Alla har vi varit små, mycket små...

Årtalet är kanske 1970/71. Iklädd min brunsvarta polotröja, och långa lugg, tog fotografen Rune Höglund den här bilden av mig, under Fritt valt arbete-lektionen i Hortlax centralskola. Två tunga år var kvar innan frihetens klockor skulle ringa. Inte förrän juni 1973 öppnades skolans dörrar på vid gavel och eleven Lindqvist kunde därmed ta sin cykel och åka hem. Fyrtio år har härmed passerat, fyrtio år där mycket vatten hunnit rinna under broarna.
 
När barnbarnet Max såg bilden pekade han på min långa lugg, och frågade bestämt: Farfar, vad är de´där?
Och när jag frågade honom om han kände igen den där killen på bilden sa han nej. Inte så konstigt, det är ju knappt man känner igen sig själv.
 
Eleven Lindqvist, Hortlax centralskola.
 

Andreas & skördetröskan

Andreas på väg...
 
...att tömma sin last...
 
...av korn.
 
Jodå! Han verkar nöjd.
 
 
 
 

Bananflugor

En invasion av små ettriga flugor - bananflugor - har flyttat in i vår lägenhet. Och vi är inte ensamma. Det verkar som om det är en armé av flygfän, som nästlat sig in hos var och varannan runt om i landet. Ett glas med ättika och diskmedel har fått dessa inkräktare att plumsa i - och att aldrig mer komma upp. Just nu ligger ett 15-20-tal lik och guppar på ättiksglasets botten. Mitt i vårt kök. Makabert!
 
Sju bananflugekamrater sitter och funderar: - Jaa, Torsten, ska du eller jag...?
- Nja, Inga hoppade ju i, å hon har inte kommit upp över ytan än, jag tror jag står över.
- Men va´e´de´för doft som kommer in i min bananflugenäsa?
- Vet inte, men det luktar ju himmelskt!
- Ska vi inte göra ett provdopp, Torsten?
- Hoppa först du Axel... jag kommer efter...
- Sist i är en badkruka...
--------------------------------------------------------------------
Bananflugefotograf: Roger Lindqvist.
 

Snäll eller inte?

Hemma i en garderob ligger buntar med papper. Det är tecknade gubbar, manuskript, revytexter och urklipp från tidningen, där jag skrivit om allehanda saker och ting. I två urklippspärmar finns också saker prydligt ordnat i kronologisk ordning. Detta är också alster som jag är pappa till. Jag blev en gång  tillfrågad om jag kunde skriva några revytexter. Detta jag gjorde. Men man tyckte att jag var för snäll, inte nog bitsk. Ändå så använde man sig av två nummer, två monologer som jag gjort. Jag gjorde även en annan monolog, "Bakåtsträvar´n", som handlade om en man, som tyckte att allt var bättre förr. Men - sa man - det var nog bra, men kanske att den person som skulle ta sig an detta, inte skulle komma ihåg all den text som jag gjort. Hur som helst, "Bakåtsträvar´n" publicerades i stället i Piteå-Tidningen någon månad därefter.
 
Att vara tuff i sitt språk, att var fräck, att liksom ta alla de där orden i sin mun, kan ju gå hem. Om man förvaltar dem på rätt sätt. Allt för många vitsar under bältet, tycker jag inte alls om. Jag tycker det endast kan bli rejält pinsamt om revynummer hela tiden kretsar om sex-skämt. Jag tycker om att se och lyssna till nummer, som är gjorda med finess. Gärna med en allvarlig underton. Se bara på HasseåTage vad de gjorde med sina revynummer. Vissta var det fräckt emellanåt, men inte så att det störde. Det fräcka, var ändå på nåt sätt gjort med sån känsla, att det aldrig blev plumpt. Nu kan man inte tro att man kan tillfredsställa alla sorter av människor och publik. Man måste s a s hitta sig själv i det man gör. Huvudsaken är att man känner att det känns rätt i ens inre.
 
En liten del av de urklipp och allehanda nerskrivna saker som är komna från min penna.
 
 

Vinyl & Stenkakor

I dag inköptes en hög med vinylplattor- och några stenkakor. Vad stenkakorna beträffar, så var det Calle Reinholdz som bl a sjöng sin "Luffarvisa". En lite ovanlig sak, var den röda LP-plattan från tidigt 60-tal, som innehöll diverse artister, bl a Sven-Gösta Jonsson och Gunnar Wiklund.
 
