Roger Lindqvist

Trummat har jag gjort sedan 5-6-årsåldern. Och när trummandet tog fart försökte jag mig även på att sjunga. Men sjungandet fanns inte på första plats, det var i stället trumspelandet. Jag lämnade småningom mammas grytor och kastrullock därhän, och övergick till vanliga akustiska trummor. När jag började i orkester, med att spela dansmusik, så tog jag mig först ingen ton. Men så omkring 1974-75 så började jag blygsamt med att sjunga några låtar. Tonsäkerheten var det inget fel på, men sångtekniken var desto värre. Magstödet lyste med sin frånvaro, vilket fick till följd att hesheten satta sig i "vrångstrupen". Som mest sjöng jag ca tio låtar per kväll. Varav två stycken som jag själv hade knåpat ihop. Men efterhand så tröttnade jag på sången och överlät det till andra i bandet.

 

 

Kom hem klockan två i natt. Spelade nästgårds; på statt i Piteå. Mycket folk. Det pågår en hockeycup här i stan, så det var många av barnens föräldrar som hade sökt sig till Piteå Stadshotell i går för att ta sig en svängom. Var på Fototjänst i Piteå i går för att ta bilder till våra kommande affischer och orkesterkort. Detta kostade 1.240 kronor plus moms (1.550 kronor). Vi blev ombedda av fotografen Tommy Stoltz, att sätta lite brunkräm i våra alltför vita ansikten. Detta gjorde att vi alla samtliga vandrade ut på Piteås gator för att inhandla det nödvändiga. Jag tror ingen av oss i bandet, har ägnat sig år att sminka sig tidigare. Det såg lite skrattretande ut, då vi satte det bruna i fejan. Efter fotograferingen gick vi i samlad trupp till Småstaden och tog oss ett fika. Ställde upp våra instrument på statt strax före klockan två.

 

 

Spelade på Nordkalottcenter i Luleå i går, för bankanställda i Nordbanken som hade stor fest. Åkte halv fem från Öjebyn, Sune hämtade mig, vi var framme halv sex. Fick inte börja spela förrän strax före halv elva (suck). Ståuppkomikern Janne Bylund var där och drog vitsar. En jättetrevlig kille, som vi delade loge med. Bylund har vi mött tidigare och snackat med. Han var programvärd på ett orkesterforum i Arvidsjaur, som vi i Opus medverkade i våren -94. Vi pratade om idolskap och de förebilder man hade och hade haft, med Jan Bylund. Själv så hade han haft Bertil Bertilsson i Rockfolket som ett slags föredöme, när han själv började i yrket. Intressant diskussion, faktiskt.

 

Roger.

 

Elisabeth och barnen for till Vistträsk i går vid 12-tiden. Klockan 5 skulle jag vara hos Stefan i Roknäs för vidare färd mot Jörn FH. Resultatet blev att jag tillbringade några ensamma timmar innan det var dags att åka. Mor och far kom förbi vid 2-tiden. Efter att de hade åkt, så gjorde jag en läcker jultallrik och satte mig framför TV:n där jag fick sällskap av en Åsa-Nisse film som inte tillhörde det bättre. Tjugo i fem kom Håkan förbi och hämtade mig i sin lilla Renault. Eftersom Bettan tagit Volvon så hade jag inget fordon härhemma.

 

 

Har varit och spelat i Gällivare i helgen. Fredagkväll på Nex Hotell i stan, lördag uppe på Dundret. Fredagkväll uppträdde Hep Stars och trollkarlen John Houdi. Håkan anlitades som ljudtekniker åt "Hepparna" under deras show. En av kollegerna i Opus fick veta att han hade vackra ögon av Lotta. Hon kom även fram till mig och ställde sig nära och tittade mig djupt in i mina ögon, samtidigt som hon kände på min kavaj. När jag försökte få igång ett litet samtal vände hon på klacken och gick därifrån.

 

Kom i samtal med deras gitarrist Janne Frisk, strax innan det var dags för dem att gå upp på scenen. Frisk ja, han var i sin egen lilla värld. Kanske hade han fått nån drink för mycket. Under pausen så fick jag ändå prata med Lotta litegrann. När kvällens jobb var över, så ville Svenne att vi skulle ta oss en öl tillsammans. Jag och två av mina spelkollegor satte oss i personalrummet och snackade. Trummisen Christer Pettersson var också med. Svenne Hedlund berättade litegrann om hur det en gång var när dom stod på topp. Intressant att höra. Han tackade för att vi lånat ut både PA-anläggningen och diverse instrument. Som tack gav han oss en hård kram.

 

Den här helgen lånade jag ett rött Yamaha set som Håkans brorsa ägde. Christer Pettersson spelade på samma trummor. Basisten Joffa, härstammade från Murjek, tyckte han var duktig.

 

Vi landade vid motellet i Öjebyn vid 14-tiden i går med orkesterbussen. Bettan kom och hämtade mig. Var väldigt trött hela söndagen. Inget direkt glamoröst liv att ligga efter vägen hela tiden. Ja, jag känner mig trött fortfarande. Kommer att sammanstråla med Hep Stars till sommaren också i Pajala.

 

Roger.

 

Kom från Gällivare i morse vid halv sju tiden. Åkte i fredags ca kvart i ett. For till Roknäs och hämtade Stefan, sen vidare till Öjebyn för att hämta Erling. Håkan hämtade vi på Örnvik, en kursgård som ligger på vägen mot Luleå. Var i Gällivare och Nex Hotell klockan sex. Spelade på kvällen mellan 21.00-02.00. Låg över på Hotellet. Tränade in ett par låtar inför kvällens spelning uppe på Dundret. Där åt vi en god middag, och bytte om till våra scenkläder, därefter gott kaffe. Sen så tog vi det lugnt innan det var dags att äntra scenen.

