Roger Lindqvist

 

NORRA VÄSTERBOTTEN ¤ 1961

 

VI ¤ Lördagen den 20 november 1965.

VI ¤ Den 13 september 1969.

VI ¤ Den 19 april 1969. 

VI ¤ Den 11 september 1965.  

redaktör Åke Löfgren och från tidningen VI redaktör Elly Jannes.

 

 

Cornelis mår verkligen inte särskilt bra. Blodförgiftningen håller visserligen på att släppa och febern är nere i trettioåtta men vänstra armen är fortfarande uppsvullen som en korv. Han har hosta och när han hostar ekar det dovt nerifrån hans väldiga kagge. Febern får honom att svettas och hans ögon är lite rödsprängda efter en natt med Hep Stars, som kom upp till honom i går kväll på hans hotellrum och som gick härifrån i morse.

 

Han är glad åt Taube-stipendiet men han undrar vad Evert Taube egentligen tycker om honom. Han känner visserligen Evert Taube. De brukar träffas ibland på Freden och prata och en gång har Cornelis sjungit "Vals på Sunnanö" för Evert. Men man vet ju aldrig. Och vad skall folket i kooperationen säga, frågar han. Jag, en man som supit och stått på, och som även sjungit med kommunisten Hermansson. Här nere i Malmö har han nu titelrollen i "Fiddler on the Roof" på Stadsteatern. På omvägar har han fått höra varför inte den fina publiken kommer, borgarna i de fina kvarteren utåt Limhamn.

 

Det är Cornelis som sjungit med kommunisten Hermansson, säger man. En sådan person går man verkligen inte och ser på teater.

    - Nu är det en annan publik som kommer. Det är unga typer som kommer in i bänkarna och för ett jävla liv ibland. Hej, Cornelis ropar de när jag kommer ut på scenen. Det är skön stil. Då får man alltid vänta tills dom lugnat ner sig och man kan börja spela.

 

Han vet inte mycket om sin publik, om vad det är för folk som gillar honom. Hans låtar är för mariga för Svensktoppen, det är för många ord i texterna. "Felicia-Adjö" var uppe och testades på Svensktoppen men det gick inte bra. Nej, Svensktoppen är något som man lugnt kan ge fan i.

 

En gång litade han på vänsterfolket, att dom var på hans sida. Att dom skulle ställa upp och hjälpa honom i det stora dödskallebråket med Sveriges Radio som alla trodde skulle knäcka honom. Det var då han hade upptäckt att arkivkorten på hans låtar hade en dödskallemarkering. Han fick också genom en läcka veta att det fanns en lista där hans låtar stod bland dom som inte borde få spelas utan att de först annonserades som farliga för att folk skulle ha chans att stänga av. Det var 1966 och Cornelis sa upp bekantskapen med radion varmed han förbjöd allt vidare spel av hans låtar. Han hade hoppats på en stor principdebatt om underhållningen i radion där de radikala organisationerna och de andra artisterna skulle hänga på. Men dom föredrog att ligga lågt.

    - Tidningen Gaudeamus på Stockholms Universitet lovade visserligen att hjälpa mig men bara om jag skrev på ett upprop mot Afrika. I den stilen var det. Metronome var glada att anullera kontraktet med mig. Dom menade att jag skrivit under min dödsdom när jag bröt med radion. Dom enda som var justa var egentligen radion där man gjorde allt för att hjälpa mig tillbaka och det är klart att dom får spela mina skivor. Alla får spela mina skivor. Georg Eliasson också.

 

Nu spelar han teater. "Fiddler on the Roof", en pjäs om en jude. Blandad kritik, trevlig publik men framförallt fin musik.

    - Man har hackat på mig för att jag spelar med i ett som man säger proisraeliskt stycke. Det är studenterna i Lund som frågat hur jag kan spela med i en sådan pjäs när jag borde veta hur folket i arabvärlden lever.