På en av dessa två stenkakor sjöng skådespelaren Calle Reinholdz sin välkända
"Luffarvisa".
 
Den röda LP:n kändes lite speciell i mina ögon.
 
----------------------------------------------------------------------
 
 

Då var det sommaren 1997.

Jag roar - och oroar - mig ibland genom att titta på gamla bilder. Idag hittade jag ett gammalt foto. Det togs hemma hos Stig-Arne Sandström på Degeränget sommaren 1997. Jag och Bettan sitter i Stig-Arnes soffa, och till höger skymtar hunden Emma, som min syster brukade ta hand om. Jag var 39 år gammal, skulle fylla 40 samma höst. Ja, tänk vad tiden går.
 
Roger & Elisabeth, sommaren 1997.

OVE JOHANSSON - Spotnicks förste trummis

Spotnicks förste trummis. Ove Johansson var med och bildade den populära
Göteborgsgruppen som blev ett namn över hela världen. Han har LP-skivorna
som han var med om att spela in och han har även lite kontakt med sina gamla
spelkompisar. Annars för Ove numera en lugn tillvaro som nykter alkoholist i
Väröbacka.
 
"Lite om OVE JOHANSSON"
 
Fullständigt namn: Jan Ove Ingvar Johansson.
Född: 30 mars 1940 i Göteborg.
Bor: I lägenhet på Kullers Väg i Väröbacka.
Har varit: Trummis i Spotnicks.
Har arbetat med missbrukare och utslagna i 30 år.
Är i dag: Pensionär och nykter alkoholist.
Intressen: "Musiken så klart, gillar mest country idag och spelar lite gitarr. Att hjälpa andra som haft det svårt ser jag som min viktigaste uppgift".
 
¤ Stora delar av sitt liv har Ove Johansson ägnat åt att hjälpa missbrukare och utslagna till ett värdigt liv. Sitt eget missbruk har han också fått gå flera hårda matcher mot. I dag är den gamle Spotnicks-trummisen nyjter sedan ett år och tackar AA (Anonyma Alkoholister) och Vår Herre att inte flaskan knäckte honom. När Ove tar emot oss i sin lägenhet i Väröbacka står kaffetermosen och fyra nyinköpta wienerbröd redan på bordet. I ett av rummen har han satt upp några gamla bilder från åren med The Spotnicks, Göteborgsgruppen som han var med och bildade och som blev världsnamn redan i början av 60-talet.
    - Där är jag, säger han, och pekar på trummisen på en bild på de fyra originalmedlemmarna.
Ove berättar att han är född 1940 i Gamla stan i Göteborg, och var barndomskamrat med Alf Robertsson som växte upp i samma stadsdel. Han blir lite rörd när han talar om sin gamle vän som gick bort för drygt ett år sedan.
    - Alf och jag sprang på samma ungdomsgårdar i mitten på 50-talet och vi var väl lite rebeller redan då. Nu på senare år bodde han ju ute i Espevik och där hälsade jag på honom några gånger. Han var en fin kille.
 
¤ Ove är en god berättare och använder hela tiden ett vårdat språk utan kraftuttryck. Han bjuder på sig själv och berättar med viss stolthet om de uppgångar livet bjudit honom men han ger även osminkade skildringar av de djupa svackor han också upplevt. Åren med Spotnicks minns han med blandade känslor. Rockmusiken gick rakt till hjärtat på honom när den kom till Sverige under 50-talets senare hälft. Rytmen fångade honom allra mest och när han var på ungdomsgårdarna som tonåring satte han sig alltid bakom trummisen och kollade.
    - Själv fick jag ju nöja mig med att slå på kastrullocken men till slut fick jag farsan att köpa ett billigt trumset till mig. Därefter var det jag själv som satt och bankade på ungdomsgårdarna, berättar han.
 
Plötsligt en kväll knackade två killar på hemma hos Ove och undrade om det var han som spelade trummor. De båda var Björn Thelin och Bob Lander som tänkte bilda ett rockband. Ove behövde ingen längre betänketid och snart var bandet The Frazers bildat. När senare gitarristen Bosse Winberg kommit med och bandet bytt namn till The Spotnicks var grunden lagd till den succé som skulle följa.
    - Men det var ingen större efterfrågan på oss den första tiden. Vi brukade spela på Café Paris och utanför där höll hororna i Göteborg till på den tiden. Ibland kom de in och lyssnade på oss för de gillade våra låtar.
 
