Roger Lindqvist

Årtalet är kanske 1970/71. Iklädd min brunsvarta polotröja, och långa lugg, tog fotografen Rune Höglund den här bilden av mig, under Fritt valt arbete-lektionen i Hortlax centralskola. Två tunga år var kvar innan frihetens klockor skulle ringa. Inte förrän juni 1973 öppnades skolans dörrar på vid gavel och eleven Lindqvist kunde därmed ta sin cykel och åka hem. Fyrtio år har härmed passerat, fyrtio år där mycket vatten hunnit rinna under broarna.

 

När barnbarnet Max såg bilden pekade han på min långa lugg, och frågade bestämt: Farfar, vad är de´där?

Och när jag frågade honom om han kände igen den där killen på bilden sa han nej. Inte så konstigt, det är ju knappt man känner igen sig själv.

 

En invasion av små ettriga flugor - bananflugor - har flyttat in i vår lägenhet. Och vi är inte ensamma. Det verkar som om det är en armé av flygfän, som nästlat sig in hos var och varannan runt om i landet. Ett glas med ättika och diskmedel har fått dessa inkräktare att plumsa i - och att aldrig mer komma upp. Just nu ligger ett 15-20-tal lik och guppar på ättiksglasets botten. Mitt i vårt kök. Makabert!

 

Hemma i en garderob ligger buntar med papper. Det är tecknade gubbar, manuskript, revytexter och urklipp från tidningen, där jag skrivit om allehanda saker och ting. I två urklippspärmar finns också saker prydligt ordnat i kronologisk ordning. Detta är också alster som jag är pappa till. Jag blev en gång  tillfrågad om jag kunde skriva några revytexter. Detta jag gjorde. Men man tyckte att jag var för snäll, inte nog bitsk. Ändå så använde man sig av två nummer, två monologer som jag gjort. Jag gjorde även en annan monolog, "Bakåtsträvar´n", som handlade om en man, som tyckte att allt var bättre förr. Men - sa man - det var nog bra, men kanske att den person som skulle ta sig an detta, inte skulle komma ihåg all den text som jag gjort. Hur som helst, "Bakåtsträvar´n" publicerades i stället i Piteå-Tidningen någon månad därefter.

 

Att vara tuff i sitt språk, att var fräck, att liksom ta alla de där orden i sin mun, kan ju gå hem. Om man förvaltar dem på rätt sätt. Allt för många vitsar under bältet, tycker jag inte alls om. Jag tycker det endast kan bli rejält pinsamt om revynummer hela tiden kretsar om sex-skämt. Jag tycker om att se och lyssna till nummer, som är gjorda med finess. Gärna med en allvarlig underton. Se bara på HasseåTage vad de gjorde med sina revynummer. Vissta var det fräckt emellanåt, men inte så att det störde. Det fräcka, var ändå på nåt sätt gjort med sån känsla, att det aldrig blev plumpt. Nu kan man inte tro att man kan tillfredsställa alla sorter av människor och publik. Man måste s a s hitta sig själv i det man gör. Huvudsaken är att man känner att det känns rätt i ens inre.

 

I dag inköptes en hög med vinylplattor- och några stenkakor. Vad stenkakorna beträffar, så var det Calle Reinholdz som bl a sjöng sin "Luffarvisa". En lite ovanlig sak, var den röda LP-plattan från tidigt 60-tal, som innehöll diverse artister, bl a Sven-Gösta Jonsson och Gunnar Wiklund.

 

Jag roar - och oroar - mig ibland genom att titta på gamla bilder. Idag hittade jag ett gammalt foto. Det togs hemma hos Stig-Arne Sandström på Degeränget sommaren 1997. Jag och Bettan sitter i Stig-Arnes soffa, och till höger skymtar hunden Emma, som min syster brukade ta hand om. Jag var 39 år gammal, skulle fylla 40 samma höst. Ja, tänk vad tiden går.

 

Trots de senaste varma dagarna - som jag tacksamt tagit emot - så kan ändå ingen ändra på att hösten snart är här - på fullaste allvar. Om det vittnar de gula löven som så stillsamt och värdigt dalar ner mot marken. För många år sedan köpte jag en hängmatta, som jag tyckte skulle passa in så perfekt mellan två av våra björkar. Och det gjorde den. Men den användes ju nästan aldrig. Men, denna sommar har den använts både en och två gånger. Mest av mig, men även Norah och Max har gjort sin farfar sällskap i den. En gång höll det på att sluta i rena fördärvet. Max var på ordentligt bushumör, då han bestämde sig för att ge farfar fart i mattan. Om nu nån tror att det var en stillsam rofylld slags gungeligung, så kan jag genast berätta, att det var det rakt motsatta: det fullkomligt blåste orkanvindar om gungningen. Max började så smått förstå att nåt inte stod rätt till med farfar. Farfarsnunan lyste lika grön som en omogen limefrukt. Farfadern blev nära på sjösjuk. Sedan dess har Max fått stränga order, att inte gunga sin farfar för mycket. Så sent som i dag, har jag vilat min gamla kroknande kropp i mattan. Ja, jag har faktiskt även somnat i den vid några tillfällen. Så tack kära hängmatta, du har varit mig till stor gagn.

