Roger Lindqvist

Sommaren 1996 gifte sig en bekant till vår keybordist Sture. Efter bröllopet skulle det bli stor fest och baluns ute på välbekanta Tärendöholmen. Vi tackade ja, och så en lördagseftermiddag, stod vi så där vid den bro som förbinder själva holmen med fastlandet. Det vara bara ett fel. Våran orkesterbuss kunde omöjligt ta sig över den mycket smala bron. Alla musikinstrument, högtalare mm måste lastas över på ett vanligt bilsläp. Brudens far ställde snällt upp. Och när vi sedan efter en del stånkande och stönande, äntligen lyckats få med alla attiraljer, blev jag utsedd att klättra längst upp på lasset för att hålla lite koll. Så där satt jag då, högst upp på våra pålastade förstärkare och gud-vet-vad, och blickade ut över Kalixälven. (Detta är ett exempel på musikerlivets baksida). Då vi så kommit oss över den - i mina ögon - pyttesmala bron, så var nästa steg att lasta av i vanlig ordning. Allt gick som det vanligtvis brukar, soundcheck, översyn på ev. trasiga kablar, stämning av gitarrer, spotlights som skulle sättas upp, etc. etc. När brudparet kom så satte festlighterna igång. Fast till denna middag med tal och sång mm fick inte vi i orkestern delta. Sture, som jag tidigare nämnt, var med på middagen i egenskap av god vän och framförallt med sitt obligatoriska dragspel på magen. Tiden gick, och i Tärendönatten blev vi så småningom varse, att myggen så sakta höll på att äta av oss allt kött på våra stackars kroppar. Hur vi än bar oss åt, hoppade, dansade, åt, sprang, ja, hur mycket vi än bar oss år, så satt det cirka tusen ilskna myggor fast på armar, rygg och ben, som bara hade ett i sina tankar: VÅRT BLOD!

Faktiskt så mötte vi en hel del rätt så trevliga personer mitt i myggpplågan. En väldigt trevlig och sympatisk herre kom fram för att presentera sig. -"Goddag! Jag heter Thomas Lindahl och är kompositör. Thomas kom från Malmö, upp till Tärendö för att vara med på detta bröllop. Han berättade också att han komponerat musiken till filmen "Sunes sommar" med bl.a Peter Haber och Carina Lidbom. Natten fortskred, och innifrån danslogen hördes glada skratt, och klirret från vin och champagneglas. Tal efter tal hölls. Medan vi stackare till dansmusiker satt därute och sakta såg hur myggen parkerade i tusen och åter tusen på nya ställen på våra kroppar. Klockan slog nio, den blev både tio och elva, och fortfarande syntes ingen antydan till att påbörja dansen. När vi så smått börjat förtvivla - klockan var halv ett på natten - vinkade en vänlig man att vi skulle göra entré. Inte förrän 01.00 påbörjades det jobb, som vi var där för att göra. Med en plågad blick, satte jag mig bakom trummorna, likaså syntes en lika plågat anlete på mina andra kollegor.

Dansen pågick framåt småtimmarna. Och som en liten kompensation, kom brudens far fram efter dansens slut med sin välfyllda och tjocka plånbok. -"Nå, va vill ni ha nu grabbar?" Ni måste ju få lite mer än utlovat!" Gaget var väl tilltaget. Och med ett litet leende på våra läppar åkte vi så hem i den myggrika Tärendönatten. Hem till Pite, och med en erfarenhet rikare. Tärendö i all ära - men nog är hemma alltid bäst, åtminstone så länge som det är myggfritt.


Anrika festplatsen Tärendöholmen. Den myggrika sommar-
natten 1996, blev ett minne för livet. OPUS medlemmarna från
Piteå, höll på att bli ihjälstuckna av de ilskna tärendöinsekterna.
Foto: Kenth Wärjas.


En kul grej under natten svåra prövningar
på Tärendöholmen, var när vi fick en prat-
stund med kompositören Thomas Lindahl
från Malmö.