¤ Vändningen kom efter en spelning i Eriksdalshallen i Stockholm i början av 60-talet. "Ni är det bästa jag hört men det sämsta jag sett" sade producenten Roland Ferneborg när han dök upp efter spelningen och erbjöd sig att ta hand om gruppen.
    - Vi hade ju egentligen tänkt lägga ner bandet. Men när Ferneborg undrade om vi ville åka till Berlin tackade vi ja. I två månader spelade vi där, därefter blev det England och sedan var karusellen igång, berättar Ove.
Efter fyra år i Spotnicks kände Ove att han ville bli en "vanlig kille". Hemma i Göteborg hade han en liten dotter sm han tyckte att han träffade för sällan och dessutom drömde han om en A-lagsplats i ÖIS där han redan kvalificerat sig för reservlaget. Inför en ny utlandsturné berättade han under stor vånda att han slutar som trummis och att han fixat en ersättare som hette Derek Skinner. Därmed var Oves Spotnickssaga all och han har aldrig ångrat avhoppet. Eftersom Ove hade fått många kontakter i branschen startade han en egen liten artistbyrå. Det blev några år i sus och dus med alkoholen som ständig följeslagare.
    - Jag behövde aldrig betala ett öre för drickan. Det var ju jag som kunde fixa jobben så det hörde liksom till att jag skulle bli bjuden.
 
Ekorrhjulet snurrade allt fortare och för att komma ifrån spriten lade Ove ner sin firma och tog tillfälliga jobb som grovarbetare. Han blev inte kvitt begäret och till råga på allt sprack äktenskapet.
    - Så 1969 var det dags för första resan till Lillhagen. Då kunde jag inte klara mig själv längre, berättar Ove utan omsvep. Mot alla odds reste Ove sig på nio sedan han kommit i kontakt med den kristna världen. Pingstvännen och eldsjälen Elon Mattsson tog sig an den svårt nedgångne trummisen och ledde in honom på andra mindre vingliga vägar. Elon blev min andlige fader och öppnade en helt ny värld som jag inte ens visste fanns. Nånstans i bibeln står det att "Allting kan bli nytt" och det tog jag fasta på.
 
¤ Den nyinslagna vägen ledde Ove först till en bondgård i Hedekas. Därefter blev det Backahemmet i Göteborg, som drevs av en ekumenisk rörelse, där Ove fick hjälpa andra människor som varit i samma situation som han. Nästa anhalt blev kristna centret Linnéhuset där Ove tog hand om det mesta under flera år.
    - Till slut kände jag mig som en sorts direktör och det passade inte mig. Jag ville ju hjälpa folk rent praktiskt men fick mest hålla på med organisationsfrågor och administration. Därför slutade jag på Linnéhuset och började på socialbyrån i Frölunda. Efter ett och ett halvt år hörde Metodistkyrkan i Oslo av sig och undrade om Ove ville bli föreståndare för ett ungdomshem långt uppe i nordligaste Norge.
    - Jag skulle få fria händer att organisera verksamheten. Det lät lockande så min dåvarande fru Lisbeth och jag åkte upp dit och på hemvägen bestämde vi oss att tacka ja.
 
Efter tre år i Nordnorge återvände Ove till Göteborg. Nu var det Frälsningsarmén som var ute efter hans tjänster. I tio år arbetade Ove på Frälsningsarméns inackorderingshem i Göteborg. Men astmabesvär gjorde att han till slut tvingades sluta.
    - Jag gick hemma i tre år och kände konstant dåligt samvete för att jag inte var till någon nytta för någon. Lisbeth och jag gled också ifrån varandra och till slut skilde vi oss, men vi gjorde det som bästa vänner.
För sju år sedan flyttade Ove ensam till Väröbacka. Han hade tillbringat många barndomssomrar i Skrenäs utanför Falkenberg och tyckte att det kändes bra att bosätta sig i Halland. Han tog hand om Spotnicks fanclub under några år men oron hade börjat gnaga allt djupare sår i hans inre.
    - Jag hade ju varit van att alltid ha folk omkring mig och kände att jag nu stod helt ensam. Så helt plötsligt en dag stod första flaskan på bordet.
 
