INGO
Joe Morello (1928-2011)
Loppisbesök i sköna Muskus, Vistträsk
Det är en sådan där härligt varm sommarkväll, när jag och Elisabeth gör ett besök hos Solbritt och Kjell i deras hem i Muskus. Ute vid husets veranda, sitter förutom paret Holmbom, även de goda vännerna, Maggan och Thomas. Kjell sitter vid en stekpanna och gör "schlobben" (plättar). Vi slår oss ner i den varma kvällssolen, och efter en stund kommer Solbritt ut med kaffe, fikabröd och glass. Luften är varm, och den blå julihimlen är på sitt allra bästa humör. Nere vid bryggan ses en båt förankrad, och i bakgrunden avtecknar sig de välbekanta bergens formationer, bergen som jag alltid tyckt mig så majestätiska vid varje besök. Såväl i vinter såsom klädd i sommarskrud. Naturen som omger oss, är så bedövande vacker att det nästan gör ont. På husets baksida finns en blomrabatt som lyser med sina färgsprakande färger. Vid vägen finns en loppisskylt, som berättar om många spännande saker, som finns inrymt, i en mindre stuga som står några meter ifrån det större boningshuset.
Mellan husen står Kjells gamla veteranmotorcykel, av årsmodell 1938, på 28 kubik. Och vid lillstugans gavel, står ett bord fyllt med olika saker, precis som det skall göra på ett riktigt loppis av hög kvalité. På gräsmattan har Kjell lagt några fina handgjorda mattor, fina i sin färg, fina också att kunna ha på ett golv hos någon. På terassen bakom huset, med utsikt mot vattnet, står ett campingbord med fyra stolar uppställda. En parasoll finns nerstucken mitt i bordet som brukligt är. Campingmöblerna köptes en gång året 1958 per postordet. Nypriset var 295 kronor. Möblerna har nästan aldrig kommit till användning. Dom har istället legat tryggt i ett förråd i alla dessa år. Och när jag tar mig en närmare titt, så får jag den känslan att de är spritt nya. Men efter 55 år finns skönheten fortfarande bevarad.
Efter kaffet vill Kjell visa mig någonting. - Följ med upp på vindan, säger han, och tillsammans går vi mot grannens stora gamla ladugårdsvinda. Mellan de glesa plankorna strömmar solljuset så vackert in. Och alldeles till höger om ingången, står ett möblemang på fyra stolar och ett bord. Två av stolarna är lite större, medan de återtstående är mindre. Även ett bord ingår i det hela. - Det här har en gång stått på Piteå stadshotell, säger Kjell till mig. Dom härrör ifrån 1920-talet, fortsätter han. Vi försöker båda klura ut om dess material är av bambu eller trä. Kjell tror benhårt på björk. Och jag är benägen att hålla med. Lite längre in står en sparkstötting. Den är försedd med ett slags flak därframme. Lite ovanlig i mitt sätt att se. - Den kommer från Ernsts bageri/café i Piteå, avslöjar Kjell. En gång fanns namnet på caféet inristat i sparken, men den förre ägaren har tyvärr putsat bort det säger Kjell. Och jag kan bara hålla med. Synd, synd, synd...
Detta får mig att tänka på Antikrundans Knut Knutsson, vars ansikte förvrids liksom i plågor vareviga gång någon tagit bort det gamla. Ungefär så känns det även för mig, när jag hör om fadäsen. Men sparken är fin, mycket grann skulle jag vilja säga. Bredvid sparken står en soffa, uppskattningvis ifrån 40 eller 1950-talet. En gång inköpt på möbelvaruhuset Bloms på Storgatan i Piteå. Här står även en skoter modell äldre. Innandömet på ladugårdsvindan är så vackert i mina ögon, att jag känner mig tvungen att använda kameran, inte en, utan flera gånger. Tänk så mycket en vind kan ruva på, tänker jag när vi så småningom går därifrån.
Solbritt och Kjells loppis i sköna Muskus. De pengar som strömmar in,
går oavkortat till behövlig hjälp till barn i Kenyas slumområden.
Ett campingbord med stolar och parasoll. Inköpt året 1958, nypris: 295 kronor.
Kjells veteranmotorcykel av årsmodell 1938.
Varje detalj är sitt eget lilla konstverk...
Bilderna får berätta...
