8-22 juni 1969 med "Doktor E. Munk".

Av originalmedlemmarna var det endast Tommy Wåhlberg som fanns kvar.

Detta i sällskap med Luleåkillen Lennart Grahn som kom in i gruppen något

efteråt. Kit Sundqvist ersatte Staffan Berggren 1966. Även trummisen "Torra"

Rautio var vid den här tidpunkten borta, så också basisten Svante Elfgren.

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

 

 

BILDJOURNALEN ¤ Januari 1963.

 

Claes-Göran Hederström blev vida känd, när han vann den svenska

melodifestivalen 1968. Låten han sjöng: "Det börjar verka kärlek banne mig"

var en produkt av låtsnickaren tillika journalisten Peter Himmelstrand.

--------------------------------------------------------------------------

BILDJOURNALEN ¤ Den 3 april 1968.