    - Vad svarar man på sånt?

    - Man kan aldrig veta var man har folk. Därför skall man inte forska efter för vilka man sjunger.

    - Jag kan bara arbeta som jag tror att det måste vara. Det är det enda som håller.

 

Han bor i Malmö. Det blev för mycket i Stockholm. Dödskallebråket, rattfyllan och skilsmässan. Han hade stor kåk på Resarö och lägenhet i stan. Allt är borta. Nu lever han på hotell och det enda han äger är en ny stereoanläggning plus en massa skivor. Ett kort på hans son ligger framme på bordet. Cornelis tar upp och tittar på det ibland. På väggen bakom soffan hänger en tofé, guldskivan han fick förra året. Vi pratar musik och lyssnar. Beatles och Bob Dylan. Cornelis kan alla texterna. Han beställer upp whisky. Det börjar strömma upp folk, hans regissör Pierre Frenckel; några brudar som regelbundet brukar titta till Cornelis och som nu under de stora feberattackerna suttit vid hans säng och baddat hans panna. Han sitter i soffan med armarna om dem och skjortan uppknäppt och den väldiga kaggen blottad. Oj vad dom tycker om honom. Cornelis, ditt blod har man förgiftat, men ditt hjärta står öppet och när du sjunger eller skrattat ekar det nere från din väldiga renässanskagge.

 

Vi spelar hans senaste LP, den kanske bästa. Det är låtar han skrev när han kom ner till Rio de Janeiro för att spela in "Svarta Palmkronor". Han upptäckte samban.

    - Jag träffade mycket sambafolk. Jag bröt foten och blev liggande i tre veckor ner i den kåk jag hyrt nere vid stranden. Det kom alltid folk och det spred sig ett rykte att jag var en trubadur, un trubaduro. Då kom sambakillarna, en efter en, med maracas och bongotrummor. Jag låg med min gipsade fot i vädret och vi höll igång och spelade för jämnan.

    - Som dom kunde spela. Och där med foten i vädret skrev jag alla låtarna på skivan. Melodierna plockade jag upp, fragment och flisor som jag byggde om. Det kan man ju får göra. Evert Taube har ju varit rätt bra på det, och Bellman tog ju melodier var han kunde hitta dem.

 

 

Han talar om sin LP. Man gör en om året. Det är som att göra en roman, eller en diktsamling. Sen kan man vila tre månader men sen måste man börja tänka på nästa. Skulle man ta sig ett sabbatsår? Nej, sabbatsår är något som Ingmar Bergman hittat på. Det är nog bara att hålla igång. Vi hör "Deirdres Samba" i Cornelis nya stereoanläggning. Musiken fyller hela rummet. Ute är himlen blå. Det är vår och om inte Cornelis blod var förgiftat skulle vi kunna gå en sväng på stan. Nu lyssnar vi.

 

 

Han börjar dansa solo för flickorna. De sitter i soffan och tittar på Cornelis som dansar i sin ryska pälsmössa. Han har feber och hans blod är förgiftat men han rör sin väldiga kropp nästan graciöst. Kanske man borde stoppa honom. Du måste leva länge till Cornelis, du har många LP kvar att göra, vi behöver dig. Det är fem år sedan han började nu. Han kom till Sverige från Holland 1949. Han var tolv år och började i ett svenskt plugg. Tog realen. Gick på sjön. Gick in i socialvården och skrev reglementsvidriga rapporter som sprängde formulären. Han lyssnade på Josh White och på George Brassens. Började göra egna låtar i början på 60-talet. Sjöng utan pröjs men märkte att folket diggade honom.

 

1964 kom första LP:n. Resten vet ni. Han far ibland tillbaka till Holland. Sjunger in låtar på holländska och folk därnere ver väl ungefär vem han är. Men det är något annat att skriva. Svenskan är mer melodisk, säger han. Mycket av det han skriver nu har han släpat med sig genom åren. Var finns Saskia nu, hon som fått sig en låt tillägnad på den senaste LP:n?