Vi spelade tillsammans under ett par år. Först i Rolf Åhmans, när vi gjorde en liten "comeback" i slutet av 80-talet och början av 1990. Sen så blev vi medlemmar i Opus, ett dansband med mycket 60-tals låtar, som fanns 1991-97. Idag träffas vi mest sporadiskt, häromsistens ute på stan som hastigast. Stefan är ju snickare till sitt yrke, men han snickrar också till en och annan låt därhemma. "Steffe" hördes på lokalradion för ett tag sen som "veckans färsking" med låten: "Child at heart". Jodu,
Stefan, den där låten skulle varit med på kassetten som vi gjorde 1996. Men jag tror inte den fanns då? Du kanske inte ens gjorde låtar på den tiden? Hur som helst - snyggt jobbat Stefan!


Steffe, med sin gitarr. Lycka till
med låtskrivandet!

Det vackra väder som varje år brukar infinna sig vid tidpunkten för PDOL, lyser i år med sin frånvaro. Gick en snabb runda på stan igår jag och Bettan. Även då syntes hotfulla moln på himlen. Istället för att gå innanför grindarna, ska vi göra nåt som känns definitivt mycket bättre - vi ska ha Norah hos oss ikväll, och det smäller högre än alla PDOL i hela världen. Faktum är att varken jag eller Elisabeth gillar att gå på såna här gatufester. Senast som jag var där var 1998, då tillsammans med Daniel som promt skulle se på Black Ingvars. 1994 spelade jag där, då var även Elisabeth med, sen så har det inte blivit så mycket mer av PDOL - besök.

Spelade med OPUS på parkeringsdäcket under PDOL 1994.


Vi spelade dansmusik under PDOL -94. Vi gjorde även ett jobb
tillsammans med Mona Krantz, som ledde ett sommarkryss, där
vi gjorde olika musikillustrationer.

Den 30 juli 1994 spelade vi i dansbandet OPUS upp till dans under Piteå Dansar och Ler. Under dagen, flera timmar före spelningens början utfördes det obligatoriska soundchecket. Vid samma tidpunkt sände Sveriges Radio, programmet Svensktoppen med programledaren Kent Finell strax utanför den plats där vi höll till. När sändningen var över och den tekniska personalen packade ihop kablar o.s.v. fick jag detta s.k. "körschema" ur Kent Finells hand. Se här nedan.


Programledaren för Svensktoppen under Piteå Dansar och Ler 1994 -
Kent Finell.

OPUS spelade upp till dans under PDOL - 94.

Efter rätt många år ute på olika danstillställningar beslutade jag mig för att lägga trumstockarna på hyllan hösten 1984. Men oj, vad jag bedrog mig. Redan året därpå, 1985, ringer Robban från Kjell-Bertils (det band som jag tidigare spelat med) för att be mig vikariera de återstående spelningar som orkestern har, fram till januari -86, när Kjell-Bertils definitivt ska gå i graven. Hösten 1985 hoppar jag alltså åter på "dansbandståget." I Kjell-Bertils spelar då följande mannar: Conny Danielsson - gitarr, sax. Robert Öberg - gitarr, sång, kapellmästare. Roger Lindqvist - trummor. Håkan Norberg - keyboard, sång. Kjell Andersson - bas, sång. Den absolut sista kvällen med gänget i januari 1986, finns även Thomas Eriksson med på bl.a slagverk. Samt även Allan Lundström - tenorsax.