På en närbelägen ladugårdsvinda finns bl a en soffa inköpt på Bloms i Piteå,
gissningsvis från 50-talet.
Här ses även en stycken sparkstötting som en gång brukades av Ernst bageri och café
i Piteå.
Här finns också ett bord och fyra stycken stolar. Enligt förre ägaren fanns detta
på Piteå stadshotell. Möblerna är komna ifrån 1920-talet.
I lillstugan finns ytterligare intressanta saker och ting...
Bl a denna bröllopsklänning med tillhörande skor från 1965...
Porslin...
Och åter porslin...
Likörglas från 60-talet...
Gamla pussel...
Spel...
Kläder och gamla tvålar i originalförpackning.
Så till sist, Solbritts kaffekopp. Hennes högst privata. Vad jag vill ha sagt är;
att varje pryl i detta loppis blir på nåt sätt så älskvärt omhändertaget. Från det
allra minsta, till det allra största. Kärleken är också något som genomsyrar allt
det jobb som paret Holmbom lägger ner. Kärleken till deras Afrika, kärleken och
viljan att hjälpa de små därborta i Kenya. Det är kärlek på högsta nivå. Jag vet -
jag har känt dom i över 30 år.
--------------------------------------------------------------------------------------------
I en rofylld vrå...
I bland när jag vill vara ifred, tar jag kameran, hoppar in i bilen och åker en tur. Ensamhet är inte något jag egentligen söker, men ändå ibland är i behov utav. Att uttrycka sig är viktigt. Ibland står orden och tankarna i en enda lång kö, och vill ut ur sitt fängelse. Både kameran och skivandet hjälper till att lossa på banden. Min far sökte det rofyllda, han var på ständig jakt efter att uppsöka den plats, där han kände sig i harmoni. Med sig själv, och med det stora alltet. En blå himmel, med vackra molnformationer, en rödvit stuga vid en sjö, låg min pappas hjärta allra närmast. Det var också det arv han efterlämnade till mig. Naturligtvis ingår familjen i detta också. Utan dem - tomt. Mycket tomt.
En rofylld liten vrå på tomten därhemma. Till höger om de gamla trötta
björkarna, syns pappas sten. Tre grillspett vilar mot den uråldriga stenen,
vars historia jag tidigare berättat om.
Häromnatten hade jag en dröm, där jag gjorde ett besök i mitt barndomshem. Varje sak, varje pinal fanns kvar i mitt sinne. Mattorna, TV:n i sin vrå, den stora porslinselefanten som stod och viftade med sin snabel, mammas blommiga sommargardiner, det bruna köksbordet, den röda kökssoffan, där min morfar brukade inta viloläge vid sina besök. Ute såg jag mig själv sitta i den orangea-hammocken, med vår svarta transistor uppställd på det gröna campinbordet. Mot den röda husväggen sågs morfars cykel stå lutande. Bredvid på grusgången, stod farsans blå Folka parkerad. Nytvättad! Ute hängde mammas tvätt tryggt på sin lina, som pappas satt fast mellan den stora hängbjörken och en av de många tallar som fanns på vår skogstomt. I värmaren tvättade mamma våra kläder, och pappa var henne behjälplig. Från granntomten hördes kompisens hund skälla. Ett tecken på att nåt var i görningen. Mycket riktigt, en cykels skrammlande talade sitt tydliga språk: Per var på väg genom skogen, och den stig som förband våra respektive hem. Lite längre bort bodde Anders, dit vi ofta styrde våran färd. Och tillsammans åkte vi ut på våra cykelturnéer.
---------------------------------------------------------------------------------
Foto & minnesskildrare: Roger Lindqvist.
GRATTIS JANNICE!
Grattis på din födelsedag. Vi kommer som vi sagt!
Roger o Elisabeth
Huset ömsar skinn
Sommaren 1990 målade jag och en kusin huset. Det har gått åtskilliga vårar, somrar, höstar och vintrar sedan dess. Vilket helt klart har satt sina spår på fasaden. Jag målade knutarna och framsidan för något år sedan en extra gång, sedan dess har inget hänt. Jooooo... visst har det det. En elkassett har installerats, så även litet annat. Vi har bytt golv i både kök och i kammaren. Efter detta så har mina saker bott i huset. Saker som nu fått flytta på sig i kartonger och i alkover. Vår kattflicka Sessan älskade att vara i huset. Vi brukade skämtsamt kalla det för Sessan-huset. Men hon är borta, och i dag är det Selma som nyfiket brukar vandra omkring och titta. Även Pelle - när han har inspiration. Norah och Max har också funnit ett nöje att botanisera ibland farfars gamla saker.