    - Medan jag gick på Socialinstitutet brukade jag sitta varje dag på ett ölfik på Mosebacketorg. Där ligger en konstbod nu. Där fanns en flicka, en sevitris som sedan blev vindögda Saskia i min låt. Hon var fin, med ett vitt förkläde. Det var något med hennes ena öga, det var alldeles svart, gubbarna tråkade henne om jag minns rätt för det där ögat. Vi pratade mycket hon och jag. Hon var intresserad av måleri. Med mig som var en holländare pratade hon mycket om Rembrandt. Vad hette gentligen Rembrandts hustru, frågade hon. Hon hette Saskia, svarade jag.

    - Det är länge sedan nu. Inte kommer hon ihåg mig. Jag var mager på den tiden och hon hade inga pengar. Kanske fattar hon när hon hör min låt att det är om henne jag sjunger.

 

 

Det är en kärlekslåt som Evert Taube nog skulle gilla.

-----------------------------------------------------------------------------

VI ¤ Den 15 mars 1969.    

 

----------------------------------------------------------------------------

Tack för bilden, Per-Olof! 

 

ASSAR RÖNNLUND Svenska Dagbladets guldmedaljör 1962.

 

 

 

Sverige har fått ett nytt stjärnskott inom filmbranschen. Det är 21-åriga Britt Eklund från Östermalm i Stockholm. Hon upptäcktes av den kände regissören Daryl Zanuck på Via Veneto i Rom och fick ett sjuårskontrakt med filmbolaget 20th Century Fox. Dessförinnan hade hon dock spelat in ett par filmer i Rom, bl. a. "Låt oss tala om kvinnorna" med Vittorio Gassman och "IL Commandante ". Premiärfilmen hos det nya filmbolaget blir "Dessa strålande män med sina flygande maskiner". (28/1 1964).

 

 

 

 

För första gången på många år genomförde nationaltrubaduren Evert Taube, 79 år, den 20-27 oktober en riksomfattande turné. Han gjorde också en avstickare till Köpenhamn där han genom åren firat många och stora triumfer. Bakom arrangemanget stod Gröna Lund i Stockholm.

 

Turnén blev inte riktigt den lysande Eriksgata man tänkt sig. I stor utsträckning svek publiken och på ett par platser kunde man rentav tala om fiasko. I Malmö lockade t ex Taube show blott ett par hundra personer i en lokal som rymde 3 000.

 

Turnén sträckte sig över Örebro, Jönköping, Göteborg, Kristianstad, Malmö, Lund och Köpenhamn. I programmet ingick förutom nationaltrubaduren/poeten själv också sångkören "Rospiggarna", fyra dansare och sex musiker. Fanfartrumpetare föregick den stores entré på varje plats.

 

Taube sjöng och reciterade. På den artistiska finessen fanns i allmänhet intet att anmärka och Taube föredrog, till publikens förtjusning, många av sina odödliga slagnummer. Han spelade ut hela sitt register. I Kristianstad kom han i dispyt med en pressrepresentant, som utsänts att recensera det taubska framträdandet, trots att hon "inte tillhörde sin tidnings kulturavdelning", som Taube uttryckte det.

 

Bäst lyckades föreställningarna i Göteborg och Lund. I den senare staden agerade Taube mera som poet än som trubadur och det gick, av det stormande bifallet att döma, hem direkt i lärdomsstaden. Bifallets vågor bar dock icke längre än till Köpenhamn, där presskritiken blev bister och i något fall fruktansvärt nedgörande. Den taubska eriksgatan blev ett ekonomiskt bakslag för arrangörerna.

""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""

 

 

 

¤ Samfällt suckade man under juli 1967: VILKEN VÄRME! Och vilken semester! Bara sol och sol och slut på glassen och slut på drickat. Och sällan var vi så solbrända som då.