Roger Lindqvist

I dag när himlens skyar känns extra mörka och tunga, når mig det sorgsamma budet att min gamle vän och barndomskamrat Per gått ur tiden, 54 år gammal. Budet kom absolut inte som någon direkt överraskning, men ändå så överrumplas man av känslor man inte lyckas styra. Kvar finns endast en form av tomhet, och naturligtvis frågan, varför? Alla vet vi ju om förutsättningarna; att allt levande på denna jord skall en dag, när tiden hinner ifatt oss även bort ifrån det jordiska.

 

Per och jag bodde grannar. Därför började vår vänskap i ganska så tidig ålder. Per var en 58:a medan jag var en 57:a. Våra föräldrahem låg ett litet stenkast ifrån varandra. Mellan våra hus fanns en skog, dit vi för jämnan styrde våra olika lekar. Var det inte cykelrace, var det "rymmare och fasttagare" som stod på lekmenyn. Vi tillbringade många av våra barndomssomrar i "vår" skog. Här fanns slingrande skogsstigar, där vi åkte på våra cyklar, här fanns många guldkorn för oss barn att stifta bekantskap med. Kojorna byggde vi hemma på min tomt, mellan ett dussin sega tallstammar, som än i denna dag bär spår av våra snickarmödor.

 

Det finns många minnen av Per. Ett av dem är när vi utmanade varandra i "cykelkrasch" hemma hos kompisen Anders. Medan Anders och jag var lite tveksamma med cykel-träd-kollissionen, så dundrade Per på för kung och fosterland. Resultatet blev en demolerad cykel, för Pers räkning. När vi sent omsider åkte hemåt efter skogsvägen mot Pers föräldrahem, undrade han hur han skulle förklara alla skadorna för sin pappa, Ingvar. Det var då han belade mig med total tystnadsplikt. Tystnaden höll jag, det skall gudarna veta, men jag tyckte synd om farbror Ingvar, som än en gång fick rycka ut för att laga Pers söndermosade blåa cykel.

 

En vintereftermiddag 1968, kom jag hem efter att under dagen slagit ut min ena framtand på skolans hockeybana. Jag var öm, omtumlad och i det närmaste skräckslagen, efter besöket hos byns tandläkare Bergman. När jag rundar infarten med min cykel, ser jag ett par skidor med stavar så prydligt uppställda vid bron. Det är Pers. När jag kommer in i köket sitter Per på vår röda kökssoffa med full skidutrustning, väntade på mig. Meningen var att vi två skulle ut och åka skidor. Men tandhistorien satte stopp för denna utflykt. Per var så illa tvungen att bege sig hemåt, utan mig i bakhasorna.

 

Man kan väl inte påstå att vi i vuxen ålder umgicks. Per bodde i Stockholm jag bodde kvar i Hortlax. Men när han på somrarna gjorde besök hos sina föräldrar, brukade vi råkas, sätta oss ner en stund och prata. Ofta blev det våra barndomsbravader som dök upp på tapeten. Samma sak hände vid vårt - skulle det visa sig - sista möte för exakt två år sedan. Den 7 november 2011 möttes vi på kyrkogården i Hortlax. Vi stod en bra stund i snålblåsten och samtalade om alla möjliga saker. Vi skrattade åt våra minnen, och tyckte att tiden gått rätt fort. Trots att vi inte sågs så ofta, fanns barndomens knutna band kvar oss emellan. Band som aldrig tycks gå ur. Och tur är väl det. Per var en av länkarna till min egen barndomstid. En viktigt och betydelsefull länk och nyckel till det som en gång var. Per, min barndomsvän och kompis, oj, vad vi hade roligt tillsamman.

 

Jag vet att du hade en Gudstro, och jag hoppas att du i denna stund har kommit in i det himmelrike som du trodde på.

 

Vila i frid!

 

Roger.

 

 

 

 

Sommaren 2013 ska gå till historien som en skrap-å-målarsommar. Daniel och jag hjälptes åt att fräscha upp vårt gamla hus en aning. Fortsättning följer sommaren 2014. Medan Danne fick ta de mer besvärliga målarpositionerna, tog hans farsa de lite lättare. Detta p g a att jag brukar få en sån värk i rygg, ben och höft. Men jag gjorde det jag förmådde. Tur att det fanns en skön hängmatta på tomten. Där mådde jag som en prins mellan varven.

 

En morgon vaknade jag med en förfärlig klåda på mina armar. Vid närmare påseende, så hade det blossat upp små röda kliande utslag. Vid ytterligare beskådande fanns en röd strimma över min mage, likt ett bälte. Tanken slog mig ganska genast, att jag fått bältros, något som min pappa också fick, och som jag vet var oerhört plågsamt. Men så började jag fundera. Jag hade skrapat bort rätt så mycket färg som "landat" på mina händer och armar. Efter några dagar så började utslagen försvinna. Jag drog en lättnandes suck. Jag drog 22 stycken suckar på samma gång, om sanningen skall fram. Jag minns ju hur min far hade känningar i flera år efter utbrottet, det ville jag verkligen inte ha. Man lär sig ju så länge man lever. Som sagt!