Spotnicks med Ove Johansson bakom trummorna.
 
När Ove slutade efter fyra år i gruppen, skaffade han en ersättare.
Derek Skinner kom då in i bandet.
 
¤ Det dröjde inte länge förrän Ove var tillbaka i det helvete som han trodde att han en gång hade lämnat. Han som på spiknykter kaliber hjälpt så många missbrukare att komma på fötter satt nu själv hjälplös med flaskan som enda vän.
    - Periodvis kunde jag supa dygnet runt i två veckor. Då var jag så darrig att jag inte ens kunde raka mig. Och eftersom jag inte kunde ha någon kontakt med mina gamla vänner sänkte jag mig till likasinnade. För två år sedan sökte Ove sig till Getteröns behandlinghem men han hade inte mer än kommit hem förrän han började dricka igen.
 
Den 30 mars förra året var självförnedringen så total att han återigen uppsökte behandlinghemmet. Sedan dess har han inte druckit en droppe.
    - Den gången kände jag mig motiverad och var beredd att ta emot hjälpen. Jag stannde på behandlingshemmet i sex veckor och när jag kom till insikten att alkoholism är en sjukdom fungerade behandlingen allt bättre på mig.
 
Ove säger att det är tack vare att han genomgått Anonyma Alkoholisters tolvstegsprogram som han idag återfått ett anständigt liv. Han är också övertygad om att hans kristna tro hjälpt honom. Idag går han på eftervårdhandling som sträcker sig fram till juli.
    - Vi som genomgått tolvstegsprogrammet träffas en gång i veckan och diskuterar vad vi varit med om och berättar hur vi upplever vår tillvaro. Det är både givande och stärkande. Idag känner Ove sig stark och har inget sug efter alkohol. Han trivs allt bättre i Väröbacka och har lärt känna många i bygden. Och skulle någon med missbruksproblem vilja ha vägledning så hjälper han gärna till.
    - Jag drar mig inte för att berätta hur jag haft det. Kan min livshistoria vara till hjälp för andra människor så bjuder jag gärna på den.
--------------------------------------------------------------------------------------------
www.hn.se ¤ Den 26 februari 2010.   
 
 

Hav tack - hängmatta!

Trots de senaste varma dagarna - som jag tacksamt tagit emot - så kan ändå ingen ändra på att hösten snart är här - på fullaste allvar. Om det vittnar de gula löven som så stillsamt och värdigt dalar ner mot marken. För många år sedan köpte jag en hängmatta, som jag tyckte skulle passa in så perfekt mellan två av våra björkar. Och det gjorde den. Men den användes ju nästan aldrig. Men, denna sommar har den använts både en och två gånger. Mest av mig, men även Norah och Max har gjort sin farfar sällskap i den. En gång höll det på att sluta i rena fördärvet. Max var på ordentligt bushumör, då han bestämde sig för att ge farfar fart i mattan. Om nu nån tror att det var en stillsam rofylld slags gungeligung, så kan jag genast berätta, att det var det rakt motsatta: det fullkomligt blåste orkanvindar om gungningen. Max började så smått förstå att nåt inte stod rätt till med farfar. Farfarsnunan lyste lika grön som en omogen limefrukt. Farfadern blev nära på sjösjuk. Sedan dess har Max fått stränga order, att inte gunga sin farfar för mycket. Så sent som i dag, har jag vilat min gamla kroknande kropp i mattan. Ja, jag har faktiskt även somnat i den vid några tillfällen. Så tack kära hängmatta, du har varit mig till stor gagn.
 
Några gula höstlöv som en gång lyste vackert sommargröna, har tagit hängmattan
i besittning. Här mellan de två björkarna, har jag då och då lagt mig till ro.
 
Skådar jag uppåt, ser jag både himmel, björkar i förvandling samt löven som
så stilla faller till marken.
 
Vrider jag huvudet litegrann till höger, kan man se detta...
 
Efter en stund med skrapverktyg och målarpensel har hängmattan varit
till ovärderlig hjälp. När ryggen m.m. skrikit: RAST - VILA! Så har mattan
funnits där.
 
 
 
 
 
 

"Vem katten tog mina trumstockar?"

