Roger Lindqvist

"Slå på strömmen till mottagaren tio minuter före programmets start.

Låt mottagaren vara tillslagen och stabilisera sig innan några juster-

ingar göres. Kontrast och ljusstyrka inställes så att de åtta grå fälten,

som ligger i rad inom den minsta centrumcirkeln i bilden, bildar en

jämn gråstege".

-------------------------------------------------------------------------------

Norra Västerbotten den 25 september 1964.

Ett barnprogram från min barndom som ännu finns i mitt minne är, "Pellepennan och Suddagumman" från 1965. Gunnel Linde hette upphovsmannen/kvinnan, och Ulf Löfgren tecknade. Jag tror t.o.m. att det var denna serie på sex program som gjorde mig intresserad för att teckna.

Norra Västerbotten den 19 februari 1965.

Piteå Tidningen den 23 december 1967.

En TV tablå från julhelgen 1967. Så här fyrtio år efter, kan det tyckas rätt löjligt när man kollar det utbud som Sveriges Television serverade. Men då kändes det både spännande, tufft och häftigt att slå sig ner framför vår svartvita mottagare, för att följa ungdomsthrillern Kullamannen. Julaftonen visades också den engelska serien Forsyte sagan, som min mor följde med stort intresse. Så pass stort, att även jag blev "smittad". Adventskalendern det här året, var berättelsen om gumman som blev liten som en tesked: Teskedsgumman, som för mig framstår som den absolut bästa kalender som visats.

Även Saltkråkan visades på julafton. Och så naturligtvis Kalle Anka, med Piff och Puff och inte att förglömma Bengt Feldreich, som tillsammans med Benjamin Syrsa sjöng, Ser du stjärnan i det blå. Hyland dansade kring granen, och sen, ja, sen så var det roliga över.

Juldagen bjöd på amerikansk långfilm: Hans vän flicka, som jag vill minnas att jag såg. För de vuxna sändes Musikfrågan med Sten  Broman, ingen höjdare för en tioåring, så förhoppningen stod till Annandagens äventyrsfilm; Scaramouche, med bl. a. Stewart Granger, Mel Ferrer och Janet Leigh. Kvällen avslutades klockan 23:40, och sen så var det obönhörligen, God natt och sov så gott! Ja, så kunde det alltså ta sig ut en julafton anno 1967.



---------------------------------------------------------------------------------


---------------------------------------------------------------------------------


-------------------------------------------------------------------------------
Piteå Tidningen den 23 december 1967.

"Den omåttligt populära popgruppen The Monkees får vi se i vår

i en TV-serie.

Popvännerna och det är förvisso många fler sedan det nu blivit - inne -
också bland pappor och mammor att hoppa opp och poppa, kan se fram
mot en rik och meningsfull vår och sommar i TV. Beatles och Monkees
konkurrerar på stort sett samma villkor om publikgunsten".

------------------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 1 mars 1967.

...........................................................................................

---------------------------------------------------------------------------

------------------------------------------------------------------

Norra Västerbotten den 23 december 1967.

Idag kom en julhälsning från kusin Åsa med familj. (Tack Åsa). Då gick tankarna osökt till den tid i livet när vi hela tjocka släkten brukade samlas hos varandra. Det gör vi ju än idag, men skillnaden är att många av de nära och kära, inte längre finns ibland oss. Vår mormor och morfar är borta, så också Åsas mor och far. Även min pappa är avliden, så också våra mostrars män, Sune och Gösta. Vår morbror Lennart gick bort i november. Samtliga kusiner har idag egna familjer, vilket gör att något julfirande emellan oss inte längre existerar. Men det fanns en tid, när vi gladdes åt varandra i juletid. Vi möttes över dignande julbord, skrattade, diskuterade, såg på Kalle Anka tillsammans, umgicks och så det bästa av allt, julens höjdpunkt: Jultomten med alla klappar!

...........Julen 1968............

Julgemenskap hos min moster Elly med familj. Herrarna som
sitter i soffan är fr. v. morfar Sanfrid, Lars-Eric Lidman min kusin,
Henning Höglund sambo med min syster, stående, Gösta Lidman,
pappa till Lars-Eric.


Kusinerna Robert Nilsson och Roger Lindqvist. Så fort vi träffades
Robban och jag, väntade alltid nya äventyr bakom hörnet.


Min syrra Gerd och min mor Maj-Gerd. Som syns på bilden så har
damerna "tagit hand" om disken.


Min pappa, John, i prydlig vit skjorta och slips.


Varför denna blick? Tittar de möjligtvis upp på någon tjusig lampa i
Roberts rum? Fr. v. Malin Lidman, min moster, John och Maj-Gerd
Lindqvist, mina föräldrar.

.....................Julen 1970.......................

Julen 1970 firades hemma hos Malin och Gösta Lidman i Blåsmark.
Vid bordet syns morfar Sanfrid, min syster Gerd, och Åsas och
Nonnes föräldrar Olle och Linnéa Dagbro. I dörröppningen står
Gerds sambo Henning Höglund, och till höger en liten kille med
kamera som faktiskt är jag.


Och här så kryllar det med folk. Gösta och Kent Lidman, Elly Nilsson,
Gerd Lindqvist, Sanfrid Lundgren. Med ryggen mot kameran min moster
Linnéa Dagbro.


För att citera en bekant figur på julafton - Benjamin Syrsa -
"Från oss alla, till er alla, en riktigt God Jul!

----------------------------------------------------------------------

-"Blicken blir stirrg jag känner mig virrig, var gång jag ser High Chaparral, Manolito, när jag ser Manolito......". Texten är hämtad ur den singel, som Lill-Babs sjöng in 1968. En hyllning till cowboyhjälten Manolito Montoya. Eller som han hette i det civila - Henry Darrow! Samma år kom Manolito/Henry Darrow på Sverigebesök. För Manolito gick ju rakt in i våra hjärtan, oavsett kön.
----------------------------------------------------------------------------------------------

"Manolito, den oemotståndelige, skrattande charmören från High

Chaparral, kommer till Sverige för en 14-dagarsturné runt landet

på försommaren".

-----------------------------------------------------------------------------
Norra Västerbotten den 25 mars 1968.

Lagom till Manolitos Sverigebesök, passade vår egen Lill-Babs på
att släppa en singel med låten; "Manolito".