Roger Lindqvist

Rivning av personalbostäderna på Furunäsets sjukhus, den 15.9 1986.

Foto: Lennart Lundquist.

I slutet av juni 1987 ville Piteå-Tidningen göra ett reportage om den kommande nedläggningen av Furunäsets sjukhus. Min chef Stig Åkerlund, gav mig order att ställa upp på en intervju. Beroende på att ingen av kollegorna tordes. Samma dag som artikeln publicerades, skulle jag åka med bussen till Gällivare med en patient samt en kvinnlig vårdare. I vanliga fall åkte vi till Bodens garnissionssjukhus, när en patient skulle på datortomografi. Men vid detta specifika tillfälle, så var den trasig. Det blev alltså att åka ca 30 mil enkel väg till Gällivare i stället. Det var varmt som sjutton den här morgonen när vi åkte. I baksätet satt en rätt så nervös och orolig patient. Han kom under den nära 60 mil långa färden att upprepa samma fras om och om igen: "Jag är evigt förlorad, jag är förtappad, jag är förlorad, jag är förtappad..."

 

På kvällen när jag kom hem, så ringde orden i mina öron: "Jag är evigt förlorad, jag är förtappad..."

 

Det här är en smått tragisk historia. Mannen i fråga hade tidigare varit patient på Furunäsets sjukus. Han har  - som jag kommer ihåg - blivit utskriven, och fått eget boende på Furuberget. När vi flyttade därifrån, i maj 1982, bodde han där. Och ibland kunde man höra honom predika från sitt fönster/balkong, så det hördes ut över hela området. Att han inte saknades tycker jag låter väldigt fel och konstigt. Men det kan beror på att han inte hade så stor umgängeskrets, kanske ingen överhuvudtaget, som anmälde detta. Tragiskt är ordet!