 

POVEL RAMEL - The one and only

Friherre, artist, född i Stockholm 1 juni 1922. Anställd i Radiotjänst 1947-1948 och sedan 1953 direktör i AB Knäppupp. Sin första succélåt, "Johanssons Boogie Woogievals", skrev han 1944 och under radiotiden producerade han bland annat "Föreningen För Flugighetens Främjande" och "Jakten på Johan Blöth". 1952 började han skriva revyer - "Knäppupp", och senare "Idéonrevyer" med flera. Han har skrivit flera kända schlager bland annat "Gräsänklingblues", "Naturbarn", "Ta av dej skorna". Vidare skrivit och medverkat i flera filmer, till exempel "I dur och skur" och "Ratataa". I TV har han utnyttjat kabaréns form och drivit med olika livsstilar och samhällsföreteelser som i serien "Semlons gröna dalar" 1977.
 
Povel Ramel.
-------------------------------------------------------------------
SÖNDAGS-EXPRESSEN ¤ Den 4 januari 1981. Foto: Hans Gedda. 

Gammal kärlek som aldrig rostar.

År efter år, sommar efter sommar, har jag plockat fram min fina mjuka sköna tröja ur garderoben. De senaste fem åren, har Elisabeth starkt ifrågasatt mitt klädval. - Roger, den där måste du bara slänga. Den är ju alldeles för gammal.
Och varje gång har jag sagt: - Slänga, den är ju bara 22 år gammal. Är du inte riktigt klok! Här slängs ingenting. Så det så!
 
När tröjan först kom i min ägo, vet jag inte med säkerhet. Men sommaren 1991 när vi hade besök från Amerika, så hade jag den på mig. Jag sitter hemma hos min mamma och pappa, tillsammans med Jerry min tremänning, och där sitter jag med tröjan. Så omkring 90-91 dök den för första gången upp i mitt liv. Det var kärlek vid första användningen. Den var precis som en tröja ska vara; mjuk och skön. Då förstår ni, man kan ju inte bara kasta bort sin stora kärlek på sophögen - bara så där?
 
Just precis därför, kommer den att återigen hängas varligt in i min garderob, när höstvindarna börjar ge sig till känna. Men så till våren, ska jag ännu en gång öppna garderobsdörren och stillsamt fråga: - Tröjan, är du där? Hur mår du? Är du beredd att möta sommaren? Då kommer den - på sitt tröjspråk att säga: Tjena Rogge! Vad jag har längtat. Om du bara visste!
 
Roger, med sin fantastiska tröja. Född ca 1991. Jag tror att den inköptes i Byske...
 
 

Skrapning...

Skrapningen har idag fortsatt. Björn "Bjösse" Larsson,  t.h. kom och gav oss en hjälpande hand.
 
 

Målning...

I dag fastnade äntligen lite färg på husfasaden. Daniel och jag har målat. Nästa gång
är det knutarnas tur.
 
 Huset har nästan jämt varit rött och vitt. Utom en period i mitten av 70-talet,
då knutar och fönsterfoder samt underspikning, var blått. Så även de fönster-
luckor som vi hade då. Den blåa färgen ses här skymta fram.
 
 
 

Arbetet fortsätter...

Arbetet fortsätter vid det gamla huset...
 
Nu skall framsidan snart få lite rödare färg...
 
Robert och Daniel med den nya fasaden...
----------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.  
 
 
 
 

Rolv Wesenlund är död

En kär komiker har gått hädan; ROLV WESENLUND har somnat in efter en tids sjukdom. Han blev 76 år. Det var som Marve Fleksnes han blev vida känd även i vårt land. TV-serien om den något korpulente lagerförmannen från grannlandet i väst, gick i våra TV-apparater i mitten av 70-talet. Serien spelades f ö in i Göteborg, och regisserades av Bo Hermansson. Tillsammans med kompanjonen, Harald Heide-Steen Jr (1939-2008), föddes den sketch som så småningom skulle bli en klassiker: "Hos tandläkaren". En sketch som repriserats i televisionen månghundrade gånger under åren. I ett Hylands-hörna program för många år sedan, visade Rolv Wesenlund även prov på sin musikaliska ådra. Han plockade då fram sin klarinett, som han verkligen kunde hantera. Rolv Wesenlund var i unga år en begiven jazzsaxofonist. Han kom även att medverka som jazzskribent, i olika tidningar, och hade även ett förflutet som inspelningschef på Philips.
 