 

Roger.

 

Kom hem i morse från Arjeplog. Det var fullsatt i Silverhatten i går. Mycket folk, svettigt och mycket ös. På ditvägen stannade vi på ett kafé i Arvidsjaur och fikade. Resan gick bra både dit och hem. Fick 1.600 i gage. Mycket nöjd!

 

Roger.

 

Spelade på orkesterforum i fredagskväll. Soundcheckade strax före kl. fyra fredageftermiddag. Spelade 40 minuter, plockade bort några låtar. Roger Qvarnström, radioprataren från Norrbottens radion var konferencier. Efter att vi spelat klart fick vi idel beröm. En arrangör från Skellefteå utnämnde oss till forumets bästa band. Tack för det! En av de trummisar som medverkade i ett annat band, kom fram till mig och berömde mitt trumspel. En annan ur arrangörsstaben berömde våran körsång. Det var många som dansade, och lyssnade. Bl a Rolf Dahlgren arrangör på Pite Havsbad, som gav oss tummen upp. Dragspelaren Lars-Eric Boström, Harry Brandelius och Jokkmokk Jokkes ackompanjatör tillika verksam inom Musikerförbundet gav tummen upp. Jag blev förresten uppbjuden till hans svit på Havsbadet han ville engagera mig i förbundet. Jag ville tänka på saken, som jag sa. Men tackade ett vänligt nej några veckor därpå.

 

Nu är vi lediga i OPUS till slutet av september, då vi spelar i Malå.

 

Roger.

Sent igårkväll nåddes jag av budet att min musikerkollega Stefan Engman hade somnat in, efter en lång tids kamp mot sin cancersjukdom. Vi kom att spela tillsammans i ca tio år, först i Rolf Åhmans, som i slutet av 80-talet gjorde en liten comeback, och därefter i Opus som bildades sommaren 1991. Dessförinnan hade Stefan varit medlem i John Harrys, Factum och Focus 5. Han var en rutinerad gitarrist och sångare, och hade liksom musiken i blodet, gammal popmusiker som han var.

 

Det känns alltid lika konstigt att sitta och minnas en avliden gammal kompis, som istället för död och sjukdom, borde fått många fler år i livet. Det känns ju på nåt sätt så oerhört orättvist. För mig är Stefan dock lika levande som han alltid var, när han stod där längst fram på estraderna med sina gitarr och sjöng. Några av repertoarens låtar var instrumentala, då var det Steffe som skruvade på förstärkaren, och spelade nån Gary Moore-låt eller varför inte Spotnicks-klassikern Last Date.

 

För en dryg vecka sedan kom meddelandet om min barndomskamrat Pers frånfälle. Nu är det Stefan som har gått in i det eviga. Det känns alltid lika frustrerande när människor man känner inte längre finns. Det blir likt stora svart urgröpta hål i verklighetens grå vardag. Den mänskliga tanken slår mig; varför skall vi dö? Sedan klappar det sunda förnuftet mig på axeln och säger: Roger, dö måste vi alla. Så är det med det. Livet har inga som helst garantier. Det finns ingen försäkring som tryggar oss individer när ångesten kommer krypande. Livet är bara så. Punkt och slut.

 

Stefan var ingen som armbågade sig fram genom livet - tvärtom. Han var rätt så tystlåten ibland. Han var en slags lyssnande person. Jag såg honom aldrig "gå igång" och bli arg. En gång efter en spelning på Hotell Scandic i Skellefteå, så blev Stefan avstulen sina scenkläder och sin fina vinterjacka som han hade lagt på scenkanten. Detta var efter spelningens slut, och vi skulle börja att packa ihop våra instrument. Det var vinter och kallt därute. Jag skulle ha blivit vansinnig, men icke Stefan. Han tog det lilla lugna trots den elaka tjuvens framfart. Detta berättar litegrann om Stefan som person. Musikaliskt kompetent sedan många år bakom gitarren, han hade f ö också varit popmusiker i unga år, i popbandet "Coffins". Sedan följde ett liv som dansmusiker i Focus 5, John Harrys, Factum och Opus.

 

Första gången jag hörde Stefan på en scen, var sommaren 1974-75. Jag spelade i Rolf Åhmans, Stefan i John Harrys (där jag också varit medlem 1973), och platsen var Sörbyn på vägen mot Niemisel. Stefan och grabbarna var klädda i lila scenkläder, John Harrys spelade i logen medan vi "gjorde vårt jobb" i den större danslogen. Jag blev omedelbart imponerad av hans sång. Låten han framförde var Elvis´ "One night with you". Våra vägar kom att korsas några gånger efteråt. Men det var inte förrän i slutet av 80-talet som jag och Stefan började spela tillsammans. Rolf Åhmans som gick i graven 1982, hade återigen börjat röra på sig. Det var i den vevan som vi "slog våra påsar ihop".

 

Sommaren 1991 bestämde jag och några kollegor att bilda bandet Opus. Stefan var en självskriven medlem. De övriga var: Håkan Norberg - gitarr, keyboard, sax, sång. Erling Dahlberg - keyboard, sång, Sune Carlsson - bas, sång, Roger Lindqvist - trummor, sång och naturligtvis Stefan Engman på gitarr och sång. Sommaren 1994 valde Erling att hoppa av, hans ersättare blev mångkunnige Sture Kuusisalo på keyboard, sång och dragspel. Vi spelade, umgicks och drog då och då dåliga historier i våran orkesterbuss. Samt inte att förglömma: åt alltför mycket korvkioskmat under sena nätter.

 

Musikanten Stefan Engman är borta - men minnet lever för alltid kvar i mitt sinne. Tack för alla åren, Stefan! Dem skall jag alltid vara rädd om.

 

Roger.