Roger Lindqvist

Två kartonger med gamla tapeter upptäcktes på en vinda i staden häromdagen. Byggnaden ifråga skall rivas vad det lider. Så det brådskar att rädda alla gamla klenoder. En förvandling sker i regel ganska så snabbt, från en dag till en annan, kan en miljö se helt annorlunda ut. Därför gäller det att hinna dokumentera dessa dödsdömda platser/miljöer så långt det bara går. I dag: nutid. I morgon: dåtid. /Roger.

 

Så har han kommit! Kung Bore med sitt vita skägg. Han anlände i morse med hela sitt följe. I hans spår följde biljoner snöflingor, flingor som Bore skapat himself hemma i sitt vinterrike. Bore och jag drar inte riktigt åt samma håll här i livet. Han är både arg, vresig, sur och tvär p g a att jag hellre föredrar hans mäktiga rival: Kung Sommar! Det är därför Bore brukar strö lite extra snöflingor över mig. Så har han gjort nu i flera år. När jag är ute och promenerar, sätter han nästan alltid in en slags extra kaliber snöoväder som "regnar" ner över mig. Och varje gång kan man höra hans hemska hånskratt från sin vinterboning.

    - Meeeeeeera snö över Lindqvistra´n! Seså, meeeeera...!

 

Det är då jag bestämt brukar titta upp mot den stålgrå himlen och liksom göra fula grimascher. Det är i såna stunder jag brukar sjunga:

    - Sommar, sommar, sommar, de´e´dans i Folkets Park. Sommar, sommar, sommar...

Då härsknar han till ordentligt. Då kan man höra hur han slår sin stora näve i sin tron, och utbrister:

    - Nääääääääää... ja blir tokig på den där Lindqvist. Tänk att den lymmeln inte har en enda gnutta respekt.

    - Ja e´ju KUNG för bövelen!!! KUNG! I mitt eget rike... å va´e´han då? Trumschlagare.

    - Hur kan han den där puttefnasken ha hjärta att sätta sig upp emot mig?

 

Då brukar jag klämma i med den här:

    - Den blomstertid nu kommer, med lust å fägring stor...

Då blir Bore alldeles vansinnig. Han spottar, han säger fula saker, han dunkar sitt vita huvud mot en istapp.

Tja, så här håller vi på - han och jag. Men en sak är säker: jag ger aldrig upp. Jag älskar sommar sol och väme. Så det så! Kung Bore!

 

En alldeles ljuvlig dag! Fint väder, humana vindar. Åkte ut med kameran bl a till Kalamark, där naturen är helt underbar. Det blev några bilder som kommer längre fram. Några timmar med Max blev det också. Senare mot aftonsidan blev det mera Max. Vi såg Linköping-Luleå som slutade i Luleås favör 2-3. Trots att Max slet av sig sin matchtröja. En sväng förbi Andreas, Norah och Malte, som hade stugan full. Levererade deras presenter ifrån Solbritt och Kjell, något som Norah blev väldigt glad över.

 

Så har vi ögnat igenom SVT:s Alla tiders hits, där Nisse Hellberg gjorde en kanonversion av gamla Lucky Lips. Oj, så det svängde. Fönstret står öppet, och det känns enbart skönt. De ljuvliga vindarna har ännu inte gått och lagt sig.

 

Roger.

Hyenor är ett släkte som formligen lever på as. Tyvärr så finns även hyenor i mänsklig tappning. De lever ungefär som sina djuriska vänner. Samma slags blodvittring, samma drift att slita sönder sitt byte. Ständig jakt efter sensationer, vilket man kan säga utgör dessa individers livsluft. Ett ständigt bökande i det mest privata. Liksom sina goda hyenvänner ute i djungeln, så jagar även människan (Homo Sapiens) i flock. De kan även i vissa fall, ses på egen hand. Det smutsiga arbetet, med att nedlägga och döda sitt offer, sker utan några som helst samvetsförebråelser. Man kan på ca 5 kilomters håll känna den vidriga odören av både de djuriska som mänskliga hyenorna. Det enda råd som kan ges är: HÅLL ER SÅ LÅNGT BORTA FRÅN DESSA SKADEDJUR SOM MÖJLIGT!

 

För vem vet - vems tur det är att bli söndersliten nästa gång?

 

Häromdagen fick jag återigen andas lite sensommarluft. Jag befann mig hemma på ranchen hos sonen och skulle göra några saker inför den stundande vintern. Men plötsligt när jag gick där med klippare, lövkratta och spade - Norah var också med men hon tröttnade på krattningen så småningom - så kom den där lite varmare vinden svepande över mig. Det var då jag satte mig på "pappas sten" vid grillhörnan. Runt omkring mig föll de gula björklöven ned mot marken, och medan den återvändande solen stekte mig lite lätt - som en mediumstekt köttbit på Golden Dragon - så njöt jag som bara den. Hösten och jag har absolut ingen jättefin relation. Jag tillhör den del av mänskligheten som lider av "mörkerallergi". Jag är m a o "Höstnegativ". Botemedlet heter "LJUS". Tyvärr har det ännu icke tappats upp på flaska - men jag väntar tills det kommer att ske. Då blir jag den förste att beställa tid hos min doktor för lite medikamenter.