Sakta men säkert håller huset att förvandlas. Husets gamla skrynkliga hud
skall bort, något nytt skall komma.
Robert kom och avsynade jobbet.
på husets ena köksfönster. Varje gång jag går över tröskeln, känns en slags
närvaro av alla de människor som en gång fanns mig så nära. Det vore som om
en film spelades upp inför mina ögon.
--------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger Lindqvist.
Altanbyggar´n
Altanbyggnationen har icke stannat upp. Nu skall altanen prydas med ett staket.
-----------------------------------------------------------------
I skrapigaste laget
Dagen har gått i skrapandets tecken.
Danne och jag hjälps åt.
-------------------------------------------------------------------------------
Transportcentralen, Öjeby sjukhem
Då och nu, tycker jag är en facinerande tanke och känsla. Med då och nu berättar man hur det en gång såg ut, för att i nästa ordalag visa hur "dået har blivit nuet". Öjeby sjukhem var en gång ett arbetsplats, som sysselsatte mängder av människor. Däribland undertecknad. Där fanns jag mellan 1991-2002. Ju större distans jag fått till jobbet, ju större tacksamhet har jag till alla de fina arbetskamrater som passerade förbi. De inte bara passerade förbi i förbifarten, de stannande alla kvar i mitt medvetande. De gjorde alla sina speciella avtryck. Och jag tycker nog att jag hade den stora turen att få vara en ibland dem alla. Några har gått bort, medan de allra flesta fortfarande finns kvar i livet.
I går åkte jag ut till sjukhemmet med kameran runt halsen. Barnbarnet Max och farmor Elisabeth åkte också med. Jag och Max gick en runda, för att titta lite närmare på den byggnad, där landstingets Transportcentral en gång fanns. Max frågade sin farfar om många saker, jag vet inte om jag kunde besvara dem alla. Men jag gjorde i alla fall ett gott försök. Max var inte ens född när jag gick hem ifrån jobbet, en sen augustidag 2002. Jag återvände många gånger, men endast för att hälsa på mina jobbarkompisar. Det var inte förrän vid midsommartid 2008 som jag slutade för gott. Då hade jag varit anställd, men bara på pappret de sista åren. Det var då jag tog adjö av Norrbottens läns landsting, som varit min arbetsgivare från och med starten, den 16 augusti 1976.
Transportcentralen 2009:
I den här byggnaden inrymdes kontor och garage.
Furunäsets sjukhus, den 12 september 1983.
Sommaren -91 gick flyttlasset till Öjebyn.
Jag för min del, hade en Volkswagen Caddy Combi
årsmodell 1996.
Transportcentralens f d lokaler, 2013:
I dag har byggnaden fått sig en rejäl ansiktslyftning. Transporten - det som finns kvar -
har flyttat till Piteå Älvdals Sjukhus.
Fordonen är borta, även garageportarna har försvunnit.
Det enda som återstår i orubbat skick, är detta utrymme. Här fanns förrådssaker,
samt en trappa som ledde upp till vinden.
Dieselpumpen finns också kvar, men tjänar idag mest till att påminna de
eventuella beökarna, om hur "dået" en gång såg ut.
Innan jag åkte vidare, tog jag den här bilden. Den första tiden på sjukhemmet,
hade vi våra tre VW-bussar parkerade här. Fastigheten i övrigt var inredd som
ett patientbostad. I dag fungerar byggnaden som vandrarhem.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Kaffe på en höbal
I gårkväll blev grabbarna sugna på kaffe, så jag kokade "en balja java" och åkte
ut på en äng i Hortlax. Fr. v. Olle, David och Andreas. Prima killar som fick
prima kaffe. Bönorna kokta av en prima kaffekonstnär.
--------------------------------------------------------------------------------
Foto: Roger "kaffebönan" Lindqvist.
Foto: Roger "kaffebönan" Lindqvist.
Lindqvist gör besök på Vischan
En man i ett rum fyllt med vinyler. Platsen var Vischan i Lillpite. Konstigt nog
blev det inga vinylköp. Det blev andra sorts köp i stället.
Kostade 1:25 1914 - i dag en tjuga.