 

Friherre, artist, född i Stockholm 1 juni 1922. Anställd i Radiotjänst 1947-1948 och sedan 1953 direktör i AB Knäppupp. Sin första succélåt, "Johanssons Boogie Woogievals", skrev han 1944 och under radiotiden producerade han bland annat "Föreningen För Flugighetens Främjande" och "Jakten på Johan Blöth". 1952 började han skriva revyer - "Knäppupp", och senare "Idéonrevyer" med flera. Han har skrivit flera kända schlager bland annat "Gräsänklingblues", "Naturbarn", "Ta av dej skorna". Vidare skrivit och medverkat i flera filmer, till exempel "I dur och skur" och "Ratataa". I TV har han utnyttjat kabaréns form och drivit med olika livsstilar och samhällsföreteelser som i serien "Semlons gröna dalar" 1977.

 

År efter år, sommar efter sommar, har jag plockat fram min fina mjuka sköna tröja ur garderoben. De senaste fem åren, har Elisabeth starkt ifrågasatt mitt klädval. - Roger, den där måste du bara slänga. Den är ju alldeles för gammal.

Och varje gång har jag sagt: - Slänga, den är ju bara 22 år gammal. Är du inte riktigt klok! Här slängs ingenting. Så det så!

 

När tröjan först kom i min ägo, vet jag inte med säkerhet. Men sommaren 1991 när vi hade besök från Amerika, så hade jag den på mig. Jag sitter hemma hos min mamma och pappa, tillsammans med Jerry min tremänning, och där sitter jag med tröjan. Så omkring 90-91 dök den för första gången upp i mitt liv. Det var kärlek vid första användningen. Den var precis som en tröja ska vara; mjuk och skön. Då förstår ni, man kan ju inte bara kasta bort sin stora kärlek på sophögen - bara så där?

 

Just precis därför, kommer den att återigen hängas varligt in i min garderob, när höstvindarna börjar ge sig till känna. Men så till våren, ska jag ännu en gång öppna garderobsdörren och stillsamt fråga: - Tröjan, är du där? Hur mår du? Är du beredd att möta sommaren? Då kommer den - på sitt tröjspråk att säga: Tjena Rogge! Vad jag har längtat. Om du bara visste!

 

En kär komiker har gått hädan; ROLV WESENLUND har somnat in efter en tids sjukdom. Han blev 76 år. Det var som Marve Fleksnes han blev vida känd även i vårt land. TV-serien om den något korpulente lagerförmannen från grannlandet i väst, gick i våra TV-apparater i mitten av 70-talet. Serien spelades f ö in i Göteborg, och regisserades av Bo Hermansson. Tillsammans med kompanjonen, Harald Heide-Steen Jr (1939-2008), föddes den sketch som så småningom skulle bli en klassiker: "Hos tandläkaren". En sketch som repriserats i televisionen månghundrade gånger under åren. I ett Hylands-hörna program för många år sedan, visade Rolv Wesenlund även prov på sin musikaliska ådra. Han plockade då fram sin klarinett, som han verkligen kunde hantera. Rolv Wesenlund var i unga år en begiven jazzsaxofonist. Han kom även att medverka som jazzskribent, i olika tidningar, och hade även ett förflutet som inspelningschef på Philips.

 

Rolv Wesenlund kom även att medverka flera gånger på svenska scener. Med bl a Birgitta Andersson, gjorde han 1975 en krogshow på anrika Berns Salonger i Stockholm. Han medverkade också i några svenska långfilmer, däribland: "Picassos äventyr", 1978 och "Göta Kanal", 1981. Men det är väl som Marve Fleksnes vi alla kommer att minnas honom. Vår värld är ett komiskt geni fattigare.

 

Roger.

 

Eftersom alla människor, från president Obama till Johnny Depp, jultomten som Piteå-Tidningens ombud i Långträsk, behärskar pitemål, behövs ingen översättning vad gäller "berenåppar´n". De blå bären växer även i min barndoms skog; Lindgrens-skogen. Namnet kommer efter en av byns storbönder, som ägde marken. T.o.m. den mark som mitt föräldarhem står på, fanns en gång i Erik Magnus Lindgrens ägo. I skogen har jag lekt, åkt cykel, busat, gråtit, skrattat, byggt kojor. Skogen och dess snåriga stigar är en minnenas skog.