Rolv Wesenlund kom även att medverka flera gånger på svenska scener. Med bl a Birgitta Andersson, gjorde han 1975 en krogshow på anrika Berns Salonger i Stockholm. Han medverkade också i några svenska långfilmer, däribland: "Picassos äventyr", 1978 och "Göta Kanal", 1981. Men det är väl som Marve Fleksnes vi alla kommer att minnas honom. Vår värld är ett komiskt geni fattigare.
 
Roger.
 
Marve Fleksnes - alias Rolv Wesenlund (1936-2013).
-------------------------------------------------------------------
Bild: SvD. 
 

Jan "Tollarparn" Eriksson /1971

Jan "Tollarparn" Eriksson.
 
ATT VARA KÄNDIS PASSAR INTE MIG!
 
Har ni hört talas om Tollarparn? Om inte, är det nästan på tiden att ni synar in honom. Ni som har TV kan väl knappast ha undgått honom. Han har bl. a. varit med i Lasse Holmqvists "På parkett", i "Kvällsöppet" och "Five minutes saloon". Vi som bor i Malmö hade chans att lyssna på honom på den s. k. "Tisdagsklubben". Då var han en stor, rund kille som lirade piano på ett sällsynt skickligt sätt. Man förstod att han var proffs. Men han var ingen kändis. Inte då.
 
Men så kom TV med i bilden, och vi på "Tisdagsklubben" upptäckte hur trist det var utan Tollarparn. Själv är han inte helt glad över all uppståndelse kring sin person.
    - Inte ens hemma i Tollarp är det sig likt längre, suckar han. Där har man gått omkring i alla år och ingen har tyckt man varit märkvärdig. Men nu är det ett bockande och krusande till höger och vänster. Det har jag svårt att stå ut med.
 
Annars är Tollarp - utanför Kristianstad - den bästa platsen på jorden, tycker Jan. Han trivs på landet, och skulle ha svårt att ständigt bo i en stor, bullrande stad. Redan 1963 debuterade Tollarparn i TV-programmet "Jazztrumpeten". Sedan följde omkring 30 program ytterligare innan kändisskapet startade. Under flera somrar flackade han i folkparkerna tillsammans med bl. a. Britt Damberg och Leppe Sundevall. Inte blev han känd för det. Han har lirat med popband och spelat med flera av de stora jazzstjärnorna i vår tid. På kvällarna finns han på Stadsteatern i Malmö där han spelar orgel i Arrabalpjäsen, iklädd ett skitigt linneställ. Nyligen kom han ut med sin första LP, som naturligtvis fått heta "Tollarparn".
 
Smeknamnet Tollarparn fick han1959 av Östen Warnerbring. Det hände efter en amatörtävling i Lund där Tollarparn var med och spelade piano. Östen jobbade som jazzkritiker i Skånska Dagbladet och skrev en hänförande recension. Den började med "Tollarpsbomb" och slutade med en undran över hur det lilla samhället Tollarp kunde gömma sig en så skicklig pianist som Jan Eriksson. Tollarparns musikerfavoriter under yngre år var Bud Powell och Thelonius Monk. Men också Oscar Peterson låg honom varmt om hjärtat. En dröm går han också och bär på; att så småningom få möjlighet att ägna sig åt fria och avancerade jazzformer.
-----------------------------------------------------
HENNES ¤ Den 26 november 1971. 

Buddy Rich in action

BUDDY RICH (1917-1987).    

En man och hans "berenåppar"

Eftersom alla människor, från president Obama till Johnny Depp, jultomten som Piteå-Tidningens ombud i Långträsk, behärskar pitemål, behövs ingen översättning vad gäller "berenåppar´n". De blå bären växer även i min barndoms skog; Lindgrens-skogen. Namnet kommer efter en av byns storbönder, som ägde marken. T.o.m. den mark som mitt föräldarhem står på, fanns en gång i Erik Magnus Lindgrens ägo. I skogen har jag lekt, åkt cykel, busat, gråtit, skrattat, byggt kojor. Skogen och dess snåriga stigar är en minnenas skog.
 