Han vill ju så gärna följa hem med mig. - Men snälla Arne, Du vet väl att Du finns
redan i min skivsamling, sa jag och vände på klacken och gick. Det gjorde ont i
vinylhjärtat, men Arne bor ju hemma hos mig sedan nåt år tillbaka.
------------------------------------------------------------
Paltkalas
Jadå, ni både såg och hörde rätt: PALTKALAS! Paltens lov sjunger vi i dag, jag, Bettan, Robert, Jannice, Max och Daniel. Nu blir det ju inte så värst mycket sång, istället blir det att äta Pitepalt. Som efterrätt kommer den obligatoriska Paltschwiimen. Nu anländer de första gästerna. Mer kan ni läsa på SE & HÖR i deras nästa nummer.
Swensbylijda
I dag, hotfulla regnmoln som drog bort ju närmare vi närmade oss målet: SWENSBYLIJDA i Svensbyn.
Med på färden - förutom upptäcksresande Roger L. och hans charmanta hustru Bettan - var även Andreas, Jennie, Norah och Malte. Inte mycket folk, men oerhört lagomt ändå. Grisar, kossor och kannibaler... förlåt, skall vara kaniner, hälsade oss välkomna på en rundtur. Efter kreatursbesöket, så blev det kaffe i det gröna. Ju mera kaffe vi drack, desto blåare blev himlen. Om detta har något samband, kaffe-blå himmel, låter jag vara osagt. Men ni kan ju själva testa detta, vid nästa regnoväder. Drick kaffe!
En man och hans fruar. Tuppen Agaton på söndagsprommis med
Hulda och Hilda. Agatons röst hördes vida omkring: - Hörrni flickor, nu
får ni för sjuttsingen bestämma er, åt vicket håll vi ska gå. Så här får
ni inte hålla på...
Kvarnen i en annan vinkel.
Med sitt utsökta möblemang, av soffa, pelarbord, lampor och framförallt:
Radiogrammofonen, som i mina ögon verkade nylevererad från radioaffären.
Men så var icke fallet. Om jag minns rätt, så var tillverkningsåret 1956.
Precis i min smak. Och ett tack till Britt Fäldt för den intressanta informationen.
---------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.
Kyrkmarknad - utan kamera...
I dag besökte vi den årliga kyrkmarknaden i Öjebyn. För vilken gång i ordningen vet jag faktiskt inte. Men så mycket vet jag, att när marknaden återföddes i början av 70-talet, brukade jag följa med mina föräldrar dit. När jag kom med i kommunala musikskolan, så brukade vi marschera där i våra röda uniformer. Vi spelade, vi marscherade och trivdes. Vi gjorde även ett besök igår också. Då lovade Elisabeth sig själv, att hon inte skulle dit ännu en gång. Men oj, vad hon ljög, hon promenerade runt på marknadsplatsen i dag också. Vi passade även på att hälsa på hos Jennies föräldrar, Tage och Monica, som har sin kyrkstuga där. Där mötte vi både Norah och Malte, samt Jennies morföräldar, Ivan och Ingegerd, samt Jennies morbror Kent med hustrun Kerstin. På ort och ställe var också Jennies syster Jessica, m. fl. En kaffekopp och en liten dammsugare slank ner, som passade som hand i handsken. En trevlig stund tillsammans tyckte både Bettan och jag.
Några bilder finns inte i min kamera, min kära hustru tyckte att jag för en gång skull, kunde lämna mitt lilla skötebarn i bilen. Men oj, så ensam stackars kameran måste ha känt sig, så långt borta ifrån sin husse Roger. Jag kände mig också ensam utan min fotograferingsapparatur, det var liksom nåt som fattades. När vi kom tillbaka till bilen, kramade jag och kameran om varandra, mycket ömt och hjärtligt i flera minuter, tills Elisabeth sa: - Nää, nu får det sannerligen räcka! Eftersom inga bilder blev tagna (Bettans fel) så blir min illustration till detta inlägg, ett foto av min mor och far från ett marknadsbesök sommaren 1971. Jag vill be att få påpeka, att även då, var det jag som svarade för bildtagningen.
John och Maj-Gerd Lindqvist, Öjeby kyrkmarknad 1971.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ett hus berättar...