Det dröjer fram till sommaren 1987, då spelsuget blir så pass stort att jag bestämmer mig för att kontakta mina gamla polare i Rolf Åhmans. Jag ringer även Folke Sjöberg, dansarrangör på Logen Käcktjärn, för att förhöra mig om möjligheten att boka in oss under en kväll i juli. Folke nappar på förslaget. Detta gör även mina musikantkollegor. Därefter följer en hektisk tid, med mycket repetitioner, val av lämpliga låtar, anskaffning av ljud och ljusanläggning ja, allt som bara är  ett måste för att det hela ska fungera. Så när kvällen så äntligen kommer är vi alla laddade till max. Men så händer en tragisk olycka. Vår saxofonist och keyboardkille Gunnar, är alldeles förstörd och likblek i ansiktet när han kommer. Under dagen har han blivit vittne till en obehaglig olycka med dödlig utgång. Hans svågers dotter blir påkörd under en släktsammankomst, vittne till detta tragiska blir även Gunnars ena dotter, tillika kusin till den omkomna. Trots det tragiska, så genomfördes spelningen planenligt. Nån tid efter Käcktjärnsspelningen, kommer olika förfrågningar in om vi kan spela på olika privata fester och dylikt. Alla utom Gunnar fortsätter. Och så håller det på i cirka 3 år.

1991 blir jag tillfrågad av Håkan Norberg om jag kunde tänka mig att åter börja spela, "därute." Jag accepterar anbudet, och sen så raggas det ihop lämpligt folk. Min kusin Sune Karlsson som spelar elbas, tackar ja. Även gitarristen och sångaren Stefan Engman samt keyboardmannen Erling Dahlberg ansluter sig. OPUS blir namnet på vårt nya band. Och under de följande 6 åren, spelar vi åter ute på krogrestauranger, Folkets Hus, utedansbanor ja, t.o.m. på lastbilsflak. 1994 beslutar sig Erling för att sluta. Ersättare blir istället den mycket kunnige Sture Kuusisalo, musiklärare på musikhögskolan i Piteå. Stures huvudinstrument är dragspel, men i OPUS är det keyboarden som gäller för det mesta. Efter 6 innehållsrika år, bestämmer vi oss för att lägga ner bandet hösten 1997. Sedan följer för mig ytterligare 2 år med Kjell Anderssons orkester, innan jag känner att det är dags att runda av det hela. Så nu sitter jag här, med en drös av många glada och roliga minnen i min kappsäck. Som jag gladeligen förvaltat på bästa tänkbara sätt och vis. De här åren, med så många möten med olika människor, kommer för alltid att finnas kvar, inne i ett speciellt rum i mitt medvetande.

OPUS - 1993.

OPUS på Strömbackaskolanstak. Våren 1993.

OPUS spelar på Piteå Dansar och Ler 1994.

OPUS tillsammans med Hep Stars i Pajala 1995.

OPUS med Leif Engvalls och Nordix i Dansmara 1996.

Sture Kuusisalo och Sune Karlsson i OPUS, på spelning i Sikfors
Folkets Hus våren 1997.

OPUS i Luleå 1996.

Parken i Skellefteå en onsdag i juli.

Folkan i Piteå 1992.

Trummor Roger Lindqvist. Här i Kjell-Bertils på "Rännaren" i Norsjö
sommaren 1984.

OPUS på Medan i Arvidsjaur. Konferencier var ståupparen Jan Bylund.
(Trevlig kille)

Sångaren och gitarristen i OPUS Stefan Engman.

Roger Lindqvist och Sture Kuusisalo. Storfors Folkets Hus 1997.

En till synes förvånad Håkan Norberg.

Nöjesutbud på Havsbadet i Piteå. OPUS finns med under mars månad.

Sista natten med gänget. Hösten 1997 tog det slut. För gott?