Medan hustrun satt vid grillplatsen hemma hos sonen och virkade, så begav sig jag och berenåppar´n ut i det vilda. Macheten lämnade jag hemma. Den kan var  bra att ha, men tar sån stor plats att den fick en välbehövlig vila, därhemma. Det lyste blått på sina ställen, och snabbt som ögat så slukade berenåppar´n de stackars bären. Den tuggade vilt, och var så pass stor i käften att den tog saker som den inte alls skulle ha. Jag tror att vi rensade skogen ordentligt både på bär och annat. När jag trött efter mitt jobb kom hemsläpande med både mig själv och berenåppar´n, så verkade hustrun inte nämnvärt imponerad. Inne i berenåppar´ns mage, fanns förutom bären, nära på håLva Lindgrensch-skåogen.
 
Konstigt nog så blev det ändå en blåbärskaka, vars upphovskvinna heter Elisabeth. Naturligtvis har vi avsmakat den, med påföljd att det flyttade in ytterligare tre bilringar runt magen. Men det är sånt man får ta, när man rusar ut i det vilda, med en berenåppar. Ute i skogen föddes en filmidé; EN MAN OCH HANS BERENÅPPAR precis som huvudrubriken berättar. Undrar vem som först nappar? Steven Spielberg eller Kjell Sundvall? Undrar vilken skådis som passar för rollen? Johnny Depp eller Peter Stormare? Spännande!
 
Med berenåppar´n i stadig hand, begav jag mig ut i det okända.
 
Berenåppar´n med blå bär och diverse andra artiklar.
 
"Härmed förklarar jag denna kaka invigd".
 
-----------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.       
 
 
 

Yohio "drabbar" Piteå stad

Första gången jag såg sångaren Yohio visste jag inte om det var en man eller kvinna. Så småningom upptäckte jag en kille bakom de ljusa lockarna. Att han var stor stjärna i Japan, var också nåt nytt. Inte undra på - jag visste ju inte ett endaste dugg om kill-man-tjej-pojk-dam-herr´n. Jo, jag blev faktiskt smått förvirrad. Men därefter när jag började få lite mera grepp, så kröp sanningen fram; Yohio från Sundsvall, var och är en begåvad ung herre.
 
Det ligger litegrann i tidsandan att vara liksom både-och. Då menar jag, att en kille kan se ut som det motsatta könet, och tjej kan göra detsamma. Så myntades ett uttryck som jag personligen inte alls gillar: "HEN". Jag är måhända en gammal knorrig konservativ gubbstrutt, med alltför mycket bilringar om min mage, men i min värld så finns ingen HEN. I stället finns både hon och han. Och kommer så alltid att förbli.
 
Redan under 60-talet tyckte gamla gubbstruttar och kärringar, att det var förfärligt när Beatles kom med sitt långa hår. Det var förfärligt att "vän av ordningen" skakade på sin skalle och kallade detta för saker som jag inte ens vill nämna. Var sak har sin tid. Även kanske med alla förespråkare av Henare. David Bowie var när han slog igenom på 70-talet, också en slags androgyn person, som somliga inte visste i vilket fack han skulle stoppas. Mick Jagger anspelar även han på det smått androgyna hållet.
 
När jag skiver detta så hör jag en röst i mitt huvud, en mycket välbekant sådan, min morfars. Om han deltagit i den här diskussionen, hade han nog helt enkelt sagt: - Hä jär männischen hä också! (det är människor det också). Han stirrade sig inte blind på hur dom såg ut, utan hur dom var därinne.
 
Morfar Sanfrids röst har talat! Och med detta så avslutar jag mitt inlägg!
 
Roger.
 
 
Foto: Roger Lindqvist.     
 

Fredag...

Förr när jag jobbade, var fredagar en alldeles speciell dag. I dag har dom på nåt sätt mist sin glans. De är fortfarande lite speciellt när helgen närmar sig, men kommer nog aldrig mera upp i samma lyskraft som förut. Låter tråkigt! Men ack så sant.
 
I dag har jag fortsatt med husskrapningen på vårt gamla hus. Just för tillfället är det knutarna som gäller. I morse hade jag med mig en liten hjälpreda - MAX! Men plötsligt när jag stod överst på stegen, så lyste Max med sin frånvaro. Ner på marken, kolla vart han tagit vägen. Inget svar. Men så såg jag honom promenera iväg mot sin kusin Norahs hus. I stället för lek med Norah, så åkte vi hem till mamma och pappa. Max och hans pappa åker nämligen  till stugan i Malå, för att fiska bl a. och han lovade mig, att dra upp den största gammelgäddan som finns. Vi får väl se vad som händer. Kanhända att gäddan kommer hem vad det lider.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0