Det var året 1894 som den gamla stugan på tomten kom till. Den röda stugan blev så småningom mitt föräldrahem. Min mor och far köpte huset 1957, och efter diverse reparationer så flyttade hela familjen Lindqvist in i fastigheten, strax efter att jag kommit till världen. Det var i och omkring detta röda hus med sina vita knutar, som jag nötte mina barndomsskor. Den 1 september 1982, tog vi över huset efter att mina föräldrar flyttade in i en lägenhet i Öjebyn. Då var det alltså dags för en ny generation att ta huset i besittning. Våren 1987 byggde vi nytt på samma tomt, och det gamla huset blev plötsligt öde och tomt. Året därpå slöts cirkeln då mina föräldrar återigen blev Hortlaxbor. Sommaren 1990 flyttade de in i en lägenhet. Efter deras flytt, turades sönerna om att bo i huset, när de blev större alltså. I dag är fastigheten obebodd, men tjänar ändå sitt speciella syfte, och har så gjort under lång tid. Och dess livslängd kommer förhoppningsvis att förlängas, nu då Daniel börjat att repa upp det så smått.
Danne...
Troligtvis var det min pappa, som hösten 1957 gjorde detta.
släkting till oss i barnsäng, 1920. Hon blev endast 28 år.
brukade min pappa ligga där. Och när det regnade, brukade han vila där,
om tillfälle gavs. Han tyckte också om ljudet av regn som slog mot plåttaket.
------------------------------------------------------------------
Krossa Jantelagen...
Altanbyggar´n
Altanbygget är nära nog komplett, fastän väntar lite "småpyssel", sådant som hör till, med andra ord. Onsdagkväll drack vi premiär-kaffe vid det nyinköpta bordet, på Robert, Jannice och Max´ fina altan. Max var rätt så osynlig, han hade så mycket spring i benen, att vi alla blev smått avundsjuka, av den energi han alstrar. Hoppas det smittar på oss övriga...
Vid bordet: Ove, Jannicke (skymd), Daniel, Robert och Elisabeth.
--------------------------------------------------------------------------
Midsommarkassen
Glad Midsommar!
Midsommardansen - Anders Zorn.
Kyrkogårdsvandring...
Medan regnet vräker ner utanför vårt fönster, sätter jag mig vid min farfars skrivbord, och den dator som där står uppställd. Hungern är stillad, detta genom två rejäla pitepaltar på min tallrik, som hustrun åstadkommit i dag. I paltgrytan simmade även några andra exemplar, av "Paltus Piteus". Det latinska ordet för pitepalt som jag själv uppfunnit. Kunde Linné så kan väl också jag. I dag har pysslandet mest bestått i att rensa bort allt det ogräs, som naturen behagat skänka oss dödliga. Detta hemma hos sonen Daniel. Mitt i ogräsbekämpningen, bjöd Selma på en smått yster dans, när hon lekte med en infångad råtta. Min mamma lärde mig att man skall icke leka med maten, något som vi måste lära Selma vad det lider. Hennes sambo, katten Pelle, låg mest och njöt i det gröna gräset hemma på gårdsplanen. Norah kom också på besök med sin cykel och nya fina hjälm.
På ICA-butiken mötte vi Gerd, som skulle göra ett besök på kyrkogården med ett par nyinköpta blomster. Jag lovade hänga på. När vi satt blommorna i jorden, gick vi en rundvandring på "körrgår´n". Ett tecken på att man åldrats, är när man börjat nicka igenkännande åt de namn som finns på gravstenarna. Naturligtvis besökte vi de gravvårdar där våra släktingar vilar. Dock inte alla - men nästan.
Norah har bokat in en övernattning hos oss. Detta från och med klockan 17:15 t.o.m. klockan cirka 11:30-12:00 i morgon. Hotellövernattningen är gratis.
Medan de ståtliga hortlaxfurorna blickade ner...
... sattes fräscha sommarblommor på pappas grav.
Elma o Sven, pappas brorsa och hans fru.
Min farmors bror och hans hustru...
Min mormor Bedas syster och hennes make och dotter.
Mina morföräldrar, Sanfrid och hans Beda Karolina.
Min mormors bror (Karl) hans hustru och son.
Min morfars styvfar...
Min morfars mor.
T.v. min farfars syster gift med t.h. min farmors bror.
Fars grav.
Så till sist: "Paltus Piteus".
----------------------------------------------------
Foto: Rogerus Lindqvistus (Roger Lindqvist).