Promenader bra mot ryggproblem? Ja, en stärkande promenad i det fina vårvädret kan inte vara fel. Åtminstone inte när man som vi, har en alldeles förträfflig motionsslinga runt om knuten. De sista åren jag var ute och spelade kunde vissa kvällar bli väldigt betungande. Först ganska tunga lyft för att få in alla musikinstrument, sen satt jag bakom trummorna i fyra timmar varje kväll. Betänk då att somliga helger spelade vi Fredag som Lördag. Sen så skulle instrumenten plockas ner, det innebar samma tunga lyft återigen. Men allt skedde ju på frivillig basis, så det är inte så jag klagar. Ryggen tog stryk, och jag minns än med skräck alla de gånger vi spelade på Festivitetssalen på Stadshotellet i Luleå. Deras hiss var så minimal, att de större och tyngre grejorna lyfte  vi för hand flera trappor upp. I Kjell-Bertils hade vår keyboardist en elflygel. Snacka om cementsäck, den släpade vi på i flera år så man nästan kände blodsmak i munnen. Och den lilla hissen på Statt, ja, den förorsakade en dansbandsmusikers alltför tidiga död för en massa år sen. Han skulle upp med alla saker, men nåt gick fel och han klämdes till döds i det trånga utrymmet. Ibland var ryggen så pass risig att kollegan Håkan Norberg gav mig akut massage. Det hände mig i Fromheden i slutet av 90 talet. Kunde knappt lyfta ena armen, och som ni förstår om man är trummis, och inte kan lyfta på armarna - ja, då är det i allra högsta grad kris. Det var bara att lägga sig ner på scengolvet bakom mina trummor, och sen fick jag behandling av herr Norberg. Lyckligtvis var det strax före vi skulle börja, och inte mitt under musicerandet. Andra trummisar har också vittnat om sina s.k. "Trumryggar." Vissa hade trumstol med ryggstöd, andra inte. Själv hade jag en utan, under alla åren, men jag tror också att ibland - eller för det mesta - använde man fel lyftteknik, man lyfte med sin rygg istället för att fördela tyngden till benen.

Strax före en spelning i Fromheden, fick jag akut massage på
scengolvet av kollegan Håkan Norberg. Överst fr.v. Roger Lindqvist,
Stefan Engman, Sture Kuusisalo. Under fr. v. Sune Karlsson och
Håkan Norberg.

På nöjessidan i dagens nummer av PT, annonseras om en "Dansbandshelg" i Högfjällshotellet i Hemavan. (Ingemar Stenmarks hemtrakter) Det fick mig att minnas tillbaks till påsken 1994, när jag tillsammans med dansbandet OPUS under tre kvällar spelade upp till dans, för skidturister och andra nöjeslystna. Nöjessidan förresten, under guldåren på 1970-talet fylldes varje helg ca två helsidor med nöjesarrangemang. Det var dans i varje buske, en dröm för oss dansmusiker. Men säg den lycka som varar för evigt?

Påsken 1994:

Det finns vissa speciella guldkorn att vaska fram från tiden ute i dansbandssvängen. Alla möten som vi fick ta del av, både okända som kända. Sune Mangs minns jag från en spelning ute på Pite Havsbad hösten 1978. Även den kvällen vi spelade upp till "non-stop dans", tillsammans med Kikki Danielsson och Roosarna, också det på Havsbadet, året 1984. Jan Öjlers från Limmared, mötte vi sommaren 1975, trevliga killar och härliga musikanter. Yngve Forssélls från Skellefteå mötte vi då och då, bla i Långträsk där vi ofta spelade. Gävlebandet Leif Engvalls mötte vi på Folkan i Piteå, när vi spelade på en sk "Dansmara." Ståupparen Jan Bylund hade vi förmånen att bekanta oss med, vid några tillfällen. Samt även fd medlemmen från "Rock-Folket", Bertil Bertilsson som var konferancier på ett artist och dansforum, som vi deltog i också det på Pite Havsbad. 1995 delade vi scen vid två tillfällen med popikonerna Svenne&Lotta och Hep Stars. "Hepparna" lånade våra instrument, och efteråt fick vi tillfälle att tillsammans med Svenne Hedlund och trummisen Chrille Pettersson, slappa och dricka en öl tillsammans, och minnas det gamla goa 60-talet. Om detta och mycket mer, har jag vid några tillfällen berättat om i vår lokaltidning, PT. I tre artiklar har jag under hösten 2008, "vikt ut" mig, och det har i sin tur lett till en fantastisk respons. Telefonen har vid vissa tillfällen gått varm härhemma, och okända människor har delgivit mig sin uppriktiga uppskattning. TACK FÖR DET!