 

Det enda positiva med höst är dess underbara färger. Inget mer! Vinter likadant! Åjo, det finns visserligen fina vinterdagar, när snön står som en skarp kontrast mot den blå himlen, men tyvärr så finns inte så mycken blå himlafärg, när det är som allra mörkast och kallast. I mitt nästkommande liv har jag tänkt bli björn. Inte Björn Skifs, utan nallebjörn som går i sitt ide, och sover bort det mesta utav det tråkiga vinterhalvåret. Men än så länge är jag människa, och människor sover ju i sina sängar, och inte i något vinteride. Men jag får göra som jag brukar; jag får jobba på saken.

 

Som barn ägnade jag timmar åt att bygga lego. Jag byggde hus, jag byggde murar, jag byggde, byggde och byggde. Våra tre söner gjorde likadant. Mina gamla legoklossar fanns visserligen kvar, men började så smått tunnas ut. Därför köptes nya legoklossar, som barnen kastade sig över. I dag finns rätt så mycket kvar av deras klossar. Barnbarnen bygger också. Max bygger bilar, Norah bygger bl a hus. Mitt i legohögen kan man än i denna dag, finna vissa rester av deras gemensamme förfader John Roger Lindqvist. Häromdagen gjordes en arkeologisk utgrävning i legot. Då hittade jag mitt gamla fönster. Rutan var trasig, men det kan ju en glasmästare lätt fixa.

 

Att bygga lego gör att man lätt glömmer tiden. Att bygga lego, gör att man blir barn på nytt. Att bygga lego gör byggaren snäll och beskedlig. Därför har jag skickat två lådor med lego till Presidenterna Barack Obama och Vladimir Putin. En extra stor låda har även skickats till Nordkoreas Kim-Jong un. Detta är ett led i den avspänningspolitik som jag är pappa till.

 

Ikväll, brasafton i Hortlax. Medverkande personer, förutom hamburgare, hallonsoda och höstlöv: Daniel, Andreas, Jannice, Max, Elisabeth och Roger. Till detta sällskap kan även tillföras de båda katterna Pelle och Selma. Varmt inte endast från brasan, utan även skaplig lufttemperatur. Med detta, får vi ta farväl av den sommar som varit. Och vi hoppas - och tror - att den behagar komma tillbaks nästa år, sommaren 2014.

Huvudpersonen denna kväll var Brasan. Den gjorde sitt bästa för att värma
och behaga sina inbjudna V.I.P. gäster.

Kvällen bjöd på varm lufttemperatur. T.h. ses katten Selma med blicken vänd
mot fotografen. Av Pelle syns endast bakdelen, hans vita ben och röda svans.

Daniel, Max och farmor Bettan.

Brasfotograf: Roger Lindqvist.

I min barndom stod två stycken cementurnor uppställda på vår gräsmatta. Min mamma satte blommor i dem, varje sommar. När jag var rätt liten, så målade min pappa dem röda. När jag blivit i tonåren målade han dem gröna. När det var dags att flytta hemifrån, målade han dem gråa. Alla tre färger  står som en slags symbol för tre olika faser av mitt liv. Det är länge som de tjänade sitt syfte. De har stått ute bakom ett av våra förråd i många år. Häromdagen plockade Daniel fram dem, eftersom han skulle städa upp på platsen. Jag trodde först att han skulle slänga dem, men icke det. Han skulle ha dem kvar, och eventuellt använda dem, precis som hans farmor en gång också gjorde. Nu är den stora frågan: vilken färg blir det den här gången?

Alla tre färger finns representerade: rött, grönt och grått.

Som barn hade jag en släkting i vars vardagsrum det fanns stora bokhyllor med böcker. Vad annars? Varje gång vi gjorde ett besök så hamnade jag vid bokhyllorna. I böckerna fanns drömmar och berättelser om allt möjligt tänkbart. Det var just detta som fascinerade mig. Den ena historien mer fantastisk än den andra. Det fanns en annan kul grej också, när man öppande böckerna så kom en slags ljuvlig doft mig till mötes. Det var kunskapens egen doft. Hemma har vi bokhyllor, men tyvärr så ryms inte alla de böcker som jag samlat på mig. Drömmen vore en stor Norrbottensgård beläget vid en sjö. I en av de stora rummen (salarna) skulle undertecknad ha väggfasta bokhyllor, från golv till tak. Där skulle jag samla alla de bokvolymer som jag bara drömt om. I en annan sal, skulle det finnas ett inrett fullskaligt musikrum. Detta även med inspelningsmöjligheter. Ja, tänk dessa drömmar!

 

I torsdags, ett besök i de gamla hamnmagasinen som sedan 1972/73 står uppställda vid Södra hamn i Piteå. Vi vandrade runt och iakttog alla de namnteckningar som än i dag finns bevarade, av de personer som en gång verkade i magasinen och dess närhet. Uffe Lindlöf som också var med, upptäckte till sin förvåning, både sin fars och sin egen namnteckning, på de stabila bjälkarna som finns i magasinet.