 

Medan hustrun satt vid grillplatsen hemma hos sonen och virkade, så begav sig jag och berenåppar´n ut i det vilda. Macheten lämnade jag hemma. Den kan var  bra att ha, men tar sån stor plats att den fick en välbehövlig vila, därhemma. Det lyste blått på sina ställen, och snabbt som ögat så slukade berenåppar´n de stackars bären. Den tuggade vilt, och var så pass stor i käften att den tog saker som den inte alls skulle ha. Jag tror att vi rensade skogen ordentligt både på bär och annat. När jag trött efter mitt jobb kom hemsläpande med både mig själv och berenåppar´n, så verkade hustrun inte nämnvärt imponerad. Inne i berenåppar´ns mage, fanns förutom bären, nära på håLva Lindgrensch-skåogen.

 

Konstigt nog så blev det ändå en blåbärskaka, vars upphovskvinna heter Elisabeth. Naturligtvis har vi avsmakat den, med påföljd att det flyttade in ytterligare tre bilringar runt magen. Men det är sånt man får ta, när man rusar ut i det vilda, med en berenåppar. Ute i skogen föddes en filmidé; EN MAN OCH HANS BERENÅPPAR precis som huvudrubriken berättar. Undrar vem som först nappar? Steven Spielberg eller Kjell Sundvall? Undrar vilken skådis som passar för rollen? Johnny Depp eller Peter Stormare? Spännande!

 

Första gången jag såg sångaren Yohio visste jag inte om det var en man eller kvinna. Så småningom upptäckte jag en kille bakom de ljusa lockarna. Att han var stor stjärna i Japan, var också nåt nytt. Inte undra på - jag visste ju inte ett endaste dugg om kill-man-tjej-pojk-dam-herr´n. Jo, jag blev faktiskt smått förvirrad. Men därefter när jag började få lite mera grepp, så kröp sanningen fram; Yohio från Sundsvall, var och är en begåvad ung herre.

 

Det ligger litegrann i tidsandan att vara liksom både-och. Då menar jag, att en kille kan se ut som det motsatta könet, och tjej kan göra detsamma. Så myntades ett uttryck som jag personligen inte alls gillar: "HEN". Jag är måhända en gammal knorrig konservativ gubbstrutt, med alltför mycket bilringar om min mage, men i min värld så finns ingen HEN. I stället finns både hon och han. Och kommer så alltid att förbli.

 

Redan under 60-talet tyckte gamla gubbstruttar och kärringar, att det var förfärligt när Beatles kom med sitt långa hår. Det var så förfärligt att "vän av ordningen" skakade på sin skalle och kallade detta för saker som jag inte ens vill nämna. Var sak har sin tid. Även kanske med alla förespråkare av Henare. David Bowie var när han slog igenom på 70-talet, också en slags androgyn person, som somliga inte visste i vilket fack han skulle stoppas. Mick Jagger anspelar även han på det smått androgyna hållet.

 

När jag skiver detta så hör jag en röst i mitt huvud, en mycket välbekant sådan, min morfars. Om han deltagit i den här diskussionen, hade han nog helt enkelt sagt: - Hä jär männischen hä också! (det är människor det också). Han stirrade sig inte blind på hur dom såg ut, utan hur dom var därinne.

 

Morfar Sanfrids röst har talat! Och med detta så avslutar jag mitt inlägg!

 

Roger.

 

Förr när jag jobbade, var fredagar en alldeles speciell dag. I dag har dom på nåt sätt mist sin glans. De är fortfarande lite speciellt när helgen närmar sig, men kommer nog aldrig mera upp i samma lyskraft som förut. Låter tråkigt! Men ack så sant.

 

I dag har jag fortsatt med husskrapningen på vårt gamla hus. Just för tillfället är det knutarna som gäller. I morse hade jag med mig en liten hjälpreda - MAX! Men plötsligt när jag stod överst på stegen, så lyste Max med sin frånvaro. Ner på marken, kolla vart han tagit vägen. Inget svar. Men så såg jag honom promenera iväg mot sin kusin Norahs hus. I stället för lek med Norah, så åkte vi hem till mamma och pappa. Max och hans pappa åker nämligen  till stugan i Malå, för att fiska bl a. och han lovade mig, att dra upp den största gammelgäddan som finns. Vi får väl se vad som händer. Kanhända att gäddan kommer hem vad det lider.